Min älskade lilla hund fyllde åtta år i november. Det är svårt att tro, eftersom hon fortfarande är så livlig och gladlynt. Men hon har faktiskt äntligen blivit ”vuxen”. Det sägs att welsharna inte mognar förrän vis sju års ålder, men för Nelly har det alltså tagit ytterligare ett.

Jag har oerhört svårt att tänka mig ett liv utan Nelly. Hon är en väldigt viktig del av mitt liv, på så många olika sätt, särskilt som jag annars lever ensam. Hon följer mig utan koppel, vart jag än går, hon ligger tåligt och väntar under en buske medan jag jobbar i trädgården, hon är en perfekt och ganska diskret sängvärmare, och hon tigger godis och smekningar på ett charmerande oemotståndligt sätt, genom att bara sitta och stirra dyrkande på mig.

Nelly är på många sätt en privilegierad hund, eftersom jag fick henne efter att jag gått i pension, och hon därmed ytterst sällan har behövt uppleva att lämnas ensam hemma. Om det är något jag ångrar i mitt liv, så är det att jag försökte ha hund medan jag jobbade heltid. Det ledde till att David blev så desperat att han lärde sig att öppna fönster, så han kunde hoppa ut från andra våningen för att springa och leta efter mig. Och till att Goliat blev så rädd för att bli lämnad ensam igen, att han inte ens klarade en halvtimme, efter att han flyttat hem till mor på gamla dar. Nelly är så trygg att jag utan vidare kan lämna henne ensam i flera timmar numera. Fast det händer förstås väldigt sällan, för jag har ju alltid möjligheten att lämna över henne till Göran och Gun, om jag vet att jag kommer att vara borta flera timmar.

Jag tror att min hund är den största anledningen till att jag hittills hållit mig väldigt frisk och aktiv för min ålder. Ju äldre man blir, desto mer frestande blir det ju att smita ifrån sådant som man även tidigare ogärna gjorde, eftersom vädret var för dåligt, eller det var fysiskt eller psykiskt jobbigt, eller bara urtråkigt. Man blir helt enkelt lite lat. Det är därför som den bästa försäkringen mot att sjunka ner i overksamhet och tappa konditionen är att ha en hund. För hunden tvingar en ut i ur och skur; minst en lång skogspromenad om dagen, och dessutom 3-4 kortare "kissrundor". Här gäller verkligen regeln; "Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder".

Trots det kommer Nelly ganska säkert att bli min sista hund. Jag hoppas förstås att hon ska bli minst 15 år, eftersom hon verkar väldigt frisk och sund. Men i så fall skulle jag alltså vara 87 år, när hon dör. Ingen uppfödare skulle sälja en hund till någon i den åldern, och det skulle inte heller vara ansvarsfullt av mig, eftersom risken blir för stor att jag skulle dö eller bli "oförmögen" före hunden. Till och med Nellys uppfödare anförtrodde mig i efterhand, att hon varit tveksam om hon skulle sälja valpen till mig, eftersom hon tyckte jag var väl gammal. Det som tydligen avgjorde saken var att; "Du hade ju din dotter och hennes barn med dig, så jag räknade med att de skulle hjälpa till". (Att Katrin faktiskt bara är min systersonhustru, och dessutom bor 40 mil bort, brydde jag mig inte om att förklara). Det var dessutom rätt korkat av henne, för pensionärshundar är nog de som har det allra bäst, eftersom de sällan lämnas ensamma.

Numera kan jag ha Nelly lös överallt året om; jag kopplar henne bara på trafikerade vägar, och när vi möter folk ute i skogen. Det är förstås olagligt så här års, men jag bryr mig inte. Jag hade henne till och med lös utan problem under hela löpperioden, trots att hon villigt ställde upp sig och vek undan svansen mot slutet, när vi mötte någon av hennes favoritkavaljerer. Hon har tre stycken; den stiliga vallhunden i huset innanför granhäcken, unghunden Walter på Ekebacken, och den lilla vita pälstussen, som hon brukar hälsa på genom grinden, när vi passerar tomten på Svallåsvägen. (Pälstussen har ännu inte insett att han lätt skulle kunna ta sig ut, bara genom att hoppa upp på någon av de omgivande stenmurarna).

Nellys osynliga koppel är ca 40 meter långt, och även om det ibland händer att hon försvinner utom synhåll för mig på skogspromenaderna, så har hon själv järnkoll på var jag är. Jag behöver bara sätta mig ner på en sten eller stubbe, för att hon omedelbart ska komma farande, för att kolla vad jag gör. När hon var yngre hände det ibland att hon drog iväg efter både rådjur och harar. Men inte ens då blev hon borta länge, och försvann ytterst sällan helt ur synfältet. Numera ger hon oftast bara rådjuren en förströdd blick över axeln, när vi stöter på dem på promenaderna.

Det enda kvarstående jaktproblemet är fåglar. Hon är ju en fågelhund, och en kull med kringirrande trastungar, eller en flock kacklande höns kan fortfarande få henne att gå i spinn. Vid ett tillfälle under valptiden, när hon var mindre än fyra månader gammal, lyckades ett par kråkor locka iväg henne flera hundra meter ifrån mig, trots att hon redan från början var väldigt "klängig" och ogärna lämnade min sida. De jobbade systematiskt i par, genom att flyga lågt och sätta sig på marken ett par meter framför nosen på henne, och när hon sedan rusade fram flög den första kråkan upp, varpå parkamraten upprepade samma manöver. Exakt vad de ville uppnå är oklart, möjligen planerade de att anfalla och äta upp henne, efter att ha lurat henne tillräckligt långt ifrån mig. Eller också ville de bara retas.

Kråkor gillar nämligen att retas med hundar, det har vi sett många exempel på under åren. Bl.a brukade de driva David och Goliat till vanvett, när de fick sin mat utomhus sommartid. Även då jobbade de i par, och en kråka brukade landa alldeles intill matskålen, för att locka hunden att jaga bort den. Under tiden tog den andra kråkan för sig av hundmaten, och sedan skiftade de roll.

Kanske har Nelly sent omsider har insett att hon aldrig kommer att få tag i någon kråka, för numera passerar hon dem oftast utan att ägna dem mer än en förströdd blick, trots att hon ju faktiskt är en fågelhund. Möjligen har hon insettatt hennes "jägare" är ett totalt hopplöst fall, som aldrig kommer att skjuta någon fågel, som hon kan apportera. Eller också är det en variant av den pensionerade stinsen, som sitter på en bänk vid järnvägen och konstaterar: "Där går ett tåg... Det ger jag f-n i... Där går ett tåg till... Det ger jag också f-n i"...

Men fortfarande händer det ibland att hon faller för frestelsen att spränga upp en flock kråkor nere på fältet, bara för nöjet att få se dem flyga upp. Och fortfarande händer det ibland att hon tar ett extra ärevarv runt hela fältet, bara för lusten att springa fort.

Våren är definitivt här, även om nätterna varit kyliga, och hos Gun blommar ”det blå gräset” för fullt. (Själv har jag inget blått gräs, eftersom rådjuren konsekvent betar av alla scillablommor redan i knopp). Jag får nöja mig med narcisser, primulor och svalört, som rådjuren ratar, och för tillfället dominerar alltså gult istället för blått inom mitt område. Både forsythia, lundvivor och vanliga gullvivor blommar just nu i massor, medan jordvivorna från Wien börjar ta slut. Ormöga och förgätmigej svarar för det lilla inslag av blått som finns.Även slån, snöbollsbuske och fläder börjar komma igång, så här och var lyser det vitt också. Ännu har inte björkarna slagit ut, men det liksom hänger i luften, särskilt nu, när nattemperaturen börjar gå upp.

Jag har kollat tillbaka i mina anteckningar och jämfört med samma vecka under tidigare år, (och det visade sig att jag gjort precis samma jämförelse flera gånger tidigare, och alltid under samma vecka i mitten av april). Det visar sig också att vårblommorna alltid tycks komma igång under samma veckai mitten av april, oavsett temperaturen och hur vintern varit, så tydligen styrs de av ljuset mer än av vårvärmen. 2018 var en riktig hårdvinter, med både snö och is, 2019 var blöt och relativt mild, och 2020 är definitivt varmast hittills. En del nattfrost, och ett antal rätt kraftiga stormar, men bara ett par dagar med snö på hela vintern, och isen lade sig aldrig ens på dammen.

Den senaste veckan har förstås dominerats av det nedblåsta trädet. Dessutom behövde ytterligare ett träd tas ned, eftersom det fått sig en rejäl smäll och lutade nästan 30 grader. Pensionärstvillingarna sågade upp och tog hand om det mest akuta redan i förra veckan, men ännu återstår mycket jobb med att ta vara på grenar, kvistar och ett antal jättestora klabbar från stammen. Vid det här laget ligger resterna av de båda träden uppsorterat i olika högar ute på den stora ängen, och nu gäller det för mig att få undan högarna så snart som möjligt, innan gräset och ängsblommorna kommer igång.

Drivorna av sågspån och groparna efter maskinerna måste förstås också räfsas ihop och jämnas ut. Det visade sig tyvärr att trädet orsakat maximal skada på mina planteringar. Tre ganska stora buskar, som jag tidigare planterat utmed stigen, hade kvaddats totalt, och fick sågas ner vid marken. Förhoppningsvis bryter de igen så småningom, eftersom rötterna ju finns kvar, men det känns ändå rätt dystert. Tur i oturen var det också att jag ännu inte hade hunnit komma igång riktigt med planteringarna i just det här partiet, eftersom delar av marken var ett sankt lågparti, som behövde fyllas upp med höstlöv till rätt nivå först.

Tills vidare ägnar jag mig alltså åt att försöka bli av med högarna av kubbar och ris på stora ängen så fort som möjligt, och helst innan gräs och blommor börjar sticka upp på höjden. Klabbarna ska sorteras efter storlek, fraktas upp till vedförrådet, klyvas i 4 bitar och sorteras in i vedboden. Det är tungt att köra fulla skottkärror i uppförsbacke, men jag har en rejäl klyvyxa, så arbetet flyter annars på rätt bra. Tvillingarna underkände min första huggkubbe,och har försett mig med en ny, som är betydligt högre och stabilare. Den kommer uppenbarligen från den fällda eken och inte från pilen, eftersom klyvytan även efter flera dagars jobb visar väldigt små tecken på åverkan.

Det mesta av klabbarna kör jag alltså upp till min eget vedbod, för att klyvas, innan de sorteras in i vedboden. Mende långa grenarna lägger jag framför Niklas och Katrins vedförråd, där vi förhoppningsvis kan såga upp dem dem till småved senare, och även de största klamparna kommer så småningom att tas om hand i vedklyven där. Småkvistarna hamnar också på uppfarten, fast lite högre upp, där vi brukar ha det årliga påskbålet. För tillfället är det dock väl torrt för att elda, och jag vågar mig inte heller riktigt på det ensam. Just nu saknar jag verkligen Familjen Familj, som verkligen kunde ha varit till stor hjälp med det här jobbet. Det planerade påskbesöket blev ju aldrig av, och känns som en evighet sedan de var här sist. Sabla coronavirus!

Hittills har vi dock inte märkt av viruset så mycket här i trakten. Än så länge finnsdet bara ett fåtal inrapporterade fall i Alingsås, och jag åker fortfarande och handlar mat på Lidl en gång i veckan. Men förr eller senare lär det väl komma igång här också. Tills vidare håller vi oss snällt för oss själva här ute i Lövekulle. Gun och Göran och jag har bildat en liten lokal karantängrupp, och delar ofta på ett glas rödvin vid deras källaringång i vårsolen på eftermiddagarna. (Rödvinet bunkrade jag upp redan för ett par veckor sedan innan epidemin hunnit starta riktigt, och eftersom jag köpte flera lådor då finns det fortfarande ett aktningsvärt förråd kvar).

Nellys löptid verkar äntligen gått över, vilket är skönt. Hon löper bara en gång om året, men då desto längre, och så sent som för några dagar sedan ställde hon beredvilligt upp sig och vek undan svansen för den stiliga vallhunden från Michelssons hus, trots att hon då var på 23dje dygnet och löpet därmed borde ha varit avslutat.  Jag har faktiskt kunnat ha henne lös under hela löpperioden, både under arbetet på tomten och på promenaderna, trots att hon har två andra lokala kavaljerer som vi träffar ibland på kortrundorna här hemmavid; unghunden Walter från Ekebacken och den vita lilla pälstussen nere på Svallåsvägen, som hon brukar hälsa på genom grindspjälorna när vi passerar på vägen ner mot sjön.Något rajtan tajtan har det dock inte blivit, eftersom ägarna, till skillnad från mig, håller sina hundar ordentligt kopplade eller i löplina på promenaderna, och pälstussen ännu inte har insett att han enkelt skulle kunna hoppa upp på de omgivande stenmurarna och ta sig ut den vägen.

Jag har en tendens att antingen överreagera eller underreagera på obehagliga nyheter. ”Lagom” är liksom inte riktigt min grej. Jag är dessutom en vanemänniska, och till vanorna hör att handla mat en gång i veckan. Det gör jag normalt på torsdagarna, och varannan torsdag kommer dessutom städhjälpen, Linnea. (Vilket är en extra anledning att hålla sig borta från huset extra länge, eftersom Nelly älskar henne och annars skulle vara väldigt i vägen för hennes jobb).

Min första reaktion på rapporteringen av coronaviruset, med alla varningar om att gamlingar var speciellt utsatta, var en lätt panik, som fick mig att ringa Linnea, och be henne köpa med fil och mjölk på sitt vanliga varannan vecka-besök. Vilket hon också snällt gjorde. Under tiden hade jag dock insett att det fanns ju en hel del annat än mjölk, som jag behövde, så redan samma dag åkte jag själv till affären och bunkrade upp ordentligt. (Affären visade sig vara nästan folktom, trots att det senare visade sig att viruset inte ens nått Alingsås ännu. Veckan efter rapporterades ett enstaka fall).

Men dagarna gick och filmjölken började ta slut igen, trots att jag köpt en liter extra. Tre av grannarna hann erbjuda sig att handla åt mig under den perioden, vilket ju var jättegulligt av dem. Jag tackade dock nej till alla tre, av samma orsak - inköpslistan. Normalt kommer jag på saker som jag behöver medan jag går runt i affären, och att göra upp en lista i förväg är svårt. Mina förråd av konserver och djupfryst är också rätt välfyllda – men så är det filmjölken förstås. Att avstå från min dagliga tallrik fil, med hemmagjord sylt och müsli är nästan otänkbart.

I vanliga fall räcker filen precis en vecka, men här gången varade den 9 dagar, eftersom jag köpt en liter extra. Och fortfarande såg man inga rapporter om lokala fall i Alingsås i tidningarna. Hela Västra Götaland verkade fortfarande vara rätt lugnt, även om det började komma en del fall i Göteborg. På förmiddagarna, då jag handlar, brukar det också vara rätt tomt i affären. Vid det här laget hade jag bestämt mig för att fortsätta att handla själv, så länge jag inte kände några symptom.

Jag började dock bli lite nojig igen, och tillbringade därför en hel dag med att tillverka ett munskydd av lakansväv, med hjälp av ett amerikanskt mönster som jag hittade på nätet. Troligen är skyddet mera psykologiskt än fysiskt, men det ger ändå en signal till andra att hålla avstånd. Sedan skrev jag faktiskt en inköpslista, vilket jag normalt aldrig gör. Den blev väldigt lång, nästan 20 punkter, bl.a för att min hemmagjorda müsli började ta slut och jag behövde nya ingredienser.

Sedan åkte jag till Lidl igen, och glömde naturligtvis listan hemma. Munskyddet satta jag inte heller på mig.

Affären visade sig som vanligt vara nästan folktom, (med undantag för de vanliga äldre karlarna, som jag tror går dit bara för att köpa snus och snacka lite). Det jag var speciellt angelägen om den här gången var att bättra på mitt förråd av bröd. Jag köper alltid samma sort; fyrkantiga fullkornsrutor, som heter ”Frökusar” på ICA och ”Fröruta” på Lidl, men i stort sett är samma sak. De är praktiska, eftersom man kan frysa ner hela paketet med 6 bröd, och sedan plocka fram och tina ett om dagen. Sist jag handlade där hade det varit helt tomt i brödfacket, så mitt frys förråd började bli lite tomt. Men idag hade jag tur, och det fanns rätt gott om dem. Jag lyckades behärska min initiala impuls att plocka åt mig allihop, och lämnade ett par kvar i facket till mina medmänniskor.

Turen höll dock inte riktigt i sig, för i kön till den enda öppna kassan hamnade jag bakom en kvinna med invandrarbakgrund och två barn, som liksom jag hade bunkrat upp ordentligt, med massor av småprylar i kundvagnen. (Hon hade dock god pli på ungarna, som hon kommenderade att hålla sig utanför kassan, så någon närkontakt blev det aldrig).

Kundvagnarna i sig innebär ju faktiskt också att man håller tillräckligt avstånd. Fast enligt Göran är just handtagen till kundvagnarna den största smittrisken, och det verkar ju tyvärr vara väldigt logiskt. Kanske jag borde köpa några paket engångshandskar? Fast då måste jag ju gå till apoteket – en av de platser som vi gamlingar ideligen uppmanas att hålla oss borta ifrån… Jag kommer nog ändå att fortsätta att handla mat själv, även om jag ökat tidrymden emellan till nio dagar, d.v.s så länge filmjölken räcker.

På skärtorsdagen kom Pensionärstvillingarna, för att ta hand om det nerblåsta trädet, som visade sig vara en pil. På något vis hade mina närmaste grannar fått reda på detta i förväg, och kom och frågade mig om de också kunde anlita dem, eftersom de hade ett dött träd precis i tomtgränsen. Eftersom trädet garanterat skulle falla in på min tomt, och kvadda deras höga rådjursstaket på vägen, verkade det vara en god idé, som jag naturligtvis uppmuntrade. Större delen av helgen tillbringade jag sedan med att rensa undan de högar av grenar och kvistar, som Tvillingarna hittills hunnit producera. Större delen av trädet ligger dock fortfarande kvar, och till råga på eländet visade det sin ha ramlat i en maximalt olycklig riktning, så att trädstammen kvaddat en lång rad av uppvuxna buskar på sydsidan av stigen, när den landade. Buskarna lär väl hämta sig så småningom, och komma upp igen från roten efter att de avbrutna grenarna klippts ner, men skadan är ändå irriterande stor. Bara en meter längre åt norr, och hela buskraden skulle ha klarat sig...

Änderna kom för två veckor sedan, och är fortfarande kvar, två hanar och en hona som vanligt. Förra året blev det aldrig någon häckning på ön, men förhoppningsvis blir det av i år, eftersom Nelly numera mer eller mindre ignorerar dem. Förhoppningsfull har jag redan satt ut barriären och skylten på ön, fastän det ännu inte stämmer; ”Gå inte ut på ön! Häckande and!”

Coronaviruset är förstås kvar, och därmed restriktionerna, så man får sysselsätta sig så gott det går hemma i Lövekulle. Det var ju meningen att Familjen Familj skulle samlas här i påsk, men nu blir det förstås inte av. Så vi gamlingar, Gun, Göran och jag, får roa oss så gott vi kan själva i det fina påskvädret.

Som tur är har jag ju dock en stor tomt, och det finns mycket att göra där, även så här års. Arbetet med att utrota kaprifolen på ytan mellan uthuset och rhododendrondalen fortsätter. Det här är ett evighetsjobb, som pågått i åtskilliga år, oftast under en period under vårvintern i februari-mars och under högsommaren, när andra trädgårdsuppgifter inte är lika akuta. När jag kollar gamla dagböcker hittar jag återkommande rapporter kring ungefär samma tidpunkter, och uppenbarligen lyckas jag aldrig avsluta jobbet tillräckligt för att stoppa eller ens begränsa spridningen. Det blir att börja från noll igen varje gång, för under mellantiden har rankorna förstås återtagit det rensade området.

Den här gången har jag dock varit ihärdigare, men det är inget enkelt jobb. Rankorna hade klättrat tiotals meter upp i en stor tall, och mer eller mindre tagit över ett par mindre rönnar bredvid. Jag hoppades ett tag på att kunna rädda rönnarna, men det visade sig vara omöjligt, eftersom rankorna slingrat sig i ett kvävande strypgrepp runt varenda gren och kvist. Det blev att såga ner båda två. Tallkronan kunde jag ju inte heller göra något åt, men efter att jag klippt av alla rankor vid roten, lär åtminstone alla rankorna ovanför manshöjd dö av näringsbrist så småningom.

Fortfarande återstod jobbet med att bli av med alla rötter och rankor som kröp omkring på marken, och bildat stora kullar här och var. En av kullarna visade sig så småningom vara en gammal bur av kycklingnät, som jag tillverkat för att skydda uppväxande förökningsplantor mot de glupska rådjuren. (Det här var åtskilliga år sedan, plantorna har sedan länge funnit nya platser i parken, och buren, som blivit bortglömd och kvar lämnad, var totalt upprutten vid det här laget). Och alltihop var naturligtvis totalt invaderad av rankorna, så det tog ett par dagar att lösgöra nätet och demontera den uppruttna buren.. Jag har blivit av med det mesta av trasslet vid det här laget, men räknar med att få göra en efterkoll senare, då bladen slår ut och rankorna blir synligare.

I övrigt har veckan mest ägnats åt ved. Det har varit en rad stormar under vintern, och som en följd ligger det nerblåsta grenar och kvistar överallt. Enligt min vanliga regel, ”Ingenting får förfaras”, samlar jag ihop dem i högar, som så småningom ska bli till tändved i spisen, men tills vidare fungerar som skydd och boplatser för småfåglar och diverse andra smådjur.

I veckan kom också ett ovanligt tillskott till tändvedsförrådet, Sofia och Mats på Ekebacken ringde för att fråga om jag ville ha spillvirket från deras snickerifabrik. Det ville jag förstås, och redan samma dag anlände de med bilen full av papplådor fyllda med brädstumpar i varierande format. Det tog ett par dagar för mig att flytta över och stapla upp i mina egna papplådor, som vid det här laget hunnit tömmas, eftersom jag eldat dagligen i två spisar under hela vintern. Nu är lådorna fyllda igen, och staplarna når nästan upp till taket på båda verandorna. Eldningssäsongen för i år lider ju mot sitt slut, men jag är väl rustad för nästa vinter.

Coronaviruset verkar inte riktigt ha kommit igång ännu här i Alingsås ännu, men tre snälla grannar har redan erbjudit sig att hjälpa till med att handla. Det är en av de få positiva effekterna av epidemin – folk har blivit trevligare och socialare mot varandra, om än på behörigt avstånd. Jag möter fler personer än vanligt ute på hundpromenaderna – om det nu beror på coronaviruset eller det vackra vårvädret vill jag låta vara osagt – och alla hälsar glatt och byter några ord på behörigt avstånd. Men att överlåta veckoinköpen till någon annan är inte helt problemfritt. Bara tanken på att skriva en inköpslista i förväg, gör mig trött. Så än så länge handlar jag själv som vanligt. Få se hur de lokala förhållandena ser ut nästa vecka.

Som en (förhoppningsvis) sista final på stormsäsongen, kom det en riktigt otäck rykare sent på torsdagskvällen. Jag brukar inte oroa mig över att få nerblåsta grenar i huvudet på kvällsrundorna med hunden, men den här gången kändes det faktiskt lite obehagligt under vindstötarna. Och dagen därpå visade det sig att stormen, som tydligen kommit från ett ovanligt väderstreck, hade fällt en ganska stor ek i sluttningen ovanför dammen. Själva eken var ingen större förlust, eftersom den visade sig vara rätt murken vid roten, men den hade lyckats fastna med kronan i tre mindre träd när den föll, och står fortfarande på trekvart mot dessa. Tiden får väl utvisa om det går att rädda småträden. Jag har beställt hit Pensionärstvillingarna för att ordna upp eländet, och de kommer på Skärtorsdagen.