Våren är definitivt här, även om nätterna varit kyliga, och hos Gun blommar ”det blå gräset” för fullt. (Själv har jag inget blått gräs, eftersom rådjuren konsekvent betar av alla scillablommor redan i knopp). Jag får nöja mig med narcisser, primulor och svalört, som rådjuren ratar, och för tillfället dominerar alltså gult istället för blått inom mitt område. Både forsythia, lundvivor och vanliga gullvivor blommar just nu i massor, medan jordvivorna från Wien börjar ta slut. Ormöga och förgätmigej svarar för det lilla inslag av blått som finns.Även slån, snöbollsbuske och fläder börjar komma igång, så här och var lyser det vitt också. Ännu har inte björkarna slagit ut, men det liksom hänger i luften, särskilt nu, när nattemperaturen börjar gå upp.

Jag har kollat tillbaka i mina anteckningar och jämfört med samma vecka under tidigare år, (och det visade sig att jag gjort precis samma jämförelse flera gånger tidigare, och alltid under samma vecka i mitten av april). Det visar sig också att vårblommorna alltid tycks komma igång under samma veckai mitten av april, oavsett temperaturen och hur vintern varit, så tydligen styrs de av ljuset mer än av vårvärmen. 2018 var en riktig hårdvinter, med både snö och is, 2019 var blöt och relativt mild, och 2020 är definitivt varmast hittills. En del nattfrost, och ett antal rätt kraftiga stormar, men bara ett par dagar med snö på hela vintern, och isen lade sig aldrig ens på dammen.

Den senaste veckan har förstås dominerats av det nedblåsta trädet. Dessutom behövde ytterligare ett träd tas ned, eftersom det fått sig en rejäl smäll och lutade nästan 30 grader. Pensionärstvillingarna sågade upp och tog hand om det mest akuta redan i förra veckan, men ännu återstår mycket jobb med att ta vara på grenar, kvistar och ett antal jättestora klabbar från stammen. Vid det här laget ligger resterna av de båda träden uppsorterat i olika högar ute på den stora ängen, och nu gäller det för mig att få undan högarna så snart som möjligt, innan gräset och ängsblommorna kommer igång.

Drivorna av sågspån och groparna efter maskinerna måste förstås också räfsas ihop och jämnas ut. Det visade sig tyvärr att trädet orsakat maximal skada på mina planteringar. Tre ganska stora buskar, som jag tidigare planterat utmed stigen, hade kvaddats totalt, och fick sågas ner vid marken. Förhoppningsvis bryter de igen så småningom, eftersom rötterna ju finns kvar, men det känns ändå rätt dystert. Tur i oturen var det också att jag ännu inte hade hunnit komma igång riktigt med planteringarna i just det här partiet, eftersom delar av marken var ett sankt lågparti, som behövde fyllas upp med höstlöv till rätt nivå först.

Tills vidare ägnar jag mig alltså åt att försöka bli av med högarna av kubbar och ris på stora ängen så fort som möjligt, och helst innan gräs och blommor börjar sticka upp på höjden. Klabbarna ska sorteras efter storlek, fraktas upp till vedförrådet, klyvas i 4 bitar och sorteras in i vedboden. Det är tungt att köra fulla skottkärror i uppförsbacke, men jag har en rejäl klyvyxa, så arbetet flyter annars på rätt bra. Tvillingarna underkände min första huggkubbe,och har försett mig med en ny, som är betydligt högre och stabilare. Den kommer uppenbarligen från den fällda eken och inte från pilen, eftersom klyvytan även efter flera dagars jobb visar väldigt små tecken på åverkan.

Det mesta av klabbarna kör jag alltså upp till min eget vedbod, för att klyvas, innan de sorteras in i vedboden. Mende långa grenarna lägger jag framför Niklas och Katrins vedförråd, där vi förhoppningsvis kan såga upp dem dem till småved senare, och även de största klamparna kommer så småningom att tas om hand i vedklyven där. Småkvistarna hamnar också på uppfarten, fast lite högre upp, där vi brukar ha det årliga påskbålet. För tillfället är det dock väl torrt för att elda, och jag vågar mig inte heller riktigt på det ensam. Just nu saknar jag verkligen Familjen Familj, som verkligen kunde ha varit till stor hjälp med det här jobbet. Det planerade påskbesöket blev ju aldrig av, och känns som en evighet sedan de var här sist. Sabla coronavirus!

Hittills har vi dock inte märkt av viruset så mycket här i trakten. Än så länge finnsdet bara ett fåtal inrapporterade fall i Alingsås, och jag åker fortfarande och handlar mat på Lidl en gång i veckan. Men förr eller senare lär det väl komma igång här också. Tills vidare håller vi oss snällt för oss själva här ute i Lövekulle. Gun och Göran och jag har bildat en liten lokal karantängrupp, och delar ofta på ett glas rödvin vid deras källaringång i vårsolen på eftermiddagarna. (Rödvinet bunkrade jag upp redan för ett par veckor sedan innan epidemin hunnit starta riktigt, och eftersom jag köpte flera lådor då finns det fortfarande ett aktningsvärt förråd kvar).

Nellys löptid verkar äntligen gått över, vilket är skönt. Hon löper bara en gång om året, men då desto längre, och så sent som för några dagar sedan ställde hon beredvilligt upp sig och vek undan svansen för den stiliga vallhunden från Michelssons hus, trots att hon då var på 23dje dygnet och löpet därmed borde ha varit avslutat.  Jag har faktiskt kunnat ha henne lös under hela löpperioden, både under arbetet på tomten och på promenaderna, trots att hon har två andra lokala kavaljerer som vi träffar ibland på kortrundorna här hemmavid; unghunden Walter från Ekebacken och den vita lilla pälstussen nere på Svallåsvägen, som hon brukar hälsa på genom grindspjälorna när vi passerar på vägen ner mot sjön.Något rajtan tajtan har det dock inte blivit, eftersom ägarna, till skillnad från mig, håller sina hundar ordentligt kopplade eller i löplina på promenaderna, och pälstussen ännu inte har insett att han enkelt skulle kunna hoppa upp på de omgivande stenmurarna och ta sig ut den vägen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...