Värmen fortsätter oförändrat, och jag har gett upp att försöka få någon sorts trädgårdsjobb gjort – det är helt enkelt för varmt utomhus på dagarna, så det är smartare att hålla sig inomhus. När jag ska försöka sammanfatta vad jag normalt gör under en dag just nu, blir det direkt pinsamt, eftersom svaret är - i stort sett ingenting vettigt.

Jag stiger förstås fortfarande upp vid sextiden. Man kan undra varför, eftersom det är åratal sedan jag slutade jobba. Men min dygnsrytm är väl inställd på den tiden, åtminstone så här års, när det ljusnar ett par timmar tidigare. Möjligen är det också så enkelt att jag väcks av tidningsbilen, som tydligen kommer klockan sex. Jag går i alla fall första snabba morgonrundan med Nelly vid sextiden, då det fortfarande är hyfsat svalt, då alla grannar fortfarande sover, och deras katter förhoppningsvis är inomhus.

Sedan tillbringar jag ett par timmar framför datorn, då jag läser två morgontidningar plus ett antal artiklar ur Washington Post, som datorn har valt ut åt mig, tydligen baserat på ämnen som jag tidigare har sökt på. Just nu handlar alltså de flesta om Trump. Eller om corona, inte för att jag är särskilt intresserad av det ämnet just nu, utan för att alla andra tycks vara det. Själv är jag hjärtligt trött på corona, men av någon anledning tycks datorn – som annars är ganska lyhörd – inte ha uppfattat detta.

Den första riktiga promenadrundan med Nelly sker mellan halv åtta och halv 10, då temperaturen fortfarande är någorlunda dräglig. Hundpromenaderna leder faktiskt till en hel del ofarliga kontakter utomhus, även om min vanligaste hundpromenadkompis Marianne fortfarande håller sig i corona-karantän på landet med sina två glada welshpojkar. Då och då stöter man på folk som man känner, och växlar några ord med, och även de man inte känner, börjar så småningom kännas som bekanta, eftersom man ju oftast möter samma människor vid samma tid, dag efter dag.

Efter långrundan lägger jag mig framför Tvn med morgonmålet, där jag sedan blir kvar i ett par timmar. Det händer till och med ibland att jag somnar framför Tvn, vilket ju inte tyder på att programmen varit särskilt intresseväckande. Bortåt tvåtiden brukar Nelly och jagvakna tillräckligt för att ta oss ner till Talludden för ett dopp. Det brukar vara folktomt där, vilket ju är en förutsättning för att ha med hunden till badstranden, men på sistone har det oftast varit en familj med rätt många barn där, när vi anländer. Klippstranden är ju lång, så Nelly och jag parkerar oss lite längre bort, men det brukar av någon anledning ändå bli signalen till familjen att packa ihop och lämna stranden i sin båt, trots att Nelly snällt håller sig till min ända. (Förmodligen tror de att jag äger stranden, eftersom jag kommer från land, och att de alltså själva gör intrång).

Före eller efter doppet blir jag ibland inbjuden ner till Gun och Göran för en pratstund över ett glas vin. (Glaset och vinet tar jag såhär i coronatider med mig hemifrån och vi håller avstånd mellan stolarna, så smittrisken lär vara försumbar. Annars tillhör vi förstås alla tre riskgrupper, eftersom både Gun och Göran har olika krämpor, och jag själv visserligen är förargelseväckande frisk, men sex år äldre än dem).

Sen blir det TV igen på kvällen, och lite för ofta somnar jag mitt i ett program och vaknar en bit in i nästa. Då har temperaturen åtminstone hunnit bli dräglig igen, och det är bara ett ge sig ut i halvmörkret för sista rundan med hunden, innan vi båda ramlar i säng för gott. Och så har ännu en dag bara försvunnit, utan att jag kommit mig för med att lyfta upp Nelly på trimbordet, vilket annars varit planerat i veckor. Jag har helt enkelt ingen energi...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...