Mitt trädgårdsintresse är ett arv från far och mor, som båda var entusiastiska medlemmar av det illustra sällskapet ”Trädgårdsamatörerna”. Dammparken, som egentligen är en följd av att far köpte fem obebyggda tomter på sextiotalet för att han inte ville ha grannar på landet, har jag också ärvt från far. Två av tomterna är numera bebyggda med fritidshus, som ägs av Emilie och Niklas. Den tredje tomten i den bakre raden är fortfarande obebyggd var tänkt att bli Amandas, men eftersom hon är fast rotad i England vid det här laget, har den förblivit obebyggd, liksom själva dammparken, som alltså tillhör mig.

Utvecklingen från ekskog till park är en långdragen historia, som pågått i mer än 60 år. Själva dammen var ursprungligen ett vitmossekärr, men på femtiotalet tog far dit en grävmaskin, som grävde ut en fördjupning av rätt imponerande storlek, med en liten ö i mitten. Eftersom botten är styv lera, stannade vattnet kvar, och näckrosorna, som också planterades av far, tog sig direkt, och täcker numera större delen av ytan sommartid. Far hade stora planer på en rhododendronpark i stil med dem vi sett i England. Men efter att en marodör grävt upp och stulit de fyra små rhododendron han satte dit, tappade han lusten. Mor satte upp en skylt i skogen med texten ”Vill tjuven sätta tillbaka rhododendronplantorna!” - men det gjorde tjuven förstås aldrig. Därmed avtog lusten kraftigt, och utvecklingen i parken avstannade.

Förvandlingen från ekskog till park har sedan gått successivt över åren, med höjdpunkter kring den stora stormen 1968, den stora torkan 1994 och och den nya detaljplanen med vägbygget 2009-10. Dammtomten hade även en period som häst- och fårhage under min intensiva hästperiod under 80-talet. Parken var vid det laget nästan helt igenvuxen med sly, så far och jag inhägnade hela området med nätstaket och lånade en flock får från Ekebacken, som gick där sommartid. Varken fåren eller hästarna hade dock någon märkbar inverkan på slyet, och fårstaketet är sedan länge borta, bara några stumpar sitter kvar i trädstammarna här och var. Men numera, eftersom ängsmarken slås regelbundet med lie och motorklippare, har större delen av området karaktären av löväng, med slingrande stigar, som ursprungligen trampades upp av hästarna.

Under den långa torrperioden 1994 torkade dammen ut nästan helt och hållet, och näckrosorna stod som stumpar upp från den blottade bottenytan. Vid det laget hade jag själv flyttat till området och tagit över skötseln, så återigen blev det en insats av traktorgrävare, för att rensa upp botten och bättra på vallen vid utloppet. Jag övervakade själv grävarbetet, och lyckades få killarna som körde maskinerna att spara några av näckrosplantorna. I samband med detta anlades också bäcken, och en mindre damm uppe på platån bakom mitt eget hus. Idén var att en nedsänkt pump i dammen skulle trycka upp vatten i en ledning på botten av bäcken, som sedan skulle rinna tillbaka ner genom självfall. De utgrävda lermassorna spriddes ut s på den låglänta ytan på sydsidan, som jag på sikt ville förädla till en blomsteräng. (Det fungerade lite så där. Lera är inte det bästa underlaget för ängsväxter, och än i dag är mycket av vegetationen på ängen våtmarksväxter, rävarumpor och starr, även om själva markytan ser torr ut).

Killarna som körde maskinen envisades också med att dammen måste ha ett bräddavlopp, medan jag stretade emot. Kompromissen blev en stenkista i norra änden, med ett rör ut till en brunn i den nyanlagda sidovägen, och det fungerade lite för bra för min smak. Rörledning kunde gärna ha legat lite högre, och det rinner oftast vatten i diket vidare ner mot fältet. Men dammen har åtminstone inte torkat ut sedan fördämningen vid utloppet bättrades påmed en låg mur några år senare, även om vattenståndet ibland blir oroande lågt under torrperioder, (som t.ex i år).

Den största förändringen blev förstås detaljplanen och vägbygget 2009, då Ferievägen och sidovägen anlades och de nya husen runt dammen kom till. Under åren 2011-13byggdes Boels och Niklas sommarhus på utsidan av den lilla sidovägen. Det var nog också då som den lilla bågbron ut till ön anlades, med hjälp av byggjobbarna och Niklas. Den tredje tomten, som alltså tillhör Amanda, har förblivit obebyggd, eftersom Amanda numera tycks vara fast rotad i England med sin familj. Den ingår numera i min tidiga morgonrunda med hunden som fortsätter på baksidan av Niklas hus, nerför hans uppfartsväg, runt dammen och tillbaka genom den övre delen av skogen mot mitt hus, där jag alltså bott permanent sedan 1987, då huset byggdes till. Vid det här laget har vi trampat upp en tydlig stig genom skogen, som ibland även lockar utomstående vandrare, så i helgen rätade jag upp delar av det nertrampade fårstaketet vid ingången ovanför trappan, vilket förhoppningsvis ska avskräcka inkräktare.

Trots torkan är vårblomningen i parken imponerande i år, med mattor av knallblå Ormöga och ljusgul Lundviva. Även liljekonvaljerna är på gång fast än så länge bara som blad. Och på söndagen slog ekarna ut, trots att det kyliga vädret fortsätter. Det har till och med varit nattfrost ett par morgnar även i senaste veckan. Niklas och Katrin var på besök under helgen, så vi gick en gemensam långpromenad på söndagen, i det vackra, men kylslagna vårvädret. Det var så osannolikt fint på sträckan genom Bryngenäs att vi mest gick och och ojade oss över hur vackert allting var, och Katrin tog en enorm massa bilder med mobilen. Det blev en påminnelse om hur privilegierad man är, som får bo i ett sådant här fantastiskt naturområde.

Allmänt