Är jag ut eller inne? Kommer inte ihåg…

När jag ser tillbaka på den här sommaren, känns det som en total stiltje, då i stort sett ingenting hände under den ihärdiga värmeböljan. Men den här veckan har varit lite annorlunda, och det började redan på måndagen, då jag hade hembesök av en sjuksköterska, som skulle utvärdera mitt mentala tillstånd. (Det var faktiskt jag själv som beställt hem henne, baserat på att min två år äldre syster gått igenom en liknande minnesundersökning för två år sedan).

Mitt minne är väl inte världens bästa, men nog ändå bättre än de flestas i min ålder. Jag har förstås påtagliga problem med namn och ansiktsigenkänning, men de har nog inte så mycket med åldern att göra, eftersom det är något jag lidit av länge. Jag kan få totalt hjärnsläpp i vissa situationer, då namnet på en person – eller en växt, (vilket är mer irriterande än man kunde tro eftersom jag är trädgårdsintresserad) – plötsligt kan vara totalt bortblåst ur min hjärna. Tre timmar senare trillar tioöringen, i form av det förlorade namnet, plötsligt ner i min hjärna, men då är det hela ju i allmänhet överspelat ändå.

Det här är förstås problem som jag levt med länge, och som var betydligt större under min yrkesverksamma tid, eftersom jag då hade rätt många kontakter med människor som jag bara råkade på i samband med yrkesutövningen.

Jag minns ett exempel från början av nittiotalet, då jag – hör och häpna – var inhyrd av Chalmers som assistent för en grupp studenter. (Uppgiften handlade om stadsplanering i Tyskland, där jag ju varit verksam för VBBs räkning under några intensiva år efter ”die Wende”). Det var bara ett tiotal studenter i gruppen, och jag hade förstås en namnlista, men jag hade ändå svårigheter att hålla isär dem och koppla rätt namn till rätt elev. Ett av mina knep var att försöka knyta namnet till en egenskap, t.ex ”Kurt är kort”.

Lustigt nog tipsade sjuksköterskan mig om just det knepet, som stöd för igenkänningsproblemen, men eftersom jag numera systematiskt undviker större sällskap är det egentligen ingen stor grej längre.

Resultatet av undersökningen blev att mitt minne nog är rätt mycket bättre än jag trodde. Å andra sidan var undersökningen ju inte särskilt djuplodande. Den bestod i att vi satt och pratade på min veranda över en kopp kaffe, och sköterskan ställde ett antal väldigt elementära frågor. Typ ”Hur gammal är du”, ”När är du född?”, ”Vad är det för veckodag idag?”, ”Hur många år gick du i skolan?”, ”Vem är president i USA?”, etc. Fast just när hon skulle till att gå ställde hon plötsligt en sista fråga; ”Vad är det för årtal i år?” - och då kom det där totala hjärnsläppet, som jag alltså drabbas av ibland. 2000? 2024? Plötsligt stod det totalt still i huvudet på mig.

Tydligen påverkade inte hjärnsläppet slutbetyget, som hon förmodligen redan hade satt, när hon ställde frågan. (19 poäng av tjugo möjliga, enligt sköterskan och ”ingen anledning att misstänka någon typ av demens” enligt det enradiga beskedet från den granskande läkaren, som damp ner i brevlådan på fredagen).

Ovanlig episod nummer två, som också var initierad av mig själv, bestod i ett besök hos tandläkaren. Normalt brukar tandläkaren själv höra av sig någon gång under våren för en koll av min tandstatus, men på grund av coronasituationen hade det inte hänt i år. Anledningen till att jag bokade ändå tiden, var att jag bitit loss en ganska stor plomb. Jag hade ju inte tandvärk, men den stora ojämna ytan där plomben hade suttit, var irriterande, och det var svårt att låta bli att peta på den med tungan hela tiden. Tidpunkten var ju inte direkt idealisk, men själv har jag ju hållit rätt isolerad, och man får väl anta att tandläkaren inte skulle hålla öppet, om han varit utsatt för någon smitta själv.

Det är alltså ett bra tag sedan jag sist var hos tandläkaren, så jag råkade förstås initialt ut för ett annat exempel på mina minnesproblem med namn. Jag kunde inte för mitt liv komma på vad tandläkaren hette, och telefonnumret hade jag förstås inte heller skrivit upp någonstans. Jag löste problemet med att googla på ”tandläkare i Alingsås”, vilket gav mig tre namn – varav jag faktiskt kände igen två. Mitt slutliga val baserades på en adress på Kungsgatan,som kändes bekant.

Ändå hade jag vissa slutliga svårigheter, beroende på att jag letade på Kungsgatan 48 istället för 42, men till slut hittade jag fram och fick en stor plastfyllning över det jättestora hålet. (Alternativet var en krona, men det kände jag mig inte redo för). Konstigt nog gjorde det inte ont, trots att han var nere och petade nära roten.

Tandläkaren berättade att de slutar sända ut årliga påminnelser när klienterna fyller 70. Själv är jag ju över 80, så jag undrar verkligen när de slutade med påminnelserna. Det kan ju ändå inte ha gått mer än 10 år sedan jag senast besökte en tandläkare? Och den stora frågan är när mitt nästa besök kommer att bli – om ens någonsin, eftersom jag uppenbarligen inte kommer att få någon påminnelse nästa år heller. Jag borde förstås göra en anteckning i almanackan, men den nya kommer ju inte förrän om 4 månader, och då har jag förstås glömt bort det hela.

På onsdagen kom sedan nästa ovanliga upplevelse. Äntligen regn! Inte särskilt mycket, och inte särskilt länge, men det har småskvätt lite varje natt under resten av veckan, så förhoppningsvis är den värsta risken för vegetationen över nu. Det blir alltså ingen upprepning av katastrofåret 2018. Men det var i sista minuten, för ett par träd i parken har redan strukit med, och på grannen Christinas tomt kan man se tre jättestora och stendöda furor nerifrån vägen.

Katrin var nere under helgen, så vi gick en gemensam långrunda med Nelly på söndagen. Sedan hjälpte hon mig att sanera Nelly, som avskyr proceduren, och konsekvent försöker att först hålla sig undan så mycket det går, och sedan sabotera själva klippningen så mycket som möjligt, genom att sätta eller lägga sig ner. Eftersom vi var två mot en lyckades vi dock hålla henne på benen och befria henne från en förfärlig massa hår och tovor, som hon verkligen borde ha varit tacksam över att bli av med.

Sen åkte Katrin, och inte förrän hon hunnit iväg upptäckte jag att jag hade glömt ge henne pengarnas som jag är skyldig Arvid. Förhoppningsvis kommer dock både hon och Niklas tillbaka ner nästa vecka, så jag äntligen kan göra mig oskyldig då.

Om jag bara lyckas komma ihåg det...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...