Jag har ju gnällt lite i dagboken över mitt konstiga minne, som faktiskt också har blivit påtagligt sämre på sistone. Den här veckan kom en ny påminnelse om att jag börjar bli till åren. Det handlar om min orienteringsförmåga, där problemen förmodligen bottnar i min vänster/höger-förvirring, som i det här fallet vidgas till väster/öster. Det händer allt oftare att jag får ta till den gamla barnramsan om väderstrecken för att orientera mig tillfälligt i terrängen:

”KLOCKAN 12
När jag står vänd så här
och solen värmer nacken,
då har jagnorr sådär,
likt skuggan uppå backen.
Och väster är åt vänster
och öster är åt höger.
Och söder är åt solen,
åt solen varm och kär.”

Jag går ju dagliga långpromenader i skogen med hunden varje morgon, med start vid åttatiden så här års. (Senare på året får jag förstås senarelägga rutinen, för dagsljus är ju en nödvändig komponent). Tidigare brukade jag ofta ta bilen och köra ut till ett antal olika platser för att få omväxling, men numera har jag blivit småsnål med bensinen, och därför sker detta bara en gång i veckan, i samband med matinköpen. Den här veckan blev det dock två gånger, på grund av min tilltagande tankspriddhet.

På torsdagen gick jag som vanligt en runda i den lilla skogen kring Karin Boyes Sten, eftersom den ligger bra till med hänsyn till en närbelägen livsmedelsbutik. Men jag glömde totalt bort att jag även behövde förnya beståndet av hundfoder – har jag nämnt att jag börjar bli tankspridd?

Förmodligen accentuerades förvirringen av att jag upptäckte att mitt mobilfodral saknades på det vanliga platsen i bakfickan, när det var dags att betala för de inköpta varorna i affären. Eftersom både betalkort och körkort sitter i fodralet, blev det att lämna kundvagnen kvar i affären och köra hem för att hämta mobilen. Som dock visade sig inte finnas på plats hemma heller. Full panik, men efter att förgäves ha rafsat igenom alla potentiellt möjliga platser hemma, utan att hitta varken mobil eller fodral, letade jag till slut fram ett annat betalkort ur handväskan hemma, och körde tillbaka till affären, för att åtminstone kunna lösa ut matvarorna. Där låg också mobilfodralet, fullt synligt, överst bland varorna på kundvagnen.

Lättnaden var gigantisk, och att jag i det läget totalt glömde bort att jag även planerat att åka till den närbelägna hundbutiken för att bunkra upp hundfoder, var förklarligt. Men irriterande, för både torrfodret och de djupfrysta hundköttbullarna var totalt slut, och jycken behöver ju sin mat lika mycket som jag.

Så på fredagen, när jag alltså för andra gången måste ta ut bilen för att handla hundmat, bestämde jag mig för att istället köra upp mot Bolltorpshöjd, för att få lite omväxling med hundpromenaden.

Det var nog ett bra tag sedan jag senast gick den här rundan upp i terrängen mellan Kvarnsjön och Dammsjön, men eftersom jag säkert gått den hundratals gånger tidigare, borde jag ju verkligen inte kunna gå vilse. Men det var alltså precis vad jag gjorde. Inte totalt förstås, för den långsmala Dammsjön är ju en orienteringspunkt som är svår att missa. Men tillräckligt för att rundan skulle ta över två timmar, istället för halvannan, som var normalt och planerat. Vad jag hade glömt var att det faktiskt inte finns någon framkomlig gångstig på den norra sidan av Dammsjön; man måste alltså vända och gå tillbaka i stort sett samma väg som man kom. Sen köpte jag två säckar torrfoder och två mammutpåsar med djupfrysta hundköttbullar hos Pias Hund i Bolltorp. Så nu har jag förråd till hunden för de närmaste månaderna åtminstone.

Morgonen efter var det förstås dags för hundrunda igen, den här gången i den ännu välbekantare terrängen uppe i Stadsskogen. Här går jag flera gånger i veckan, för det finns bara tre varianter på minst 1½ timme långa rundor utan bil; runt Bryngenäs, runt Stadsskogen eller en kombination av båda. Det låter nästan groteskt att kunna gå vilse i Stadsskogen, som ju är omgiven av stora vägar på två sidor, E20 och Stadsskogsleden, och så järnvägen på den tredje. Dessutom hör man både vägarna och järnvägen under större delen av tiden, som ett linjeformigt brus.

Men Stadsskogen är större än man skulle kunna tro, och den sydvästra delen ner mot Bryngenäs och järnvägen är i stort sett stiglös. Det finns dock en enda, ganska stor stig, som leder ner mot Bryngenäsviken, via en lämpligt placerad tunnel under järnvägen. Det är den jag oftast använder, ibland kombinerad med en extra omväg på ömse sidor om järnvägen i Bryngenäs. Tillbaka till Lövekulle kommer jag sedan antingen direkt genom Svärds skog eller via den längre rundan förbi Bryngenäs slott, Mjörnstranden och Scoutstugan.

Jag känner även till en annan passage; en kombinerad körväg och stig som löper utmed hela östsidan av järnvägen, från Skaverydsvägen i Lövekulle till vägsystemet kring Bryngenäs slott. Denna stig är emellertid inte utmärkt på kartorna, och anledningen är förmodligen att det ligger ett enstaka hus alldeles intill den södra ändan av Skaverydsvägen, som tidigare ledde till tre andra, numera rivna hus, men nu istället slutar i ett kalhygge. Husägaren, som har två stora, skälliga hundar, är ilsknare än sina egna jyckar, och kommer garanterat utrusande för att skälla ut den som vågar passera huset via Skaverydsvägen.

Hon påstår att hon har byggt vägen, och därmed äger den. Men om alla som har byggt en enskild väg skulle försöka hindra förbipasserande från att använda den, skulle det nog i princip betyda slutet för allt friluftsliv i Sverige. Hon har emellertid lyckats, såtillvida att den genomgående stigen numera har tagits bort från tillgängliga kartor på nätet, och ytterst fåvågar tydligen passera huset längre. (Bortsett då från mig, eftersom jag fortfarande envisas med att använda passagen ibland, och då alltid blir utskälld, både av hundarna och deras ägare).

Jag hoppas dock fortfarande på att kunna hitta en alternativ smitväg uppe på höjdpartiet innanför det här huset, och det var anledningen till att jag på lördagspromenaden hamnade i ett jättestort, igenväxande kalhygge i sydvästra delen av Stadsskogen. Själva sluttningen ner mot järnvägen är relativt brant, men själva platån borde åtminstone nivåmässigt vara fullt möjlig att ta sig fram på. Den är emellertid som sagt stiglös, och marken, som på kartan ser bedrägligt lättgången ut är full av sprickor, gropar, rotvältor och lösa rullstenar. Större delen av vegetationen består antingen av tät björksly, eller ännu tätare planteringar av ung-granskog. De få stigstumpar som faktiskt finns är upptrampade av rådjur, och leder därmed oftast antingen till våtmarker eller partier med björksly. (Båda delarna är ju intressanta för rådjur, men knappast för motionärer som jag).

Förmodligen kommer mina försök som stigfinnare att sluta med att jag trampar ner i någon spricka och antingen bryter benet eller stukar foten så illa att jag får krypa därifrån. Den här gången kom jag dock hem trött men oskadd.

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...