Veckan har dominerats av hjärnsläpp och fötter, eftersom tårna på min vänsterfot fortsätter att orsaka problem, genom skoskav och missade fotvårdsbesök. Jag har hammartår på vänsterfoten, och det har lett till skavsår ovanpå tårna, genom att de trycker mot ovanlädret på skorna, och dessutom har nageln på den krokiga vänstra lilltån skurit upp blödande sår på tån bredvid. Under de senaste veckorna har jag därför gått omkring i ett par urgamla sandaler med helt öppna tår, och det har ju gått bra hittills, men lär bli svårare när vädret blir kallare och våtare.

Jag hade därför en sedan länge bokad tid på fotvården på tisdagen, när det plötsligt damp ner en lapp i brevlådan att sotaren skulle komma samma dag – och naturligtvis på exakt samma tid. Dessutom hade Emilie aviserat ett besök i Alingsås lite senare samma dag, och skulle hämtas vid tåget. Jag lyckades tidigarelägga sotarens besök, så det inte kolliderade med fotkliniken, men alltsammans blev för mycket för min röriga hjärna, och plötsligt upptäckte jag att jag glömt att skriva upp vilken fotklinik det var jag skulle besöka, och det fanns tre kliniker i Alingsås.Och medan jag velade omkring på nätet och försökte hitta rätt klinik att ringa till, var det plötsligt för sent och jag missade tiden helt och hållet. Vilket var extremt irriterande, eftersom den nya tiden jag fick inte är förrän om fyra veckor, och jag verkligen behöver ett expertråd om vad jag ska göra åt mina tår.

Jag lyckades i alla fall komma ihåg att hämta Emilie vid tåget, och eftersom hon skulle stanna i åtskilliga dagar och behövde handla mat, fick hon behålla bilen, medan jag beslutade att gå hem via Stadsskogen. Jag körde alltså upp mot nordvästra ingången och på vägen dit fick jag ett nytt hjärnsläpp, eftersom jag plötsligt inte kom ihåg var den där ingången till stigsystemet egentligen låg. Det klarnade förstås så småningom, och jag lyckades hitta fram på egen hand, men just när jag klev ur bilen påpekade Emilie att högersandalen såg oroväckande trasig ut. Mycket riktigt hade halva sulan lossnat, och även om jag faktiskt lyckades ta mig hem innan resten trillade av, hamnade sandalerna till slut i soppåsen.

Det blev att rota i garderoben efter något annat användbart, och det visade sig att just sportskor hade jag gott om. Det fanns flera par likartade snörskor i hallen och garderoben, utöver tre stycken udda vänsterskor, (inklusive den återstående sandalen från dagens strapatser). Jag har alltid haft svårt att slänga saker, och till och med nu hade jag svårt att förmå mig till att omedelbart slänga de här tre udda skorna, särskilt en av dem, som var en riktigt snygg snörsko. Det kunde ju finnas en högersko någonstans i uthuset bland vedhögarna utanför bakre entrén, som naturligtvis kommer att dyka upp efter att jag slängt maken…

Nå, till slut valde jag ut det rymligaste paret, och det visade sig faktiskt fungera bättre än jag trott, så jag klarade hundrundan utan nya skavsår.. Och på torsdagen blev det ett besök hos en skomakare på Kungsgatan, som resulterade i ett par hålfotsinlägg – de sista de hade på lager, som var storlek i 43, medan mina fötter och skor nog snarare är 41. Men det ordnade sig genom att jag klippte av en bit av tårna på hålfotsinläggen, och sen dess har jag faktiskt kunnat gå mina långrundor med Nelly utan att det gör jätteont någonstans i fötterna.

Emilie har bott i Niklas och Katrins hus under större delen av veckan, där hon jobbar med avhandlingen om Paradisfåglar, som jag tidigare bidragit till genom att översätta en lång bildtext från tyska. (Jag räknar med att jag så småningom kommer att få korrekturläsa det här eposet också). Nellie, som älskar Emilie, är naturligtvis överlycklig, även om vi bara lyckats lura med henne på kortare promenader. Avhandlingen är uppenbarligen försenad, så hon jobbar i stort sett dygnet runt, men har trots det bjudit mig på middag tre dar i sträck; en jättegod indonesisk kycklingsoppa med olika tillbehör serverade i små skålar, och utdrygad med svamp, plockad av mig).

På fredagen försvann hon dock ner till Halmstad på några dagar, för att även träffa familjen där. Hon fick låna min bil, för att inte utsätta sig för coronasmitta på tåget i onödan. Förhoppningsvis kommer hon tillbaks med den innan det är dags att veckohandla igen, (vilket jag normalt alltid gör på torsdagar). Om inte får jag väl skjuta på veckoinköpen någon dag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...