Förra veckan hade jag strul med sotningen, vilket åtminstone delvis var mitt eget fel, men ändå till större delen orsakades av att det var en annan sotare än den normala. Det slutade med att han drog iväg utan att ha sotat braskaminen i det gamla huset, eftersom han hävdade att uppgången till denna inte var säker. Jag fattade ingenting, eftersom det aldrig varit några problem med sotningen tidigare, och inte förrän han åkt insåg jag att han trott att han förväntades klättra upp på det högsta partiet av fasaden, där det dessutom inte finns någon stege på själva taket. Eftersom han inte kände till förhållandena, hade han inte fattat att uppgången till den gamla skorstenen fanns på baksidan av huset. Där kan man komma upp väldigt enkelt i vinkeln mot sovrummet, och sedan gå bekvämt i en svagt sluttande takränna.

Jag mejlade förstås sotningsfirman och förklarade situationen, och på måndagen kom sedan den ordinarie killen, som kände till förhållandena och fixade det hela på fem minuter. Men dubbel betalning för extra framkörning blev det förstås ändå.

Älgjakten drog tydligen igång redan den 12 oktober, så jag har alltså levt farligt under förra veckan. Nu blir det att hålla sig till säkra områdenunder hundrundorna, åtminstone den närmaste tiden. Jakten pågår ända till 28 februari, men jägarna brukar ju vara mest skjutglada den första veckan, sedan lugnar det ner sig, efterhand som de fyller sin kvot. Jag hade inte ens koll på att jakten börjat i år; det fick jag veta genom en ren slump av en annan hundägare, som jag mötte på stora fältet i Lövekulle, under förmiddagsrundan på torsdagen, då jakten redan hade pågått i flera dagar.Nog tycker man att det borde ha stått något i lokaltidningen om saken, men om det nu gjorde det, så tycks jag ha missat det helt.

Det innebär dockegentligen inga större inskränkningar för min del. Nu för tiden tar jag bara ut bilen på torsdagar, i samband med de vanliga veckoinköpen, annars blir det antingen Stadsskogen eller Svärds Skog och Bryngenäs, som nog alla kan betecknas som ”säkra ” områden, och som ligger inom gångavstånd hemifrån. Jag hade för övrigt redan hunnit gå en runda i Karin Boyes park i Mariedal under första jaktveckan utan att stöta på några älgar eller jägare där, så jag räknar med att den ska vara säker även framdeles. Marianne och jag har också träffats där igen under veckan; de brukar komma in till stan då och då, även om hon och Lasse fortsätter sin frivilliga coronaisolering ute på ön ett tag till.

På onsdagen råkade jag dessutom träffa Sofia med unghunden Walter borta vid Bryngenäsgrinden, och Nelly, som annars är ganska ointresserad av andra hundar, blev oväntat förtjust i honom. Det blev ett väldigt springande och brottande under hela vägen hem, och så mycket motion hade nog inte någon av dem fått på väldigt länge. Det fungerade så bra att Sofia och jag bestämde att träffas igen på fredagen. Ännu en ljuspunkt var att Gun kom upp med ett paket fil, som räcktenågra dagar extra. Hon får numera sin mat hopplockad i affären, så de kan hämta den i ett fack utanför, men själv struntar jag i coronan och handlarsjälv. Det är så lite folk i affären vid den tiden på förmiddagarna då jag handlar, att jag har svårt att tro att det innebär någon större rusk.

Vädret är fortfarande nästan sommarlikt, och Gun och jag har kunnat umgås coronasäkert, genom att ta ett glas vin tillsammans utomhus på eftermiddagarna. Ibland är Göran med, men ofta sover han middag vid den tiden. Beroende på vädret sitter vi antingen på dansbanan eller under balkongen nere vid brunnen, och nu när det börjar bli kallare planerar Gun att skaffa någon sorts utomhusugn, så man kan hålla värmen genom att elda kvistar. Jag har försökt föreslå infravärme i undertaket vid källarentrén som en effektivare lösning, men av någon anledning vill Gun absolut inte höra på det örat. Synd, för det skulle nog annars kunna förlänga utefikandet med flera månader.

Det börjar ju definitivt bli höst, och rätt mycket löv har redan hunnit falla, så det är gula mattor på marken lite varstans. Asp och rönn har redan skiftat färg, men den riktiga explosionen av glödande höstfärger har inte riktigt startat ännu. På lördagen bestämde jag mig för att det var dags för en sista gräsklippning, innan de aviserade regnen börjar igen, så jag jobbade mig igenom större delen av ängsmarken runt dammen, och även den yttre ängen mot vägen. Det tog hela eftermiddagen, och två påfyllningar av bensintanken innan jag var klar, men nu åker maskinen definitivt in i skjulet för vinterförvaring. Räfsningen får anstå tills resten av löven faller.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...