Eftersom Göran verkar ha blivit sittande för gott, och Gun därmed har tagit över rastningen av Castor, tycks det vara slut med de gemensamma bilburna hundrundorna i olika naturområden kring Alingsås. Jag tar själv ogärna ut bilen i onödan, om det nu beror på teknikfientlighet, klimatångest, eller ren snålhet, vill jag låta vara osagt. Förmodligen är det en blandning av alla tre motiven, och coronaviruset gör väl också sitt till just nu. Bilburen är jag hur som helst bara när matförråden sinar, vilket numera är ca var nionde dag – (behovet styrs av när filmjölken tar slut).

Det här gör förstås tillgången till varieradepromenadrundor rätt begränsad. Det tillgängliga närområdet begränsas av Mjörn i väster och E20 i öster, och järnvägen, som skär rakt igenom hela området i nordsydlig riktning, är förstås en kraftig barriär, som bara kan korsas på ett fåtal ställen. I princip har jag alltså bara tre val; Stadsskogen, Bryngenäs eller en kombination av båda. Det finns förstås rätt många olika stigar att välja emellan, både i Stadsskogen och Svärds Skog i Lövekulle, så det går lätt att hitta mindre variationer.

Jag har faktiskt lyckats gå ordentligt vilse i Stadsskogen flera gånger, vilket kan verka svårförklarligt, eftersom stigsystemet är så vältrafikerat. Det beror på min benägenhet att ge mig in på korsande småstigar, för att kolla vart de leder. (Eftersom de flesta av småstigarna har trampats upp av vilt, leder de tyvärr oftast antingen still sankmarker eller till gamla hyggen med tät uppväxande slyskog, och blir därmed i praktiken mest återvändsgränder). Dessutom är det konstigt skyltat; alla vägvisarskyltar man stöter på pear mot någon av utgångarna, istället för att markera en runda. Vid det här laget har jag dock koll på stigarna, så jag vet oftast var jag befinner mig.

Men till slut blir det ju lite enahanda att alltid hålla sig inom samma begränsade områden, och att gå samma väg fram och tillbaka är inte heller så kul. Dessutom vill man ju att en hundrunda ska ta minst en och en halv timme, och gärna två. Den längsta rundan i Stadsskogen tar 2.5 timmar, om man konsekvent väljer ytterspår överallt, men de flesta av mina andra lokala rundor tar bara drygt en timme.

Men förra veckan hittade jag faktiskt en ny variant på den kombinerade Stadsskogen-Bryngenäs-rundan, som förlänger gångtiden med åtminstone en kvart.Om man tar till vänster när man kommer ut ur Svärds Skog vid Bryngenäsviken, och sedan fortsätter en bit extra söderut på grusvägen runt viken, istället för att gå igenom den vanliga gångtunneln under järnvägen, kan man ta en extra sväng ut i ett litet skogsparti mellan järnvägen och Bryngenäsviken.

På vägen dit finns det dessutom ytterligare två tunnlar, som leder till en liten infartsväg för ett fåtal hus, och efter att ha passerat husgruppen kan man ta sig in i Stadsskogen från en ny angreppspunkt. Som en följd hamnar man plötsligt baklänges i stigsystemet, vilket kan vara förvillande.

Häromdagen återupptäckte jag också en fjärde variant av huvudrundorna, som jag inte använt på väldigt länge. Det finns nämligen ett sammanhängande stråk på östsidan av järnvägen, som räknat från Lövekulle består av en kombination av grusväg (Skaverydsvägen), gräsbevuxen timmerväg med igenvuxna hjulspår och ren gångstig närmast Bryngenäsviken. Trafiken på Skaverydsvägen, som leder från Stadsskogsgatan till ett fåtal hus, varav de flesta tycks vara sommarhus, är dessutom nästan obefintlig, och avståndet till järnvägen känns betryggande på hela sträckan.

Fast för att ta sig runt via den här förbindelsen måste man passera huset längst in, med ett par hysteriskt skällande hundgårdshundar och en ännu hysteriskare kvinnlig ägare, som anser att hon har rätt att stoppa även gångtrafik på grusvägen förbi huset, eftersom hon ”har byggt vägen”. Det sitter också en skylt med ”Privat väg, ej obehörig gångtrafik” längst in mot den innersta biten, plus ett par andra kreativa varningar, t.ex en bild av en hund med texten: ”Det tar oss 20 sekunder att springa från grinden till vändplatsen; hur fort springer du?” Skyltarna är förstås olagliga, eftersom allemansrätten definitivt tillåter gångtrafik på enskilda vägar, och ”hemfridssfären” rimligen inte lär sträcka sig utanför nätstängslet runt tomten. Det finns inte heller några ”förbudsskyltar” mot Bryngenäshållet, som jag ju kom från.

Men när ägarinnan kom utrusande för att skälla ut mig, kom jag ihåg varför jag inte gått den här vägen på tio år. Jag försökte faktiskt förklara hur det ligger till med gångtrafik och allemansrätt för den hysteriska kvinnan, men naturligtvis utan effekt.Det är irriterande, för det här är faktiskt en gen och någorlunda bekväm förbindelse, som är frestande att återanvända. Men även om man vet att man har all rätt att gå där och gärna vill ha variation i promenaderna, är obehaget att bli utskälld så pass stort att det förmodligen kommer att dröja ett bra tag innan jag gör om det. Och det finns ju också trevligare alternativ.

Min vanligaste – och mest älskade - hemmarunda är förstås den bekväma grusvägen runt Bryngenäs Slott, som är nästan osannolikt naturskön. Det är nog inte många förunnat att ha tillgång till en så fantastisk miljö inom sitt närområde. Vägen slingrar genom ett öppet kulturlandskap bestående av kuperade beteshagar, omväxlande med glesa skogspartier, där många av träden är urgamla och jättestora. Man har sjöutsikt under nästan hela rundan, och även om det går betande hästar och får i de flesta hagarna, bidrar det bara till den attraktiva landskapsbilden. Ett par av de finaste hagarna, närmast grinden mot vändplatsen till Lövekullevägen, är dessutom öppna, så man kan promenera igenom dem.

Hem kan man gå via grinden mot Östboviksvägen, och sedan sticka in skogen igen vid Scoutstugan, där ett gäng seniorer, som jag tror tillhör båtklubben vid Alfhem, serverar kaffe och choklad med tilltugg på lördagsförmiddagarna. Själv väljer jag däremot nästan alltid att gå uppför det långa triangulära fältet, som sluttar svagt uppåt mot skogen i öster.Därifrån kan man klättra över ett par stenmurar för att ta sig till resterna av Svärds Stuga, som kommunen tyvärr bestämde sig för att riva för några år sedan. (Förmodligen var de rädda för att ödestugan skulle bli ett ”tillhåll” för ungdomar, men med tanke på att dagens ungdomar oftast är hjulburna, och det inte finns några körvägar till stugan, tror jag farhågorna var överdrivna).

Numera finns det alltså bara några husgrunder och jordkällare kvar av det gamla torpet, men det är ändå en fantastisk miljö, med gamla fruktträd, rester av torpträdgården med påsk- och pingstliljor, och ett gammalt vårdträd i form av en jättestor lönn. Och så förstås alla sten- och stödmurar överallt, byggda av Svärd, som var expert på stenhantering och har byggt de flesta av murarna i Lövekulle också. Längs med den högsta kvarvarande muren, som hört till ett uthus, leder en stig ut genom skogen mot de öppna fälten längs Skårsvägen och Marbotorpsvägen.

För tillfället pågår utbyggnad av en ny bostadsgrupp i den västligaste delen av det stora fältet, men än så länge har den lokala opinionen lyckligtvis lyckats rädda huvuddelen av fälten.

Frågan är dock hur länge det varar. Både de här fälten, och ängarna mellan Lövekullevägen och sjön längre norrut, står under ständigt hot från de lokala byggmästarna, som ideligen bombarderar kommunen med planförslag på hur alltihop ska kunna byggas fullt med bostäder.