I veckan bläddrade jag förbi två helsidesannonser, båda om champagne. (Det var väl den aktuella nyårshelgen som styrde urvalet). Båda annonserna var förstås försedda med den obligatoriska varningstexten; på den ena stod det ”Alkohol är beroendeframkallande” och på den andra ”Alkohol kan skada din hälsa”. Visst är det paradoxalt att firmorna, samtidigt som de annonserar sin vara, även avråder kunderna från köpet?

Till nyårshelgen kom stockholmsgänget ner till Lövekulle, vilket alltid är trevligt, även om vi fortfarande bara kan träffas utomhus. Något gemensamt nyårsfirande blev det förstås inte, eftersom N&K traditionellt firar med gamla alingsåskompisar. Det blev däremot en gemensam hundpromenad på lördagen, så jag fick lite uppdaterad info om situationen i Stockholm,där Amandas planerade julbesök från England ju fick ställas in p.g.a coronan.

Epidemin är uppenbarligen inte över här i Alingsås heller. Tvärtom verkar den ha börjat ta ordentlig fart just nu. Men helt isolerad är jag ändå inte, eftersom Gun och jag har kommit på ett relativt coronasäkert sätt att umgås. Vi träffas väl påpälsade utomhus över ett glas vin på eftermiddagarna, oftast på deras uteplats vid brunnen, men ibland på min veranda. Ibland är Göran med, men oftast inte, eftersom jag misstänker att han brukar sova middag ungefär vid den tiden. Vi har ändå tur, eftersom vi bor tillräckligt nära varandra för att kunna ses regelbundet, åtminstone så länge mildvädret hänger i sig.

Min andra regelbundna kontakt, Marianne och hennes två glada welshpojkar, har jag inte kunnat träffa på ett bra tag, eftersom Nelly började löpa för drygt tre veckor sedan. Jag har faktiskt kunnat ha henne lös på långpromenaderna ändå, eftersom vi hittills inte har stött på några hundar inne i själva skogen, och hon i stort sett aldrig går utom synhåll för mig. Men uppenbarligen luktar hon fortfarande väldigt gott, för de hanhundar vi träffar på in- och utvägen är påtagligt intresserade, och själv ställer hon skamlöst upp sig och viker undan svansen. Men det har ju ändå gått tre veckor nu, och de har kommit in från sin frivilliga corona-isolering ute i sommarstugan i skärgården. Så förhoppningsvis kommer vi att kunna träffas i den kommande veckan

Jag envisas också med att fortfarande åka och handla själv. Och hittills har det ju gått bra, (som mannen som trillade ut från takterrassen på skyskrapan sa, när han passerade 31 våningen). Fast smittrisken är nog inte överhängande stor. Det är inte så mycket folk i affären under de tider jag handlar; alla håller avstånd, och det är corona-säkra avståndsmarkeringar i golvet vid köerna till kassan. Ibland funderar jag faktiskt över om jag borde beställa hemkörning, men jag är inte riktigt framme vid det stadiet ännu. Gun och Göran har en variant där butiken plockar ihop varorna åt dem, men då måste man ju ändå ta bilen in för att hämta ut dem ur något skåp på utsidan, så det tycker jag inte är någon större förbättring.

Den här veckan behövde jag också bunkra upp med hundmat, eftersom både torrfodret och de djupfrysta hundköttbullarna tagit slut ungefär samtidigt. Jag fick alltså ta mig till Pias Hund & Fritid ute vid Vänersborgsvägen. Det ligger nära Lidl, där jag brukar veckohandla, och även nära Karin Boyes Park, som är ett av mina favoritställen för hundpromenader, så jag slog tre flugor i en smäll. Vilket är bra, eftersom jag ogärna tar ut bilen alls numera. Senare i veckan fick jag dessutom hämta en stor påse med fårhjärta, -lungor och -lever hos Sofia och Mats, efter den vanliga höstslakten. Det tog större delen av eftermiddagen att skära alltihop i småbitar och förpacka det i lagom stora plastbackar.Men nu är jag i alla fall välförsedd med hundmat för åtskilliga månader framåt.

Nyårsafton är alltid en pers för oss hundägare, och det finns de som tar sina hundar och åker till ett ”skottsäkert” hotell i närheten av en flygplats under hela nyårshelgen. Så illa är det ju inte där jag bor, men i vårt område, liksom de flesta andra villaområden, finns det rätt många grannar som bränner av sina fyrverkerier vid tolvslaget. Även vid åttatiden på kvällen brukar det smälla rätt mycket. Förmodligen är det barnfamiljer, som tidigarelägger fyrverkerierna för att ungarna ska få vara med. Det brukar dock vara en lugn svacka vid tiotiden på kvällen, då man kan ta sig runt på en ”kissrunda” med hunden, utan att det smäller från alla håll. Så även i år, men vi väcktes förstås prick klockan 24, då grannarna från ömse sidor drog igångde vanliga fyrverkerierna.

Nellie är gudskelov ganska oberörd, men jag tycker ändå det är stressande, eftersom det behövs så lite för att orsaka permanent skotträdsla; bara någon tanklös unge som kastar en smällare på eller nära hunden. Jag har haft en skotträdd hund tidigare, och det var faktiskt min egen bror som gjorde sig skyldig till att bränna av en smällare alldeles inpå hunden. Jag tror att han bara var tolv år vid tillfället, men han borde ändå ha begripit bättre. Efter det tillbringade hunden alla sina nyårsaftnar darrande under sängen, medan jag svor ve och förbannelse över min korkade bror. Nu är i alla fall nyårsafton över för i år, vilket är skönt, eftersom den alltid är ett stressmoment. Den som en gång har haft en skotträdd hund, vill aldrig vara med om det igen,.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...