Vädret håller sin oväntat stabilt, med uppehållsväder och temperaturer kring nollan, vilket passar mig bra, eftersom det är idealiskt för hundpromenader. Det blir ju lite enahanda, eftersom jag ogärna tar ut bilen i onödan, för även om det finns gott om fantastisk natur här ute i Lövekulle, så blir ju vägvalet ändå lite begränsat både av järnvägen och motorvägen E20. I princip har jag tre val; Stadsskogen, Bryngenäs eller en kombination av båda. Men Stadsskogen är ju rejält stor, och det rikt förgrenade stigsystemet där uppe gör att jag faktiskt nästan går vilse där ibland, även efter alla dessa år.

Hur som helst, både hunden och jag får en rejäl dos av daglig motion, och känner man för mer finns det gott om arbetsuppgifter i min egen skog kring dammen. Bl.a annat att ta hand om alla nerblåsta grenar och kvistar, och klippa eller bryta dem till lämpliga längder för kakelugn och öppen spis. Och så att räfsa löv förstås; något av ett evighetsjobb som aldrig tar slut, eftersom de flesta träden är ekar, som behåller bladen väldigt länge. Hittills har lövräfsningen också begränsats av snön, och när den äntligen smält bort kom det en ny köldknäpp, och alla eklöven frös fast i marken.

Så för tillfället är det vedhanteringen som dominerar, och eftersom det går åt mycket ved dagligen så här års i de båda spisarna, börjar den tidigare överfyllda vedboden att tömmas snabbt. Både min bakre veranda och verandan framför ingången till uthuset är oftast full av uppstaplade gamla papplådor från Domus, som i sin tur är fyllda av pinnar och barkstycken. Det ser lite skräpigt ut, men är även praktiskt, eftersom man har vedtillgången säkrad även om det skulle komma massor av snö igen.

Förråden kommer nog att räcka vintern ut, men det är nog tur att vi har så mycket vindfällen i den lilla skogen bakom Niklas hus, för det kommer ju en ny vinter nästa år. Jag kommer nog att sätta Tvillingarna på att såga upp vindfällena, och förmodligen även att ta ner några av torr-rakorna, som annars riskerar att ramla åt något oönskat håll. Och kanske blockera min stig genom skogspartiet , som jag alltid går på den första morgonrundan med hunden vid sextiden på morgonen.

Jag måste förstås inte elda i spisarna dagligen, eftersom huset är tilläggsisolerat och uppvärmningen sköts automatiskt av både luftvärmepump och direkt-el. Det är nog en kombination av trivselfaktorn och ren gammaldags snålhet, som gör att jag envisas med att hålla på med de arbetskrävande brasorna. (Den ekonomiska vinsten är nog också rätt begränsad, eftersom Tvillingarna ju inte jobbar gratis, men jag har aldrig gjort någon egentlig kalkyl på det). Men något ska man ju göra på vinterdagarna, även som pensionär, och vedhanteringen i sina olika former är en rätt behaglig form av utomhusmotion.

Niklas och Katrin kom ner till helgen, så jag fick sällskap under en av hundpromenaderna, vilket alltid är trevligt. De kom så sent att jag inte ens upptäckte att de var där förrän på den tidiga morgonpromenaden vid halv-sjutiden. Men de ska tydligen komma ner till nästa helg också, vilket ju är ännu trevligare. (Anledningen är förstås att Arvid ska kunna låna min bil för att övningsköra. Det är tydligen olika körkort för automatväxlade bilar och sådana som har gammaldags manuell växel, som min, och det kan ju vara praktiskt att kunna köra båda, särskilt som många ungdomar brukar skaffa sig något eget gammalt bilskrälle förr eller senare).

Arvid ”körde” på den förra uppkörningen, men nu har han en ny chans i början av februari, som han förhoppningsvis kommer att klara. Och sedan blir det Signes tur att ta över, eftersom även hon har uppnått körkortsålder vid det här laget. Så förhoppningsvis blir det flera regelbundna helgbesök av Wellfeltarna framöver, vilket som sagt alltid är lika trevligt. Dessutom är det säkert bara nyttigt för min gamla bil att komma ut och röra sig lite oftare, vilket säkert är nyttigt för den, så att inte batteriet lakas ur totalt under mellantiderna.

Själv tar jag ju numera bara ut bilen ungefär var fjortonde dag. (Vilket är när filmjölken tar slut. För utan fil och müsli på morgonen kan man ju inte leva. Det är definitivt dagens viktigaste mål för mig. Som alltid intages liggande framför morgonnyheterna i TV-n).

Ju äldre man blir, desto mer inrotade blir också de dåliga vanorna.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...