Hjärnsläppen fortsätter, och börjar dessutom bli allt värre. Jag vet inte om det beror på vanlig vinterdepression, möjligen påspädd av den underliggande oron för coronapandemin som ju aldrig tycks ta slut, eller om jag faktiskt borde börja oroa mig ordentligt.

Vid månadsskiftet förra veckan, då jag som vanligt skulle betala räkningarna, kom nästa episod. Jag var redan några dagar försenad, när jag skulle logga in på tisdagen, och stressen över det gjorde förstås inte saken bättre. Normalt loggar jag in med bank-id, men det har av någon anledning upphört att fungera, vilket naturligtvis ökar stressen. Lyckligtvis fungerar mitt gamla digipass fortfarande, så till slut kom jag in.

Vid det laget hade förstås slutdatumet för hela listan av månadsinbetalningar gått ut, så för säkerhets skull bestämde jag mig för att ringa banken. Klockan var då 7.15 på morgonen, så jag ger en eloge till banken, för att någon faktiskt svarade och hjälpte mig ett steg till. Räkningarna blev alltså betalda till slut, och att det förstås blir förseningsavgift på samtliga, kan jag ju leva med.

Men nu började jag oroa mig för vad som skulle hända om även digipasset skulle upphöra att fungera. Allting görs ju digitalt nu för tiden och jag har haft digipasset i evigheter. Det måste ju ha ett batteri någonstans, även om jag inte kan klura ut var det sitter, och förr eller senare kommer väl det batteriet att ta slut.

Till råga på eländet får jag upp en text i mobilen, som säger att ”Stödet för Android 5 upphör”, och att jag måste uppdatera till en nyare version av Android innan juni 2021, för att kunna fortsätta använda bankid. ”Om det inte går att uppdatera denna enhet behöver du byta telefon eller surfplatta”.

Fast hur farao gör man när man uppdaterar??? Det framgår inte någonstans i mobilen. I varje fall inte någonstans som jag kan hitta. Och en ny mobil kostar förstås skjortan. Den jag har fungerar ju tillräckligt bra för mina blygsamma behov, så jag har verkligen ingen lust att slänga ut pengar på en ny. Det slutar väl med att jag som vanligt tittar in till IT-pojkarna på Strömgatan, som brukar kunna hjälpa mig med mina problem.

Men måste det vara så här komplicerat? Jag är väl förmodligen inte ensam om att vara gammal och teknikfrustrerad och behöva uppdatera min mobil. Dessutom är jag högutbildad, och har varit aktiv digitalt så länge jag kan minnas. Så om det är så här svårt för mig, hur illa kan det vara för andra gamlingar?

På mitt skrivbord vid datorn ligger också ett papper från Närhälsan, om hur jag ska boka tid för vaccinering, adresserat till ”dig som är 70 år eller äldre”. Fast informationen har redan hunnit bli inaktuell, eftersom det plötsligt blivit brist på vaccin, samtidigt som smittspridningen börjat öka. Fas 3, som numera har utvidgats till alla över 65, beräknas nu starta tidigast 22 februari. Fast ”just nu finns inga lediga tider utlagda” så det går inte att boka tid. Tack för informationen, Närhälsan!

Under tiden har vintern slagit till ordentligt. Snötäcket är bara någon decimeter djupt,och någon nysnö lär inte vara att vänta under den kommande veckan. Däremot fortsatt kyla, och natten till lördagen frös vattenledningen under huset. Mitt eget fel, för normalt kryper jag in under huset innan kylan slår till, sätter dit en liten varmluftsfläkt och öppnar kranen som tömmer den frihängande ledningen till växthuset, efter att först ha stängt av vattnet till den inne i huset.

Fast förra året sjönk ju temperaturen knappast under nollan en enda gång, så ute vattnet blev aldrig avstängt den vintern. Möjligen var det därför jag glömde bort att gå igenom den vanliga vinterrutinen med kranarna i år. Och inte förrän jag behövde upp och kissa mitt i natten, upptäckte jag att det inte kom något vatten ur kranarna. Då var det alltså redan för sent, men jag kröp ändå in under huset och sattedit fläkten i efterhand dan därpå. Bara det är ett jobbigt företag, eftersom den fria höjden därinne bara är runt en meter. Det hjälpte inte heller. Trots att medeltemperaturen steg några grader under helgen kom vattnet inte igång igen.

Tur ändå att jag hade ordnat med pottskåpet vid sängen redan förra veckan, för nu kom det till användning oväntat tidigt. Men otur att det skulle hända just en fredagsnatt, för Värmebolaget, som är min vanliga räddning vid sådana här tillfällen, hade förstås helgstängt. Det blev alltså att överleva helgen med hjälp av några hinkar lånat vatten från grannhusen, men eftersom huset värms med direktel och inte vattenburen värme, så gick det ändå inte någon större nöd på mig. Man dör ju inte av att inte få bada på ett par dagar, och matlagning och tandborstning går ju att klara även med vatten ur en hink.

Till helgen kom också Niklas och Katrin till Lövekulle för tredje veckan i följd, så det blev en gemensam hundpromenad på söndagen som vanligt. Kul, för annars är livet rätt ensligt, så här i vintriga coronatider. Min hundkompis Marianne har tagit sin tillflykt till lantstället, så våra vanliga veckoträffar har varit inställda de senaste två månaderna, delvis för att Nelly löpte under julhelgen. Gun och jag, och ibland även Göran, brukar ta ett coronasäkert glas vin utomhus på eftermiddagarna nere vid deras brunn, men det har varit väl kyligt för det under större delen av den senaste veckan. Inte förrän på söndagen var det tillräckligt dräglig temperatur i solskenet för att vi skulle våga oss på det igen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...