Kylan håller i sig, och eftersom jag är lindrigt road av vintersport känns livet rätt trist så här års. Niklas och Katrin, som varit flitiga besökare de senaste veckosluten, kommer tydligen att ha annat för sig den närmaste månaden, med bl.a begravningen i Östersund och skidresa till Funäsdalen under vinterlovet. Fast förr eller senare återkommer de nog hit för att låna min bil, för även om Arvid numera fått sitt körkort - (grattis Arvid!) - har lillasyster Signe nu fyllt nitton, och lär också behöva tillgång till övningskörning utan automatväxel…

Tur ändå att snötäcket är rätt beskedligt. Det gör skogspromenaderna enklare för mig, även om jag tycker lite synd om traktens ungdomar, som nog gärna skulle ha sett ett tjockare islager Visserligen ligger isen på sjön, men snötäcket ovanpåär väl tunt för att det ska gå att åka skidor där, men samtidigt lite för tjockt för att vara idealiskt för skridskoåkning. Under veckan har ett litet gäng av ungdomarna i vårt eget område ordnat en liten skridskobana på min damm istället. De har satt upp ett litet mål, och sopat en del av isen, och så har de gjort en liten rundbana, där de måste ducka rätt ordentligt för att ta sig under bron till ön. Det funkade under några få dagar, sen slog vädret om ordentligt igen, och den lilla is som finns kvar är numera vattentäckt.

Apropå vattentäkt, så var min egen ledning fortfarande frusen under hela förra helgen, och jag lyckades dessutom tappa min nyckelknippa förra veckan, i samband med att jag var nere och stal en spann vatten i Boels hus. Tur i oturen ändå att jag bunkrade upp ordentligt med matinköpen förra fredagen, d.v.s dagen innan vattnet frös. Jag har alltså inte behövt ta ut bilen en enda gång under veckan, och hundpromenaderna har varit begränsade till närområdet. Förhoppningsvis kommer nyckeln också i dagen så småningom, när snön väl smälter undan.

Det är jobbigt att vara utan vatten, både fysiskt och psykiskt. Jag beställde därför dit Bosse från Värmebolaget på måndagen, i förhoppning att han skulle kunna tina upp systemet genom någon sorts ”elektrisk stöt”, eftersom ledningarna ju är av metall. Han kom också – fast, som han sa; ”enbart för att det var du”, för tyvärr kunde han inte göra ett dugg åt problemet.

Ledningarna är numera kommunala, vilket jag totalt hade glömt bort, (i och för sig inte så förvånande, med tanke på hur rörig jag börjar bli i huvudet). Jag minns inte ens när kommunen tog över driften, och inte heller var i marken de nya ledningarna mellan Fritidsvägen och huset ligger. De går alltså numera in i huset från en helt annan punkt via min nedre bilparkering, och jag har ingen aning om den exakta sträckningen. Vad jag kunde observera var emellertid att de nya ledningarna hängde öppet utefter insidan av grundmuren i källaren, uppenbarligen utan någon isolering alls. Egentligen är det konstigt att vattnet inte frusit tidigare.

Sent på måndagskvällen kom äntligen vattnet tillbaka igen, efter att jag tillbringat delar av helgen med att flytta runt varmluftsfläkten till olika platser under huset. Fast huvudanledningen var nog ändå att yttertemperaturen plötsligt stigit med mer än 10 grader, och framåt slutet av veckan har det hunnit bli åtskilliga plusgrader. Nu lär nog vintern vara över för i år, men när det blir lite varmare får jag nog se till att ledningarna frostsäkras ordentligt. Det lär få bli både isolering och en elektrisk värmeslinga med termostat, antingen det nu blir Värmebolaget eller Tvillingarna, som får krypa in under huset. Själv är jag definitivt för gammal för sådana övningar.

Även Gun och Göran har vattenproblem, fast i deras fall uppifrån, och orsakat av regn och snö. De har ett yttertak som läcker, och vattnet från läckan rinner tydligen under tegelpannorna ner mot husväggen som vetter mot terrassen. Därifrån fortsätter det tydligen ner inne i köksväggen. Enligt Gun, som pekade ut spåren från läckan för mig både inom- och utomhus, har det pågått i minst två år, vilket syntes på den missfärgade innerväggen.

Jag vet inte hur man kan vara funtad för att acceptera att man har en vattenläcka i inne i köket under flera år utan att göra något åt det. Gun skyller på att hon ”inte har något stöd från sin make”, men hur svårt kan det vara att lyfta telefonen och ringa en byggfirma? Hennes andra argument för att inte göra något åt saken var att ”det säkert kommer att bli jättedyrt!” men det lär ju knappast bli billigare av att låta det fortsätta läcka in, tills både taket och väggen ruttnar bort. Och eftersom båda är pensionärer från ett högkvalificerat yrkesliv, lär de ju knappast vara utfattiga heller.

På lördagen begravdes Ola i Östersund, och ungdomarna från Stockholm och Landvetter åkte dit för att delta i ceremonin. Dock inte vi gamlingar i Blekinge och Lövekulle; i vår ålder ger man sig inte gärna ut på sextiomilaresor. Gun och jag hade en egen minnesstund på den vanliga platsen nere vid brunnen, där vi delade ett symboliskt glas vin med Ola på lördagen. Inte så konventionellt precis, men det kändes ändå rätt bra på något sätt. Jag tror att Ola skulle ha ställt upp på det.

 

barasaras

26 mars 2021 14:18

Hehehe. Här har jag suttit och gnäggat en lång stund nu och läst dina veckorapporter. Igenkännande och på lite annat sätt spännande. Kan just undra hur uråldrig du är...äldre än mig som är 30-talist? Blogga är ett bra sätt att hålla huvet i trim, särskilt att lägga ut bilder är en utmaning som kräver envishet och själslig styrka. Titta gärna in på Torpet ifall du har lust och någon stund att kasta bort. Hälsar Sara

http://boggplatsen.se

 

skogsfrun på dal

26 mars 2021 14:25

Fel inloggning förut? Testar en annan.

http://barasaras

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...