Just nu är det som allra vackrast i naturen, och de dagliga långpromenaderna med Nelly ger mig alla möjligheter att njuta av våren. Så här års börjar det också torka upp lite i terrängen, så det blir lite lättare att ta sig fram utan att bli våt om fötterna. Det underlättas också av de stabila träbroar, som kommunen varit tillmötesgående nog att bygga över de sankaste partierna på flera ställen i Stadsskogen. Det finns också en hel del provisoriska broar här och var, gjorda av vindfällen och hopplockade grenar och kvistar, och förmodligen konstruerade av hjälpsamma motionärer.

Fast motsatsen förekommer förstås också, och ibland blir jag riktigt irriterad. På ett av de blötaste ställena har några ungar från bostadsområdet i närheten roat sig med att dämma upp en bäck, så att det bildats en jättepöl tvärsöver stigen just vid brofästet. Jag är lite för gammal för att hoppa över pölar, och det här retar mig tillräckligt för att jag ska stanna och riva upp fördämningen, som mest består av grenar och kvistar, men också av en hel del lösa stenar.

Stenarna måste ungarna ha burit dit nerifrån bostadsområdet, eftersom det sällan ligger halvstora lösa stenar mitt ute i skogen. De har alltså lagt ner ett avsevärt jobb på projektet, enbart för nöjet att förstöra det för andra, för de kunde precis lika gärna ha byggt sin fördämning någon meter längre ner i sluttningen från stigen. Nu slänger jag ner stenarna så långt det går i sluttningen, och placerar grenhögen en bit ifrån stigen. Vattnet börjar genast att porla utför, och på någon minut är pölen borta. Frågan är dock hur länge det kommer att vara, för ungarna bakom konstruktionen bor säkert i bostadsområdet strax intill.

En annan sak, som jag retar mig på under skogspromenaderna, är de djupa hjulspåren från alla terrängcyklar, som tycks ha blivit omåttligt populära på sistone. Även det problemet är förstås mest koncentrerat till de sanka partierna. Jag tror dock inte att cyklisterna själva är riktigt medvetna om vad de ställer till med. Det finns till och med en vetenskaplig norsk studie på nätet, som hävdar att terrängcyklar inte alls sliter mera på naturen än joggare och fotvandrare:

"Stisykling sliter ikke mer på stiene enn annen aktivitet. Det slår norske forskere fast i ny studie."

Den förvånande studien är förmodligen både beställd och betald av Norska Cykelförbundet, för en enda cykel i terrängen sliter definitivt mer än ett dussin fotvandrare och joggare. Kanske inte på hela sträckan, men överallt där det är brant, ojämnt underlag, eller framför allt sankt. Det handlar om enkel mekanik, och har att göra med belastningen per kvadratcentimeter anläggningsyta, som är avsevärt större från ett cykelhjul än ett fot-tramp, plus att cykelhjulet dessutom snurrar.

Slutsatsen i den norska utredningen blir dock, att det är det ”totala slitaget” som är avgörande, inte huruvida man tar sig fram till forts eller per cykel. Fast sunda förnuftet borde ju ändå tala om att det avgörande är bl.a belastningen per kvadratcentimeter mark, och att vissa sätt att förflytta sig i skogen därmed sliter mer än andra. Cykeldäck belastar en betydligt mindre yta en joggingskor, och dessutom med en högre totalvikt. Cyklister rör sig också över större ytor och i ett helt annat tempo än promenerande och joggare, och berör alltså större ytor totalt, fast problemen är förstås mest koncentrerade till de sanka partierna av stigarna.

Ytterligare ett problem med cyklar i terrängen är att de dyker upp väldigt tyst, i jämförelsevis hög hastighet. Ytterst få terrängcyklister verkar av någon anledning använda ringklockan, och man får nästan hjärtslag, när de plötsligt kommer ifatt en bakifrån, utan minsta förvarning, och naturligtvis kräver företräde på grund av sin större hastighet. Jag säger inte att terrängcyklar ska förbjudas helt, men nog borde punktslitaget åtgärdas, kanske inte av cyklisterna själva, men genom att cykelförbunden bekostar och bygger lite fler broar förbi de sankare partierna.

Men trots allt är det förvånansvärt få cyklar i skogen, och förvånande få motionärer också. Man skulle ju annars ha trott att corona-epidemin , som tvingar folk att stanna hemma från jobbet, också skulle locka ut dem i det fria, nu när våren äntligen tycks ha kommit. Men jag möter sällan mer än någon enstaka människa på mina dagliga rundor, och det var förvånande få även på badplatsen under söndagen, trots strålande sol och – enligt uppgift från två olika badande sällskap som jag mötte på vägen - 18 grader i vattnet.

Jag hade svårt att tro på vattentemperaturen, eftersom nattemperaturen droppat ner mot 4 grader under hela veckan, trots soliga dagar. Men det blåste förstås inåt, och termometern satt förstås nära vattenytan , så kanske ändå… Själv skulle jag aldrig drömma om att hoppa i vattnet innan det är väl över 20-grader varmt, men jag har alltid varit något av en badkruka.

Niklas och Katrin var i Lövekulle under helgen, så det blev en gemensam hundpromenad under söndagen, och sedan var de faktiskt nere och badade på eftermiddagen. De hade bestämt sig för att åka hem tidigt för en gångs skull, men det blev tydligen inget av med den saken, för när jag var på väg ut på sista hundrundan, bortåt tiotiden på kvällen, såg jag deras bil just köra iväg från tomten.

Nu lär de inte komma tillbaka hit förrän till midsommarveckan, så jag har åtagit mig att vattna krukorna i deras växthus, som i år inrymmer ett stort antal tomatplantor och även några minislanggurkor. Förhoppningsvis lyckas jag komma ihåg det, trots mitt alltmera opålitliga minne. Men det underlättar förstås att min tidiga kortrunda med Nelly alltid går runt deras hus, där jag får tränga mig förbi den smala glipan mellan växthuset och verandan, och har full uppsikt över eventuella slokande plantor vid passagen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...