Nu blommar syren och schersmin på flera ställen i dammparken. Särskilt den vitblommande schersminen har varit enormt dekorativt under senaste veckan, fullständigt översållad av stora, vita, öppna blommor, som liknar äppelblom. (Jag tror åtminstone att det är schersmin, möjligen kan det vara Paradisäpple istället. Mitt minne har börjat bli riktigt dåligt även när det gäller växtnamn, och jag har inte kunnat verifiera det i mina egna trädgårdsanteckningar. Kanske blir det lättare när buskarna så småningom sätter frukt). Det finns i alla fall två likadana buskar, den ena vid östra portalen mot Niklas tomt och den andra vid vägkanten till Ferievägen på motsatta sidan av dammparken. De har stått där länge och numera vuxit till imponerande volymer).

Nära östra entrén står även en rödbladig Malus, som vuxit sig stor och fin och blommar just nu. På flera ställen i parken växer också svartaronia, (som naturligtvis inte har svarta utan vita blommor; det är bären som är svarta). Jag brukade oftast köpa buskar på plantskolorna tre och tre, och sedan plantera dem på olika ställen i buskskärmen. Vid det här laget har jag dock tyvärr glömt bort de flesta växtnamnen, och vad som växer var. Det finns visserligen namnlistor i datorn, men vem bryr sig egentligen? Det är lika bra att ge upp och bara njuta av blomprakten. De flesta buskarna jag planterat under årens lopp har vuxit sig stora och livskraftiga vid det här laget, och så här års är dammparken en verklig sevärdhet.

Samtidigt som lövsprickningen i stort sett redan är avslutad, blommar också mattorna av vit ramslök och blå ormöga på flera ställen i parken. Våren var sen i år, men gick förbi desto snabbare. Majvivorna och de lite senare gullvivorna är redan på upphällningen, men istället har liljekonvaljerna kommit igång, så blomprakten på marken är fortfarande bedårande. Det beror kanske på de kalla nätterna; så sent som under förra veckan droppade temperaturen ofta ner mot fyragradersstrecket nattetid, även om dagarna var varma och soliga. Nu har dock dygnstemperaturen generellt stabiliserat sig, och de kyliga kyliga nätterna lär definitivt vara över.

Maskrosblomningen har förstås också redan kommit igång, och även passerat. I början av veckan lyste det gult överallt nere på de stora fälten och längs alla vägkanter. Blomningen varar dock inte så länge, redan på lördagen var de flesta överblommade, och nu är det istället de duniga fröbollarna som lyser upp vägkanterna. Det är vackert, men uppe i min egen park håller jag efter maskrosorna, och har med åren nästan lyckats utrota dem. Vid varje hundrunda genom parken håller jag ögonen öppna, och alla blommande maskrosplantor åker obönhörligen upp, om möjligt med roten, och hamnar sedan i soppåsen istället för komposten. De flesta av dem får aldrig ens en chans att gå i frö.

Parken är nog som allra vackrast just nu, så det är synd att Familjen Familj inte planerar att komma hit igen förrän om två veckor. När väl ekarna slagit ut, växer grönskan snabbt ihop till massiva ridåer, och stora delar av marken skuggas ut. Det var i och för sig en avsiktlig del av den ursprungliga designen, när jag anlade parken; jag ville skärma bort de nya bostadshusen på utsidan av vägen, men det verkar förstås i motsatt riktning också. Buskskärmarna är numera både täta och höga, och det är bara på ett fåtal ställen man egentligen har insyn till själva näckrosdammen.

De flesta större markprojekten på dammtomten är avslutade vid det här laget. Det finns bara två oplanterade utfyllnadsområden kvar, uppe vid gränsen mot Puttens och i bergsskrevan norr om grönsakslandet, där jag på båda platserna har dumpat höstlöv under många år. Höjden på utfyllnaden är i huvudsak klar vid det här laget, men det tar tid för löven att omvandlas till jord, så det lär inte bli någon nyplantering där på minst ett par år till. Under tiden lär småplantorna av rhododendron, som hittills har fått hålla sig i i växthuset, få vänta på sina slutgiltiga växtplatser.

Grönsakslandet används ju inte längre till sitt ursprungliga ändamål, så det lär bli där de hamnar, under väntetiden, liksom en del rester av mina gamla förökningsprojekt. De flesta av plantorna är ju fortfarande ganska små, så det skadar inte att de får växa till sig ett tag. Hur som helst har jag tillräckligt många småplantor på gång, för att på sikt fylla upp de båda sista utfyllnadsområdena.

Mer om detta i nästa veckorapport.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...