Det har varit rätt livligt i Lövekulle den här veckan, eftersom Anna är på besök med barnen, och bor i Niklas och Katrins hus. Niklas själv droppade in tillfälligt på söndagen, på väg upp mot Stockholm, men Annas familj stannade hela veckan. De håller på att få huset i Landvetter ommålat invändigt, och det är säkert enklast att hålla sig borta helt. Medan det pågår.

Gun låg kvar på sjukhuset större delen av veckan, efter att ha ramlat i trädgården veckan innan, men Göran blev flitigt anlitad som chaufför, för att köpa pizza - (och glass) – tillsammans med någon av Annas killar. Julia har ny klänning och är väldigt söt, liksom lilla cockerspanieln Tilda, som har jättekul med sin nya lekkamrat Castor. (Nelly börjar bli lite för gammal för valplekar, men deltar ibland, lite nedlåtande). Killarna ser man däremot inte så mycket av; liksom de flesta ungar nu för tiden är de som klistrade vid sina mobiler, där de spelar dataspel i stort sett oavbrutet.

Själv blir jag, liksom Göran, bjuden på middag av Anna i stort sett varje dag, och får ibland restmaten med mig hem. (Fast jag hinner ju inte äta upp den, eftersom inbjudan till nästa middag hinner före, så den åker in i frysen). På förmiddagarna blir det långpromenad med Anna och Tilda, och vi tar även med oss Castor, som ju annars sällan kommer utanför trädgårdsgrinden numera. (Sist jag försökte ta honom med på en promenad smet han hem direkt, när jag kopplade loss honom nere på fältet. Det råder ingen tvekan om att han numera är Guns hund).

På onsdagens eftermiddag anlände Susanne med min nya kattunge. Hon ville leverera den själv, antagligen för att övertyga sig om att jag var kapabel att ta hand om den. Och det är jag väl egentligen inte, tankspridd som jag är. Jag var inne hos Pias Hund och Fritid på måndagen, för att köpa kattmat. Kisslåda och matskål har jag ju fortfarande kvar, efter den senaste katten för trettio år sedan. Men naturligtvis glömde jag kattsanden till lådan, och var tvungen att åka in igen dagen efter. Irriterande, eftersom jag ogärna tar ut bilen numera, annat än för att handla mat var nionde dag. (Det är filmjölken som bestämmer intervallet; en liter räcker till tre dagar).

Sula ville inte ha betalt i pengar för kattungen, men var däremot intresserade av mina gamla keramikskulpturer, så det slutade med att hon fick med sig en av katterna, en abessinier med svansen rakt upp i vädret. Vi bytte alltså en katt mot en annan, vilket ju var rätt kul. Hon blev kvar ett par timmar, och när hon åkte hade katten och hunden ännu inte haft närkontakt, men båda var intensivt medvetna om varandra, och stämningen i huset var minst sagt spänd.

Jag har ju alltså en hund - en Welsh Springer spaniel på drygt 8 år. Men jag hade egentligen inte väntat mig några större problem. Nelly är normalt världens snällaste, går alltid lös, och brukar ignorera de flesta katter vi möter, (fast ibland jagar hon förstås först upp dem i närmaste träd innan hon ignorerar dem). Men hon har en extremt hög energinivå, och en kattunge i det egna huset blev för mycket för henne. Förvånansvärt nog visade hon sig också vara extremt svartsjuk.

Vi har ju haft hund och katt samtidigt flera gånger, och det har aldrig varit några större problem ens vid introduktionen. Jag minns fortfarande en av våra katter på mors tid. Bolle, som vi döpte honom till efter den klassiska luffaren, var en kringströvande vildkatt, som en dag bara bestämde sig för att flytta in hos mor, trots att även jag bodde där då, med mina två helvilda hundar, David och Goliat. Bolle, som uppenbarligen var van vid hundar, tog omedelbart kommandot i huset. När de möttes i köksdörren, på väg in respektive ut, vek alltid hundarna undan åt båda sidorna, och Bolle tågade majestätiskt in mitt emellan dem, med svansen rakt upp i vädret.

Den här kattungen var inte riktigt lika tuff, och höll sig systematiskt ovanpå eller under möblerna, medan den undersökte huset, och jag låg i TV-soffan med Nelly för säkerhets skull kopplad bredvid mig. Jag hade plockat undan alla lösa krukväxter, vaser och keramikskulpturer i förväg, och samlat dem i mitten av det runda matbordet. Det var förvånansvärt många, men lämnade ändå en decimeterbred remsa längs kanten, där katten kunde gå runt och undersöka dem. Nelly var spänd som en stålfjäder hela tiden, och följde kattens minsta rörelse intensivt med blicken, och katten, som uppenbarligen kände av stämningen, höll sig på behörigt avstånd.

Det blev förstås en riktigt stökig natt. Vi sov alla tre i samma säng, Nelly som vanligt i mina knäveck och kattungen uppe vid huvudkudden. Fast själv sov jag nog inte mer än totalt halvannan timme framåt morgonkröken, och inte Nelly heller, för hon kunde bara inte slappna av. Jag insåg så småningom att det handlade om svartsjuka. Nelly har egentligen inga problem med att det finns en kattunge i huset, så länge den bara inte är i närheten av mig, och definitivt inte i min säng.

Dagen därpå blev lite lugnare. Själv var jag dödstrött efter en sömnlös natt, och tillbringade dagen halvsovande i TV-soffan, medan katten systematiskt utforskade huset, och Nelly omväxlande följde efter, eller låtsades att den inte fanns. Jag hade hittat ett fungerande sätt att mata katten uppe på antingen skrivbordet eller matbordet, och Nelly lät den faktiskt äta ifred, men höll annars manisk järnkoll på var den befann sig.

På torsdagen kom Gun hem från sjukhuset och allt återgick sakta till det normala. Efter en snabb födelsedags tårta för Anna nere hos Göran och Gun på kvällen, och en kort kissrunda med Nelly, gick vi och la oss vid niotiden, och jag sov därefter som en sten. Inte förrän jag som vanligt vaknade vid femtiden på morgonen, insåg jag att kattungen inte var med i sovrummet. Jag hade trott att den skulle söka sig dit av sig själv, men uppenbarligen hade den uppfattat signalerna från Nelly, och höll sig visligen borta. Jag hittade den i farfarsstolen i burspråket, och tog med den in i sovrummet. Det blev lite stökigt ett par minuter, men sedan accepterade Nelly äntligen situationen, och vi sov alla tillsammans i några timmar utan störningar. Just nu ligger katten och sover på bänken bredvid mig och datorn, och Nelly under bänken vid mina fötter, och den stora husfriden verkar äntligen ha inställt sig.

Trodde jag. Natten till lördagen blev nästan lika orolig; varken Nelly eller katten tycks kunna slappna av med varandra, och Nelly ogillar speciellt att kattungen sover i min säng, vilket den naturligtvis vill göra. Förmodligen var det en kombination av stress och sömnbrist, att jag lyckades med konststycket att ramla i den lilla trappan mellan gamla och nya delen av huset. Jag stod på huvudet över det nedersta stegat, och dagen därpå var foten och delar av vaden ordentligt svullna. Konstigt nog gör det inte det minsta ont, och jag går på foten precis som vanligt.

Anna och jag har annars tagit långpromenader tillsammans i veckan, med tre hundar under Guns bortovaro, och även om vi för säkerhets skull har Castor kopplad under större delen av rundan, avslutar vi på stranden nere vid Bryngenäsgrinden, med en halvtimmes kastande av pinnar i vattnet. Castor är fullständigt överlycklig, och skulle säkert kunna hålla på i åtskilliga timmar, så länge någon bara orkar kasta. På fredagen och lördagen blev kastandet istället ute på Johanssons udde, efter att situationen i Ramstedt-huset ändrats genom att Gun kommit hem. Även Stockholmarna kom till Lövekulle sent på fredagskvällen, och Anna flyttade ner till Boels hus. Nu är det plötsligt söndag, och jag vet inte riktigt vart lördagen tog vägen, bortsett från att det blev ett glas eftermiddagsvin på Wellfeltarnas veranda. Förmodligen sov jag större delen av dagen, eftersom nattsömnen uteblivit i stort sett helt de senaste två dagarna.

Nå, kattsituationen tycks äntligen ha löst sig, och det stora lugnet har lagt sig i huset. Katten, som redan har vant sig vid att lystra till namnet Coottikatt – (eller Cootti), efter ett lockrop som jag använde till mina abbessinier; (”cootti,cootti, cootti”) är en riktig liten tuffing, och viker inte en tum, när Nelly kommer farande. Nelly, kattungen och jag delar numera både sängen och TV-soffan, och om det ibland blir kattjakt tvärsöver vardagsrummet, är det oftast initierat av Coutti själv, som uppenbarligen gillar att retas. Det är en tuff liten katt, som står kvar med svansen i vädret, även om Nellie kommer i full fart.

Ett litet skrämskott fick jag dock på söndagseftermiddagen. Niklas och Katrin hade tittat in en stund för att inspektera katten, och tydligen inte stängt ytterdörren helt efter sig. (Låset har varit lite konstigt på sistone, så man måste dra igen den med en viss kraft, så att låskolven verkligen klickar in. Och det kunde ju inte Niklas och Katrin veta. Men plötsligt framåt kvällen upptäckte jag att ytterdörren stod lite på glänt och att kattungen naturligtvis var ute. Det blev några ögonblick av full panik, innan jag upptäckte henne i hörnan mot verandan. Förmodligen tyckte hon själv att den yttre världen var stor och skrämmande, för hon verkade rätt nöjd med att bli infångad.

Just nu är det egentligen för torrt och soligt för trädgårdsjobb, men jag har aldrig varit mycket för att ligga på badstranden. Även om det, enligt rapport från en av grannfruarna är 20 grader i vattnet . Vattenståndet i näckrosdammen är också redan oroväckande lågt, så jag har dragit en slang från huset till övre dammen, för satt fylla på. Jag stängde av den efter nästan ett dygn, men den skulle egentligen behövt vara på ännu längre. För tillfället ägnar jag mig annars åt att rensa i växthuset och säkerställa nästa vinters brasvedsförråd, genom att köra upp ved från Niklas förråd, till mitt eget, som var nästan helt tomt.

Ett annat återstående jobb, som jag behöver ta tag i under sommaren, har också att göra med kommande vinters brasor. Det är ett par jättestora högar med torra grenar och kvistar; resterna av ett par träd som föll under de senaste vinterstormarna. Dessa ska klippas i småbitar, och sedan förvaras i gamla apelsinlådor under tak, för att slutligen användas till tändved i mina båda braskaminer. För tillfället är både tändveden och brasveden helt slut, men eldningssäsongen är ju också slut vid det här laget.

Det finns också ett par döda träd i skogen bakom Niklas & Katrins hus, som jag planerar att betala antingen ”pensionärstvillingarna” eller ”Svantes pojkar” för att såga upp till ved under sommaren. Sedan lär det behövas en arbetshelg för Familjen Familj vid vedklyven, eftersom stammarna är rätt tjocka. Förhoppningsvis kommer jag att kunna fylla vedboden igen lagom till nästa eldningssäsong. (Gun har faktiskt köpt färdig brasved i år, men där är jag själv inte riktigt ännu).

Tills vidare kör jag upp någon skottkärra med ved om dagen, från Niklas förråd till mitt eget, som så småningom ska fyllas inför nästa eldningssäsong, då jag brukar ha dagliga brasor i båda eldstäderna.. Wellfeltarna använder väldigt lite ved själva, även om de ibland fraktar upp några säckar till Stockholm i bakluckan, för att använda till mysbrasor där. Och även om Niklas svarar för vedklyven, så är ju träden från min tomt och det är jag som betalar tvillingarna för jobbet att fälla och såga upp dem.

I övrigt handlar sysselsättningen just nu om att ta hand om resterna av alla gamla förökningsprojekt. Det finns fortfarande förvånande många krukor med småplantor i växthuset, trots att jag slutade med de årliga frösådderna för flera år sedan. Mest är det rotade sticklingar, från ett par grenar av rhododendron, som jag råkat bryta av misstag under lövräfsningen. De flesta av småplantorna kommer alltså från samma buske, en gammal williansianumhybrid, med stora rosa klockblommor. De andra måste vara rester av den sista frösådden, som gjordes för ett par år sedan, mest Rh. Aksel Olsen och någon namnlös wardii-hybrid.

Några av småplantorna heter emellertid enligt etiketterna Rh. friesianum x decorum Fast några uppgifter om vad hur just den hybriden egentligen ser ut hittar jag inte någonstans på nätet. Däremot finner jag Rh. Decorum, som är en storvuxen och vit art från Kina, och Rh. Friesiane, som är en ganska ny ljusgul korsning mellan R. ‘Maraike’ och R.‘New Comet’ (som båda har den gula Rh. Wardii i sina anor). Så småningom hittar jag dock faktiskt anteckningar i min gamla förökningsdagbok från 2019. Tydligen är dessa plantor rester av min sista frösådd av rhododendron från 2019, då jag lär ha varit ute efter just gula Rhododendron, som ju generellt är sällsynta. Det är något av ett under att de över huvud taget har överlevt fram till nu.

Vi växtnördar blir ofta lite konstiga, och vill helst ha tag i så ovanliga sorter som möjligt. Och det tycks jag ha lyckats med den här gången. Förmodligen är just de här, för tillfället ganska oansenliga plantorna, en sällsynt raritet, som jag borde vårda speciellt ömt. Men vem bryr sig egentligen om rariteter eller ens latinska namn längre? Förr eller senare kommer ju växtetiketterna ändå att blekna eller trilla bort och jag kommer att ha glömt hela förhistorien. Mitt minne är redan katastrofalt dåligt, och vid fyllda 82 år kan det ju bara gå utför i framtiden. 

Nu åker i alla fall alla småkrukorna ut på bakre altanen, för att så småningom avancera till mellanförvaringen i ”Rosengården”. På lite längre sikt har jag tre olika utfyllnadsprojekt, där jag kontinuerligt dumpar höstlöv, och där de här plantorna så småningom kommer att hamna. Ett ligger uppe i gränshörnet mot van der Puttens tomt, och de båda andra på olika nivåer i bergspartiet norr om ”Rosengården”. Löven där är fortfarande inte fullt nerbrutna, så det lär nog dröja minst ett år innan de är klara för plantering. Och det är lika bra, för de krukade plantorna behöver ändå växa till sig. 

Numera får förökningsprojekten anses vara avslutade, men jag är faktiskt riktigt stolt och nöjd med resultatet. Huvuddelen av de egenförökade buskarna har används till randplanteringar mot de omgivande vägarna, och utmed ett par större öppna gräsytor vid både stora och lilla dammen. Dammparken är faktiskt numera förvånansvärt lättskött, eftersom buskskärmarna i stort sett sköter sig själva, och jag ibland får hjälp med gräsklippningen av syskonbarnen, som har sommarhus alldeles intill. Tidigare slog jag gräsytorna med lie, numera blir det faktiskt motorgräsklippare framåt sensommaren.

Nu blommar syren och schersmin på flera ställen i dammparken. Särskilt den vitblommande schersminen har varit enormt dekorativt under senaste veckan, fullständigt översållad av stora, vita, öppna blommor, som liknar äppelblom. (Jag tror åtminstone att det är schersmin, möjligen kan det vara Paradisäpple istället. Mitt minne har börjat bli riktigt dåligt även när det gäller växtnamn, och jag har inte kunnat verifiera det i mina egna trädgårdsanteckningar. Kanske blir det lättare när buskarna så småningom sätter frukt). Det finns i alla fall två likadana buskar, den ena vid östra portalen mot Niklas tomt och den andra vid vägkanten till Ferievägen på motsatta sidan av dammparken. De har stått där länge och numera vuxit till imponerande volymer).

Nära östra entrén står även en rödbladig Malus, som vuxit sig stor och fin och blommar just nu. På flera ställen i parken växer också svartaronia, (som naturligtvis inte har svarta utan vita blommor; det är bären som är svarta). Jag brukade oftast köpa buskar på plantskolorna tre och tre, och sedan plantera dem på olika ställen i buskskärmen. Vid det här laget har jag dock tyvärr glömt bort de flesta växtnamnen, och vad som växer var. Det finns visserligen namnlistor i datorn, men vem bryr sig egentligen? Det är lika bra att ge upp och bara njuta av blomprakten. De flesta buskarna jag planterat under årens lopp har vuxit sig stora och livskraftiga vid det här laget, och så här års är dammparken en verklig sevärdhet.

Samtidigt som lövsprickningen i stort sett redan är avslutad, blommar också mattorna av vit ramslök och blå ormöga på flera ställen i parken. Våren var sen i år, men gick förbi desto snabbare. Majvivorna och de lite senare gullvivorna är redan på upphällningen, men istället har liljekonvaljerna kommit igång, så blomprakten på marken är fortfarande bedårande. Det beror kanske på de kalla nätterna; så sent som under förra veckan droppade temperaturen ofta ner mot fyragradersstrecket nattetid, även om dagarna var varma och soliga. Nu har dock dygnstemperaturen generellt stabiliserat sig, och de kyliga kyliga nätterna lär definitivt vara över.

Maskrosblomningen har förstås också redan kommit igång, och även passerat. I början av veckan lyste det gult överallt nere på de stora fälten och längs alla vägkanter. Blomningen varar dock inte så länge, redan på lördagen var de flesta överblommade, och nu är det istället de duniga fröbollarna som lyser upp vägkanterna. Det är vackert, men uppe i min egen park håller jag efter maskrosorna, och har med åren nästan lyckats utrota dem. Vid varje hundrunda genom parken håller jag ögonen öppna, och alla blommande maskrosplantor åker obönhörligen upp, om möjligt med roten, och hamnar sedan i soppåsen istället för komposten. De flesta av dem får aldrig ens en chans att gå i frö.

Parken är nog som allra vackrast just nu, så det är synd att Familjen Familj inte planerar att komma hit igen förrän om två veckor. När väl ekarna slagit ut, växer grönskan snabbt ihop till massiva ridåer, och stora delar av marken skuggas ut. Det var i och för sig en avsiktlig del av den ursprungliga designen, när jag anlade parken; jag ville skärma bort de nya bostadshusen på utsidan av vägen, men det verkar förstås i motsatt riktning också. Buskskärmarna är numera både täta och höga, och det är bara på ett fåtal ställen man egentligen har insyn till själva näckrosdammen.

De flesta större markprojekten på dammtomten är avslutade vid det här laget. Det finns bara två oplanterade utfyllnadsområden kvar, uppe vid gränsen mot Puttens och i bergsskrevan norr om grönsakslandet, där jag på båda platserna har dumpat höstlöv under många år. Höjden på utfyllnaden är i huvudsak klar vid det här laget, men det tar tid för löven att omvandlas till jord, så det lär inte bli någon nyplantering där på minst ett par år till. Under tiden lär småplantorna av rhododendron, som hittills har fått hålla sig i i växthuset, få vänta på sina slutgiltiga växtplatser.

Grönsakslandet används ju inte längre till sitt ursprungliga ändamål, så det lär bli där de hamnar, under väntetiden, liksom en del rester av mina gamla förökningsprojekt. De flesta av plantorna är ju fortfarande ganska små, så det skadar inte att de får växa till sig ett tag. Hur som helst har jag tillräckligt många småplantor på gång, för att på sikt fylla upp de båda sista utfyllnadsområdena.

Mer om detta i nästa veckorapport.