Det har varit rätt livligt i Lövekulle den här veckan, eftersom Anna är på besök med barnen, och bor i Niklas och Katrins hus. Niklas själv droppade in tillfälligt på söndagen, på väg upp mot Stockholm, men Annas familj stannade hela veckan. De håller på att få huset i Landvetter ommålat invändigt, och det är säkert enklast att hålla sig borta helt. Medan det pågår.

Gun låg kvar på sjukhuset större delen av veckan, efter att ha ramlat i trädgården veckan innan, men Göran blev flitigt anlitad som chaufför, för att köpa pizza - (och glass) – tillsammans med någon av Annas killar. Julia har ny klänning och är väldigt söt, liksom lilla cockerspanieln Tilda, som har jättekul med sin nya lekkamrat Castor. (Nelly börjar bli lite för gammal för valplekar, men deltar ibland, lite nedlåtande). Killarna ser man däremot inte så mycket av; liksom de flesta ungar nu för tiden är de som klistrade vid sina mobiler, där de spelar dataspel i stort sett oavbrutet.

Själv blir jag, liksom Göran, bjuden på middag av Anna i stort sett varje dag, och får ibland restmaten med mig hem. (Fast jag hinner ju inte äta upp den, eftersom inbjudan till nästa middag hinner före, så den åker in i frysen). På förmiddagarna blir det långpromenad med Anna och Tilda, och vi tar även med oss Castor, som ju annars sällan kommer utanför trädgårdsgrinden numera. (Sist jag försökte ta honom med på en promenad smet han hem direkt, när jag kopplade loss honom nere på fältet. Det råder ingen tvekan om att han numera är Guns hund).

På onsdagens eftermiddag anlände Susanne med min nya kattunge. Hon ville leverera den själv, antagligen för att övertyga sig om att jag var kapabel att ta hand om den. Och det är jag väl egentligen inte, tankspridd som jag är. Jag var inne hos Pias Hund och Fritid på måndagen, för att köpa kattmat. Kisslåda och matskål har jag ju fortfarande kvar, efter den senaste katten för trettio år sedan. Men naturligtvis glömde jag kattsanden till lådan, och var tvungen att åka in igen dagen efter. Irriterande, eftersom jag ogärna tar ut bilen numera, annat än för att handla mat var nionde dag. (Det är filmjölken som bestämmer intervallet; en liter räcker till tre dagar).

Sula ville inte ha betalt i pengar för kattungen, men var däremot intresserade av mina gamla keramikskulpturer, så det slutade med att hon fick med sig en av katterna, en abessinier med svansen rakt upp i vädret. Vi bytte alltså en katt mot en annan, vilket ju var rätt kul. Hon blev kvar ett par timmar, och när hon åkte hade katten och hunden ännu inte haft närkontakt, men båda var intensivt medvetna om varandra, och stämningen i huset var minst sagt spänd.

Jag har ju alltså en hund - en Welsh Springer spaniel på drygt 8 år. Men jag hade egentligen inte väntat mig några större problem. Nelly är normalt världens snällaste, går alltid lös, och brukar ignorera de flesta katter vi möter, (fast ibland jagar hon förstås först upp dem i närmaste träd innan hon ignorerar dem). Men hon har en extremt hög energinivå, och en kattunge i det egna huset blev för mycket för henne. Förvånansvärt nog visade hon sig också vara extremt svartsjuk.

Vi har ju haft hund och katt samtidigt flera gånger, och det har aldrig varit några större problem ens vid introduktionen. Jag minns fortfarande en av våra katter på mors tid. Bolle, som vi döpte honom till efter den klassiska luffaren, var en kringströvande vildkatt, som en dag bara bestämde sig för att flytta in hos mor, trots att även jag bodde där då, med mina två helvilda hundar, David och Goliat. Bolle, som uppenbarligen var van vid hundar, tog omedelbart kommandot i huset. När de möttes i köksdörren, på väg in respektive ut, vek alltid hundarna undan åt båda sidorna, och Bolle tågade majestätiskt in mitt emellan dem, med svansen rakt upp i vädret.

Den här kattungen var inte riktigt lika tuff, och höll sig systematiskt ovanpå eller under möblerna, medan den undersökte huset, och jag låg i TV-soffan med Nelly för säkerhets skull kopplad bredvid mig. Jag hade plockat undan alla lösa krukväxter, vaser och keramikskulpturer i förväg, och samlat dem i mitten av det runda matbordet. Det var förvånansvärt många, men lämnade ändå en decimeterbred remsa längs kanten, där katten kunde gå runt och undersöka dem. Nelly var spänd som en stålfjäder hela tiden, och följde kattens minsta rörelse intensivt med blicken, och katten, som uppenbarligen kände av stämningen, höll sig på behörigt avstånd.

Det blev förstås en riktigt stökig natt. Vi sov alla tre i samma säng, Nelly som vanligt i mina knäveck och kattungen uppe vid huvudkudden. Fast själv sov jag nog inte mer än totalt halvannan timme framåt morgonkröken, och inte Nelly heller, för hon kunde bara inte slappna av. Jag insåg så småningom att det handlade om svartsjuka. Nelly har egentligen inga problem med att det finns en kattunge i huset, så länge den bara inte är i närheten av mig, och definitivt inte i min säng.

Dagen därpå blev lite lugnare. Själv var jag dödstrött efter en sömnlös natt, och tillbringade dagen halvsovande i TV-soffan, medan katten systematiskt utforskade huset, och Nelly omväxlande följde efter, eller låtsades att den inte fanns. Jag hade hittat ett fungerande sätt att mata katten uppe på antingen skrivbordet eller matbordet, och Nelly lät den faktiskt äta ifred, men höll annars manisk järnkoll på var den befann sig.

På torsdagen kom Gun hem från sjukhuset och allt återgick sakta till det normala. Efter en snabb födelsedags tårta för Anna nere hos Göran och Gun på kvällen, och en kort kissrunda med Nelly, gick vi och la oss vid niotiden, och jag sov därefter som en sten. Inte förrän jag som vanligt vaknade vid femtiden på morgonen, insåg jag att kattungen inte var med i sovrummet. Jag hade trott att den skulle söka sig dit av sig själv, men uppenbarligen hade den uppfattat signalerna från Nelly, och höll sig visligen borta. Jag hittade den i farfarsstolen i burspråket, och tog med den in i sovrummet. Det blev lite stökigt ett par minuter, men sedan accepterade Nelly äntligen situationen, och vi sov alla tillsammans i några timmar utan störningar. Just nu ligger katten och sover på bänken bredvid mig och datorn, och Nelly under bänken vid mina fötter, och den stora husfriden verkar äntligen ha inställt sig.

Trodde jag. Natten till lördagen blev nästan lika orolig; varken Nelly eller katten tycks kunna slappna av med varandra, och Nelly ogillar speciellt att kattungen sover i min säng, vilket den naturligtvis vill göra. Förmodligen var det en kombination av stress och sömnbrist, att jag lyckades med konststycket att ramla i den lilla trappan mellan gamla och nya delen av huset. Jag stod på huvudet över det nedersta stegat, och dagen därpå var foten och delar av vaden ordentligt svullna. Konstigt nog gör det inte det minsta ont, och jag går på foten precis som vanligt.

Anna och jag har annars tagit långpromenader tillsammans i veckan, med tre hundar under Guns bortovaro, och även om vi för säkerhets skull har Castor kopplad under större delen av rundan, avslutar vi på stranden nere vid Bryngenäsgrinden, med en halvtimmes kastande av pinnar i vattnet. Castor är fullständigt överlycklig, och skulle säkert kunna hålla på i åtskilliga timmar, så länge någon bara orkar kasta. På fredagen och lördagen blev kastandet istället ute på Johanssons udde, efter att situationen i Ramstedt-huset ändrats genom att Gun kommit hem. Även Stockholmarna kom till Lövekulle sent på fredagskvällen, och Anna flyttade ner till Boels hus. Nu är det plötsligt söndag, och jag vet inte riktigt vart lördagen tog vägen, bortsett från att det blev ett glas eftermiddagsvin på Wellfeltarnas veranda. Förmodligen sov jag större delen av dagen, eftersom nattsömnen uteblivit i stort sett helt de senaste två dagarna.

Nå, kattsituationen tycks äntligen ha löst sig, och det stora lugnet har lagt sig i huset. Katten, som redan har vant sig vid att lystra till namnet Coottikatt – (eller Cootti), efter ett lockrop som jag använde till mina abbessinier; (”cootti,cootti, cootti”) är en riktig liten tuffing, och viker inte en tum, när Nelly kommer farande. Nelly, kattungen och jag delar numera både sängen och TV-soffan, och om det ibland blir kattjakt tvärsöver vardagsrummet, är det oftast initierat av Coutti själv, som uppenbarligen gillar att retas. Det är en tuff liten katt, som står kvar med svansen i vädret, även om Nellie kommer i full fart.

Ett litet skrämskott fick jag dock på söndagseftermiddagen. Niklas och Katrin hade tittat in en stund för att inspektera katten, och tydligen inte stängt ytterdörren helt efter sig. (Låset har varit lite konstigt på sistone, så man måste dra igen den med en viss kraft, så att låskolven verkligen klickar in. Och det kunde ju inte Niklas och Katrin veta. Men plötsligt framåt kvällen upptäckte jag att ytterdörren stod lite på glänt och att kattungen naturligtvis var ute. Det blev några ögonblick av full panik, innan jag upptäckte henne i hörnan mot verandan. Förmodligen tyckte hon själv att den yttre världen var stor och skrämmande, för hon verkade rätt nöjd med att bli infångad.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...