På måndagen hörde Marianne oväntat av sig, så det blev gemensam hundpromenad i Karin Boyes park, den här gången med alla tre hundarna. Sist vi träffades var den yngre hunden skadad och fick stanna hemma, men idag var båda med, och det blev ett sådant våldsamt kringrusande i skogen, att jag nästan blev orolig för att Nelsons skada skulle gå upp igen. Huvuddelen av snön hade tinat bort vid det här laget, men på nordsluttningar och skuggsidor, låg snön kvar. Vi lyckade dock ta oss runt utan större problem, trots att varken Marianne eller jag hade broddar, och jag som vanligt glömde min skidstav i bilen. (Jag har kommit fram till att en enstaka skidstav är bäst vid halka, eftersom det lämnar en hand fri, ifall man skulle behöva koppla hunden. Vilket jag egentligen bara gör, när jag ska korsa vägar med biltrafik).

Efter hundpromenaden var jag uppe vid familjegraven på Skogskyrkogården med en liten hemmagjord krans, tillverkad av kvistar från barrträden på min och Guns tomt. Även om begravningsceremonin för Ola tog plats i Östersund, ville jag ändå göra något här hemma också.

I övrigt har våren faktiskt kommit långt under veckan, även om vi inte kan skryta med några tussilago ännu, (vilket tydligen Amanda kan enligt hennes Facebook). Det har varit flera plusgrader, och trots nattfrost har i stort sett all snön smält bort från marken, även om isen fortfarande ligger både på sjön och dammen. Jag blir faktiskt lite orolig, när Nelly tar genvägar över dammen på våra promenader, men förmodligen klarar hon upp det även om isen skulle brista under henne. Om inte skulle jag förstås vada ut och rädda henne, men jag hoppas ju slippa.

Cykelvägen längs Mjörnstranden, som vi oftast följer under våra rundor, ligger en bit från vattnet på större delen av sträckan, men vattenståndet är ovanligt högt i år, så det står infrusna träd och vassruggar en bra bit ut i istäcket. Pimplarna, som brukar hålla till utefter just den sträckan av stranden, tycks i alla fall åtminstone ha gett upp vid det här laget. Det har ju annars varit ovanligt många isolyckor i år, dock inte här på Mjörn.

Min damm var rätt populär under några dagar, då grannungarna i trakten använde den som skridskobana, baraockså ett antal långa pinnar ute på isen, som de använt som klubbsurrogat. Men förhoppningsvis flyter pinnarna i land när isen väl smält, så jag kan fiska upp dem från strandkanten. Jag vill ju inte ha för mycket skräp på bottnen. Dammrensningen, som utfördes med traktorgrävare någon gång på sjuttiotalet, skulle jag helst vilja slippa göra om.

Den värsta tjälen har gått ur marken, åtminstone i ytskiktet, så jag har börjat räfsa löv igen. På söndagen var det rena vårvärmen, så jag jobbade i ett par timmar med att rensa rent sluttingen längs hela bäckloppet. Jag räfsar förstås inte i skogspartierna, men det finns rätt många gräsytor som behöver hållas rena, så jag lär ha jobb under de närmaste veckorna. Men om vårvädret håller sig lika behagligt i fortsättningen, som under den senaste veckan, är det ju egentligen en ganska behaglig sysselsättning.

De hopsamlade löven hamnar numera i två stora svackor uppe på bergspartierna, där jag så småningom tänker plantera träd- och buskplantor från min förökningsverksamhet. I växthuset finns fortfarande kvar ett antal krukade småplantor från förra året, som förvånande nog har överlevt vintern. Mest är det sticklingar från en gammal rhod. williamsianumhybrid, som jag råkade bryta en stor gren på, när jag räfsade i höstas. Det har nu resulterat i ett dussintal plantor, som redan börjat skjuta nya skott.

Helst skulle jag förstås vilja ha räfsningen undanstökad innan vårlökarna hunnit slå ut, men så blir det nog inte i år heller, även om inga vårblommor synts till ännu. Enda vårtecknet hittills är den gamla trollhasseln vid entrén, som blommat i minst en vecka redan.