Dagarna rullar på och ingenting händer. Vädret är till synes oföränderligt klart och kallt, och våren verkar ha stoppat upp. Enda märkbara skillnaden är att det blir allt ljusare på morgnarna, när jag går min första morgonrunda med Nelly. (Av någon anledning vaknar jag alltid vid sextiden, trots att det än så länge knappast ens är gryning så dags. Jag har kommit fram till att det förmodligen är tidningsbilen som väcker mig, eftersom tidningen alltid finns i lådan när jag passerar på väg mot dammskogen).

Nå, två saker har faktiskt hänt i veckan; Niklas och Katrins växthus har äntligen blivit färdigt, och jag har fått tillbaka min husnyckel, som varit försvunnen i åtskilliga veckor.

Det finns faktiskt ett samband mellan dessa två händelser. Jag har hål i båda byxfickorna, och trodde därför länge att nyckelknippan hade ramlat ut genom fickan under någon av de dagliga hundpromenaderna. Jag hoppades på att den skulle komma i dagen när snön smälte bort, men så skedde alltså inte. Sedan fick jag för mig att det kunde vara Svantes pojkar som hade min förlorade nyckel. Det är nämligen de som sätter upp växthuset vid Niklas entré, men på grund av kylan hade de inte visat sig på flera veckor. Jag hade dock ett förvånansvärt tydligt minne av att jag lånat ut nyckeln till dem sist de var här, eftersom en av dem behövde komma in i huset för naturbehov. När det nu äntligen blev mildväder, och killarna dök upp för att fortsätta jobbet, rök jag därför på dem direkt för att fråga om nyckeln. Killarna hade emellertid ett lika tydligt minne av att de lämnat tillbaka nyckelknippan, och eftersom det är jag som är senil och inte de, så var jag ju tvungen att tro dem.

Jag hade alltså gett upp hoppet, bortsett från att jag faktiskt planerade att gå in på polisstationen och fråga om någon lämnat in nyckelknippan där, nästa gång hundpromenaden kombinerades med veckoinköpen och alltså krävde en bilresa till stan. Men i veckan skedde faktiskt undret, i samband med att Gun plötsligt bröt mot våra dagliga rutiner. Vi brukar normalt ta ett glas vin tillsammans nere på deras uteplats vid brunnen, (alltid utomhus oberoende av temperaturen p.g.a coronarestriktionerna). Men den här dagen hade Gun av någon anledning packat ner vinflaska och glas i en korg och kom upp till mig istället.

Där sitter vi alltså på min veranda, och tittar på småfåglarna, som flyger fram och tillbaka bland fröautomaterna, och plötsligt säger Gun; ”Det ligger en nyckelknippa vid verandaräcket”. Jag tittar till, och mycket riktigt; där ligger mina förlorade husnycklar, och där har de alltså legat i veckor… Lättnaden var enorm, eftersom nycklarna går till alla tre husen, och det aldrig är kul när husnycklar är på drift. I fortsättningen kommer jag förhoppningsvis att vara väldigt försiktig med vad jag stoppar i fickorna. (Jag borde naturligtvis laga hålen, men det stupar på problemet med att trä in tråden genom nålsögat. Så det lär få anstå tills ungdomarna kommer på besök igen, och jag kan få hjälp med uppgiften).

Fast vid det laget har jag förmodligen glömt bort alltihop igen...