Egentligen gillar jag oktober, även om den tidiga våren är min favoritårstid. April är absolut den bästa månaden, men oktober ligger nog faktiskt som nummer två, just på grund av höstfärgerna. Jag har inte så mycket emot höstmörkret heller; jag har alltid gillat mörker och tystnad. Och jag älskar den lite vemodiga stämningen under skymning och gryning, som så här års sammanfaller med mina morgon- och eftermiddagsrundor med hunden.

Värre är det förstås med den sista kvällsrundan,som så här års går långt efter mörkrets inbrott.För tillfället accentueras det dessutom av att varenda gatlykta på vår vägstump är ur funktion. Jag tror det är något konstruktionsfel på just vår typ av lyktor, eftersom de slocknar onormalt ofta. Men i år är det riktigt extremt; under hösten har lyktorna slocknat en efter en, och de senaste tre veckorna har jag alltså gått kvällsrundan i absolut kolmörker, (bortsett från min lilla ficklampa, som för tillfället verkar rätt trött och nog behöver ett nytt batteri).

Jag gnällde lite om det här för Göran, under en av våra dagliga hundpromenader, och han svarade med ett Alf Henrikssoncitat; "Retar du upp dig på ting som är små, så är du väl själv inte större än så." Han påminde mig också om att jag faktiskt protesterat aktivt mot att vägföreningen över huvud taget skulle sätta upp gatlyktor, när vägen anlades för 10 år sedan. Och han hade helt rätt. Jag har alltid gillat både mörker och tystnad, ända sedan barndomen, då vi bodde centralt i Göteborg, och Lövekulle bara var ett sommarställe. Jag minns fortfarande hur svårt det var att sova de första nätterna efter att vi flyttat hem på höstarna, med allt stadsbuller, motorljud från bilarna, gnisslet från spårvagnarna, och så gatuljuset som trängde in i rummet i kanterna av rullgardinerna.

Så efter att ha bott i Lövekulle sen jag var trettio, och vant mig vid stillheten och nattmörkret i den omgivande skogen, var jag emot såväl nybebyggelsen som vägen och de medföljande gatlyktorna. Men alla andra i den nya vägföreningen ville förstås ha gatlyktorna, så jag fick ju ge mig.

Men tiden går och man blir man allt äldre; orken och balansen blir sämre, man börjar oroa sig för att trilla och bryta benen, och mörkerseendet är väl inte heller vad det har varit... Så vid det här laget skulle jag gärna vilja ha tillbaka fungerande gatlyktor igen, särskilt som man ju faktiskt betalar för dem genom vägavgiften och de har varit trasiga i åtskilliga veckor redan. Man kan ju inte låta böli att undra varför styrelsen inte gör något åt saken.

Men nu ska jag sluta gnälla, för oktober är ändå en fantastisk månad. Framför allt förde lysande höstfärgerna i olika nyanser av gult och rött, som pågår under ett par intensiva veckor. Först ut redan i förra veckan var trollhassel, björk och spirea i lysande gult, och mina tre Ginnalarönnar i nordvästra tomthörnet som blir kraftigt orange. Senare började de japanska lönnarna skifta över i olika nyanser av rött och orange.

Just nu är det några varianter av japansk lönn i olika former och storlekar, som lyser som fyrbåkar i sprakande scharlakansrött på olika platser i parken. De är så uppseendeväckande att jag har fått kommentarer både av förbipasserande och av Boel & Lennart, som kom till Lövekulle på torsdagen.

Niklas och Katrin hann också få ta del av färgprakten i sista minuten, eftersom de överraskande dök upp på på lördagskvällen. De hade varit på fotoutställning i Malmö, och tagit en lång omväg via Lövekulle efteråt. (Bilderna på höstfägringen är tagna av Katrin). De hade faktiskt tur som hann få se den, för tyvärr den varar inte särskilt länge, och redan på söndagen började löven falla.

Även Anna har varit på besök hos Gun över helgen, tillsammans med alla tre barnen och den nya familjehunden - en 5 månader gammal rödvit cockerspaniel, som är jättesöt. Alla valpar är ju oemotståndliga, och lilla Lelle, som Julia har döpt henne till, var inget undantag. Men hundvalpar är uppenbart en tjejgrej, och båda killarna verkade som väntat rätt ointresserade av den nya familjemedlemmen.

Anna och minstingen Julia, följde däremot med oss på hundrundorna under helgen. Promenaderna fick därmed kortas ner lite grann, av hänsyn till  Julia och valpen. Våra gamla hundar har vuxit ifrån den mesta lekfullheten, men tog emot den nya valpen med vänlig tolerans. (Nelly var betydligt mera intresserad av Anna och Julia än av valpen, men det är rätt typiskt, hon har alltid brytt sig mer om människor än hundar). Julia delar Nellys hobby att klättra upp på stora stenar, och valpen hängde med förvånansvärt bra. Anna, som har stegräknare på mobilen, räknade ut att vi hade gått ca 3.5 km alla dagarna, vilket visserligen bara är hälften av vad jag normalt brukar gå, men motsvarar Görans normala sträcka, och är ganska mycket för en 5-månaders valp.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...