I helgen har både Blekingeborna och Stockholmarna i Familjen Familj varit på besök i Lövekulle, och det blev en intensiv och - (åtminstone av mig) - efterlängtad arbetshelg. Den resulterade i att stora delar av de högar med kubbar och ris från stormfällda eller nedsågade träd och buskar, som länge har blockerat Amandas uppfart numera är borta och vedförrådet proppfullt. Det var faktiskt det fulla vedförrådet, som slutligen stoppade verksamheten på lördagseftermiddagen, och eftersom det signalerats duggregn till hela söndagen kändes det rätt skönt.

Familjekollektivet skaffade en gemensam vedklyv för några år sedan, och det var ett ovanligt lyckat inköp. De flesta av stammarna hade redan sågats upp i lagom långa kubbar av Prensionärstvillingarna, (som också svarat för fällningen). Men eftersom några av stammarna var nästan en halvmeter i diameter nertill, hade det varit näst intill omöjligt att klyva dem med yxa. Nu blev vi ändå tvungna att ta till yxa vid ett tillfälle, eftersom en av de största kubbarna var full av så mycket knaggar och vresigheter att inte ens vedklyven klarade av den. Den fastnade på ett tidigt stadium, och visade sig sedan nästan vara helt omöjlig att få bort med handkraft, och en vedklyv går ju inte att backa, när den väl kört fast.

Pojkarna försökte med både handkraft, spett och slägga, men de metallkilar som alla visste skulle finnas någonstans, lyckades ingen lokalisera. Det som slutligen räddade situationen var min gamla vedyxa, som inte varit i användning på många år, men som nu fick fungera som kil. Det lyckades till slut, dock på bekostnad av att skaftet bröts om, men förhoppningsvis går den att skafta om. (Det är dock inte hundraprocentigt säkert, för de flesta av mina trädgårdsredskap är från fars tid, och det är inte alltid dimensionerna stämmer till dagens tillbehör.

Huvuddelen av fredagen var vi tre vid vedklyven, en som lastade på, en som skötte maskinen och en som lastade in i vedförrådet intill. På lördagen drog Niklas och Lennart igång ett bål, som jag sedan tillbringade större delen av dagen med att mata, medan Katrin sällade sig till klyvargänget, så att det fortfarande gick väldigt snabbt och effektivt. Rishögarna kom från den årliga slybekämpningen, men i år späddes de på av de halvruttna brädorna från bron och ön, som byttes ut i somras, även då i en gemensam insats av Familjen Familj. Bålet var inte helt enkelt att hålla igång, dels för att det mesta av riset och brädorna var plaskblöta, och dels för att själva bålet låg på lovartsidan om den förhärskande vindriktningen, så det blev extra jobbigt att dra fram materialet genom den bolmande röken.

Men nu är det gjort! - för att använda ett gammalt Familjecitat, som härrör från när Amanda och bästa kompisen Sofia från Ekebacken var i femårsåldern. Medan resten av familjen satt framför brasan, (eller möjligen TVn)? och drack te, roade sig flickorna ute i entrétoaletten med att riva dasspappret i bitar och preka ner dem i toalettstolen, så att det blev stopp i avloppet. När mor råkade upptäcka vad de höll på med, och med en viss underdrift sa att "Det där var väl ingen särskilt lyckad idé"? svarade Sofia glatt, "Nä, men nu är det gjort"!

Apropå familjenostalgi, så kom Sula, en annan av Amandas gamla bästisar oväntat på besök söndagen innan, medförande dottern Liv. Det blev ett glatt återseende, för Sula, (som ju egentligen heter Susanne), var som en familjemedlem under Amandas skoltid, och bodde till och med hos mor under en period, efter att ha grälat med sin egen mamma. Nu var alltså hennes egen dotter i tonåren, och som så många andra tonårsmammor hade hon drabbats av Bingolottstvånget, och hade förstås med en bunt av lotterna. Lotter är ju inte riktigt min grej, men man vill ju gärna hjälpa en gammal kompis, som säkert har betydligt flera lotter att bli av med än hon har vänner och bekanta att kränga dem till. Så Göran och jag köpte två var.

Då inträffade nästa problem - kontanter...Tidigare brukade jag ha ett par hundralappar liggande hemma för sådana här situationer, men efter att jag upptäckt att inte ens affärerna tar emot sedlar längre, gjorde jag mig av med dem, och hanterar numera alla mina affärer antingen direkt på nätet eller med kreditkort. Swish - som tydligen de flesta använder - har jag aldrig lärt mig att hantera, mest för att jag inte tycker det verkar säkert. Hur som helst, vi löste det genom att komma överens om att Sula skulle mejla mig sitt bankkontonummer, så att jag kunde sätta in pengarna på det. Men det här var alltså en vecka sedan, och Suka har fortfarande inte hört av sig. Och det värsta är att jag inte ens vet hennes efternamn, för mig har hon alltid varit bara Sula, och det enda jag vet är att hon bor nånstans i Partille.

Jag har faktiskt försökt aktivt gräva fram telefonnumret genom att fråga andra i familjen, men hittills kammat noll. Så här sitter jag nu, med två bingolotter som jag inte har betalt för, och eftersom jag aldrig har köpt en lott tidigare i hela mitt liv, har jag inte heller den blekaste aning om hur man får tag i en dragningslista. På lotterna står det "TV4 Play" och  "Måndag kl 19.30", men inte något datum, vilket jag tycker är rätt märkligt. Betyder det idag, eller måndag om en vecka, eller rent av söndag, då det tydligen ska vara ett bingolotto-program? Men varför står det i så fall måndag på biljetten?

Nå, det klarnar kanske så småningom för det går tydligen att hämta ut eventuella vinster ända till 2020-08-31, enligt en av de finstilta upplysningar, som jag faktiskt lyckades hitta på lotten. Informationen är uppenbarligen inte anpassad till ofrivilliga och tillfälliga lottköpare som mig...

Nu är väl inte risken särskilt stor att jag vinner något, men märkligare saker har faktiskt hänt i mitt liv. Under en period när jag arbetade på plankontoret i Mölndals kommun, blev jag motvilligt påprackad en lott till ett internt lotteri på kontoret. Det var tydligen ett system där man kunde se direkt om man hade vunnit eller ej, för det visade sig omedelbart att jag råkat vinna högsta vinsten. Jag minns inte vad vinsten bestod i, så det kan inte ha varit något särskilt märkvärdigt. Men vad jag minns är, att det fortsättningsvis gick trögt med resten av försäljningen, eftersom det snabbt spred sig på hela Kommunkontoret att högvinsten redan gått åt. ( Och det var inte jag som sprang runt och skvallrade, jag lovar)...

----

P.S Ett par timmar efter att jag lagt ut det  här på facebook, fick jag följande meddelanden:

Katrin Wellfelt Det gamla familjecitatet ”men nu är det gjort” är inte fullt så gammalt som du tror. Det var faktiskt inte Sofia utan hennes dotter Tora som myntade uttrycket. ”Tova” toapapper var starten på Toras och Signes vänskap

Susanne Gustavsson ❤️ Viveka: jag heter Susanne Gustavsson... Herregud. Och jag lovar att du ska få betala. Snart. Det var så fint att se dig igen, Liv älskade både hundar och samtliga homosapiens.

(Tur att folk håller efter en när man börjar bli senil)...