I mitt senaste blogginlägg lyckades jag blanda ihop generationerna i familjen Ernstson. Det kanske är förklarligt på sitt sätt, eftersom vänskapsförhållandena i familjen faktiskt spänner över fyra generationer. Mormor Inger är ungefär jämngammal med mig och Boel, och var även en nära vän till min egen mamma.
Dottern Sofia är bästis med Boels dotter Amanda, och trots att de sedan länge är bosatta i olika länder, håller vänskapsbandet fortfarande.

Och i den senaste generationen är det alltså Sofias dotter Tora, och Niklas och Katrins dotter Signe, som har funnit varandra

Nog är det fantastiskt med vänskapsband mellan två familjer som varar över så lång tid?

Och visst borde jag ha kunnat hålla isär generationerna, även om jag fyllt 80.

Men det finns en underliggande orsak, som inte bara är ren åldersglömska.

Jag har nämligen en "diagnos" - (egentligen flera diagnoser) - även om jag aldrig har blivit formellt diagnostiserad. Och det finns en förklaring till att jag aldrig blev det också. När jag var barn fanns inte ens de här diagnoserna. Men åkommorna fanns förstås även då, och när man googlar på dem idag får man massor av träffar.

Jag lider alltså av ansiktsafasi, och även av dyslexi och dyskalkyli.
Och till råga på allt har jag problem med att komma ihåg namn. Och det är inte bara för att jag har fyllt 80 och möjligen har begynnande demens. Just det här med att ha svårt att minnas namn finns det ingen latinsk benämning på - ännu. Men om man googlar på det får man upp många träffar med minnesknep för just det problemet.

Men jag ska börja med ansiktsafasi, eller ansiktsblindhet, som det heter på svenska. Googlar man på det får man flera sidor med träffar. Men trots att det numera är en vedertagen diagnos, finns det inte mycket forskning om det - ännu. Två procent av befolkningen lär emellertid vara drabbade, och åkomman är ärftlig. I en av artiklarna jag får upp står också följande: "Ofta förekommer samstörningar: höger–vänsterförvirring, dyslexi, färgblindhet och dålig orienteringsförmåga". (Jag har alltihop, utom färgblindhet). Och jag är inte heller ensam om ansiktsblindhet i familjen. 

I artikeln nämns att antalet drabbade troligen är betydligt större än två procent, och jag misstänker att det stämmer, för ansiktsblindhet är inte något som de drabbade gärna pratar högt om själva. Man tycker att det är lite skämmigt, och försöker dölja det på olika sätt.

Jag vet med säkerhet att min brorsdotter Anna har det, för hon berättade det själv för mig härom veckan, när vi var ute och gick med hundarna. En detalj som hon nämnde var, att hon ibland identifierade sina kunder på deras hundar. (Hon är nämligen veterinär). Det där kunde jag lätt relatera till, för under min ganska långa hästperiod, när jag hängde mycket på ridhuset, identifierade jag bekanta där mycket lättare, när de satt på sina hästar.

Det underlättar förstås vid ansiktsblindhet, om man har täta och nära kontakter med personerna. Så anhöriga och arbetskamrater brukar man kunna känna igen, åtminstone i den normala miljön. Ulla-Maj, en nära arbetskamrat under större delen av min yrkesverksamma tid på VBB, berättade dock en dag, (fast ca tio år senare), att hon hade mött mig på gatan i centrum, och att jag hade stirrat henne rakt i ansiktet utan att hälsa. När det hände drog hon tydligen slutsatsen att jag var en snorkig typ, som inte hälsade på sekreterare. Senare ändrade hon förhoppningsvis åsikt, och det var nog mer eller mindre en slump att hon ens drog upp historien. Själv hade jag naturligtvis inget minne av mötet. Och det inträffade förmodligen när jag var relativt nyanställd, men det kändes ändå skämmigt.

Svårigheten att komma ihåg namn har också alltid varit ett problem, speciellt under min yrkesverksamma tid, då man hade mycket kontakter med myndigheter och klienter. Men eftersom det oftast var i samband med en föredragning som man träffade dem, och man visste i förväg vilka som skulle delta, kunde man förbereda sig med olika knep. Som att läsa på namnen innan mötet, ha fusklappar i manuskriptet och anteckningar i marginalen på overheadbilderna. En period under yrkeslivet, när jag jobbade som assistent på Chalmers, var speciellt utmanande. Gruppen som jag handledde, var ett tiotal studenter och jag minns att jag använde små fåniga minnesramsor, som "Kurt är kort", för att hålla isär dem. Men det var ändå inget stort problem vid bedömningen av deras arbetsuppgifter, eftersom jag förstås hade en namnlista, och alla övningsuppgifter de lämnade in var signerade.( Jag lär till och med ha varit en populär assistent, och fick blommor av gruppen när kursen var slut).

Men just det där med att inte minnas namn, är nog det mest irriterande. På senare år handlar det dessutom inte bara om namn på människor;  jag har också börjat tappa namn på växter, både svenska och latinska. Det blir extra störande, eftersom jag är både trädgårds- och naturvårdsintresserad, och speciellt bland trädgårdsfolk är de latinska namnen väldigt vanliga. Just det här är helt säkert åldersrelaterat, eftersom det har börjat under de senaste åren, och successivt blivit värre. Ofta kommer jag på namnen av mig själv, efter att jag slutat anstränga mig. Och lyckligtvis kan man ju slå upp det i någon flora eller växtlista eller plantskoleannons på nätet. Men det är ändå irriterande, när man har besökande i trädgården, som frågar efter ett namn på någon speciell buske, och det plötsligt är helt tomt i huvudet. Eller när man får en tillfällig blackout, och inte för sitt liv kan komma på vad "Taraxacum vulgare" heter på svenska. (För dem som eventuellt undrar, kan jag berätta att det är vanlig maskros).

Så att jag inte kom ihåg, att Sula heter Gustavsson i efternamn har alltså sin förklaring. Men hon var åtminstone så nära familjemedlem att jag omedelbart kände igen henne, när hon knackade på, trots att det är... ja, hur många år är det egentligen sen vi sågs sist?