Vädret är bättre än förväntat, och till och med väderleksrapporten har ändrat sig. Istället för regn och rusk hela veckan, som var den tidigare prognosen, blev det faktiskt en hel del soliga dagar.

Och det är nog tur, för vattenståndet är för närvarande extremt högt både i min damm och i Mjörn. Jag ville ut på Talludden med Nelly på tisdagen, men stoppades av vatten och travar av nödtorftigt bärgade båtbryggor ända upp på den lilla stigen. Nu ger jag mig ju inte så lätt, utan klättrade uppför branten istället, och lyckades därmed faktiskt ta mig ut på udden. Den 20 meter breda klippstranden, där Gun brukar kasta pinnar åt Castor, var helt och hållet slukad av vattnet.

Även delar av cykelvägen borta vid Mjörnvallen är översvämmad och träden står långt ute i vattnet på flera ställen. (Det beror nog inte enbart på senaste veckornas regn, jag misstänker att man även försöker hålla kvar vattnet borta vid Solveden för att skydda nivåerna i Säveån längre västerut).

Det är dags att avsluta den sista lövräfsningen, och ta hand om alla nerblåsta grenar. Det har ju blåst enormt under de senaste veckorna, och även om inte några större träd har fallit inom mitt område, så ligger det nerblåsta grenar lite varstans. Jag plockar upp alla jag passerar under kortrundorna med Nelly, och samlar dem i högar, som så småningom ska få bli tändved. Till skillnad från de flesta trädgårdsägare eldar jag inte jättestora bål kring påsk, eftersom jag tillhör en generation som tror på återvinning.

Tyvärr lever jag inte upp till de andra riktlinjerna för min generation, nämligen att ta väl vara på arbetsredskapen, förvara dem frostfritt under tak och sköta dem regelbundet. Jag hade hoppats på att få igång motorsågen, efter att ha lånat en skiftnyckel av Göran och Gun för att spänna kedjan, (efter att min egen plötsligt var spårlöst försvunnen). Försöket misslyckades tyvärr, och nu minns jag inte ens om sågen var i funktion, när jag senast hade den framme. (Det beror inte enbart på potentiell senilitet, för det är garanterat ett bra tag sedan jag använde den). Nu blev det att använda handsågen på grenarna istället.

Jag gillar över huvud taget inte att jobba med maskiner, och de båda jag faktiskt har; motorgräsklipparen och motorsågen, krånglar mycket riktigt regelbundet. (Största problemet med gräsklipparen är dock förmodligen att jag börjar bli för klen för att dra igång den. Oftast startar den när Niklas drar i snöret, men när även det misslyckas, åker den in till verkstaden för översyn). Gräsklipparen är ju faktiskt relativt ny, medan däremot motorsågen är urgammal, och förmodligen även uttjänt.

Detsamma gäller tyvärr huvuddelen av mina trädgårdsredskap, de flesta har rostiga blad och avbrutna skaft. Det beror både på ålder och misskötsel; många av dem har åtskilliga år på nacken vid det här laget, och det där med att torka av blad förvara grejorna under tak när de inte används har jag alltid varit dålig på. Jag har en dålig vana att glömma kvar redskapen på den plats där jag senast använde dem. Sedan brukar jag återfinna dem ute i terrängen efter något år, och då oftast av en ren slump.

När jag tröttnar på att handsåga grenar, ägnar jag mig åt ett ständigt återkommande arbete; nämligen att få kontroll på en gammal kaprifol, som spridit sig över alla gränser, och inte bara invaderat ett antal stora och små träd, utan även täcker marken på en yta av ett femtiotal kvadratmeter i sluttningen mellan uthuset och ”rhododendrondalen”. Hittills har det blivit två fulla skottkärror med hoprullade revor, som förpassats till den vanliga bålplatsen på Amandas uppfart.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...