Det har varit en kall och delvis våt vecka, och inte mig emot, för regnet behövdes verkligen. Den relativa kylan gör också att allting inte bara exploderar på en gång, vilket ger oss lite extra tid att njuta av blomprakten. Veckan kan väl annars enklast beskrivas som typiskt aprilväder, trots att vi nu har gått in i den ”undersköna månaden Maj”. Det blommar verkligen överallt, och björkarna började slå ut mot mitten av veckan. Men det har varit en långdraget kylslagen historia, och det är svårt att minnas att det faktiskt var en lång period med rena sommarvärmen under början av april. Mot slutet av veckan stabiliserade vädret sig dock lite, och det blev riktigt mycket sol under weekenden.

Vattennivån i dammen började bli lite oroväckande låg, så på tisdagen satte jag på vattenkranen till bäcken och lät det rinna under ett drygt dygn. Nu är nivån på ytan tillfredsställande hög, och eftersom jag förstärkt barriären vid utloppet kommer det förmodligen att hålla sig hyfsat, bara det nu inte blir en ny torrsommar.

Samtidigt passade jag på att rensa bort massor av eklöv från bäcken, och skära av alla blommor och fröställningar till Skunkcallan som nu är överblommad. Den är dekorativ när den blommar, men de stora och skräpiga bladen, som kommer senare under sommaren är mindre roliga. Dessutom räknas till de invasiva ”förbjudna” växterna i Sverige, men den har lyckligtvis ingenstans att ta vägen från min park, eftersom dammen saknar utlopp. Det är rätt många år nu sedan jag planterade de tre ursprungliga exemplaren; vid inloppet, utloppet och i det sydvästra dammhörnet. Den har dock spritt sig en del lokalt, och numera finns det ett dussintal plantor av den på tre ställen runt dammen, de flesta i inloppsbäcken. Fler vill jag alltså inte ha, så därför är jag numera noga med att ta undan fröställningarna, och slänga dem i soptunnan, ordentligt inlindade i plastpåsar.

Där hamnar också alla maskrosor som jag kommer på med att blomma, längs vägkanter och gångstigar. Jag är ingen rabiat ogräsjägare, tvärtom gillar jag växter som sprider sig villigt, särskilt om de bildar mattor. Undantaget är alltså maskrosor och nässlor. Maskrosorna tar jag bara bort när jag ser dem blomma, men nässlorna försöker jag att bli av med definitivt, vilket inte är helt lätt. De trivs nämligen i djup och näringsrik jord, och det börjar jag få lite för gott om i de lövuppfyllda partierna. Det är värst i nya partier, innan jag fått riktig fart på buskskärmarna, som så småningom kommer att skugga ut dem.

Veckans utomhusjobb har ägnats åt att äntligen bli av med de sista resterna av de två stormfällda träden, som numera fyller ena halvan av min vedbod. Tvillingarna hade sågat upp dem till hanterbara längder, själv har jag forslat upp dem i skottkärra till vedboden, och kluvit dem innan jag staplade in dem under tak. Jag lyckades faktiskt fylla vänstra halvan av min vedbod, som var helt tom när jag startade. . (De största och vresigaste klabbarna körde jag dock över till Niklas och Katrins uppfart, där de så småningom får tas om hand med vedklyven).

Hela Wellfeltsgänget dök oväntat upp på torsdagskvällen, båda barnen var med, och Arvid ska tydligen få hit en kompis nästa vecka också. Tydligen är avsikten att Signe, som går i tredje ring ska fortsätta att läsa på distans; det spelar ju egentligen ingen roll om hon är i Stockholm och Alingsås när hon kopplar upp sig. Wellfeltarna anser sig fortfarande vara i karantän, och är noga med att hålla ”korrekt” avstånd till mig, för att inte jag ska drabbas av någon eventuell medförd stockholmssmitta. De har också tagit med sig tillräckligt med mat ner för att det ska räcka under hela vistelsen, vilket ju verkar smart. Alla tycks dock vara fullt friska. Den enda i familjen som hittills drabbats av coronaviruset är Emilie, som tydligen var sängliggande ett par veckor.

Mot slutet av veckan är alltså i stort sett all veden omhändertagen, och det är dags att återgå till normala anläggningsarbeten. Niklas och Katrin har erbjudit Arvid som arbetskraft, fast Arvid själv har inte visat någon större entusiasm hittills, (och han har ju mat och husrum säkerställt i vilket fall som helst. Men kanske är han intresserad av att tjäna lite kontanta pengar, eftersom chansen att få enklare jobb är små, så här i coronatider). Ett jobb som definitivt behöver göras är att rensa alla takrännor, vilket Tvillingarna aldrig hann med.

På söndagskvällen försvann dock hela familjen Wellfelt upp till Stockholm igen, den enda som blev kvar är Signe. Arvid följde däremot med, tydligen huvudsakligen för möjligheten att övningsköra. De väntas dock tillbaka redan på tisdag, så straffarbetet kan ta sin början då...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...