Så här års dominerar oftast en eller två färger i dammparken. Förra veckan var det gult, med smörblommor, forsythia och maskrosor. Denna vecka är det vitt och lila, och det vita beror inte på maskrosornas fröbollar, för dessa har aldrig ens haft en chans i mitt område. Jag har nämligen en oskriven överenskommelse med maskrosorna; Så länge de inte blommar får de stå kvar, men så fort en maskrosblomma slår ut åker hela plantan upp, med rot och allt. (Som en följd av detta är det betydligt färre maskrosor längs ”mina” vägkanter, än i resten av området, och jag önskar att fler skulle följa min strategi, för de lätta fröna flyger ju långt).

Det vita kommer istället från storvuxna perenner som Vipprams, Hundkex och Körvel, och marktäckare som Tiarella, Myskmadraoch Häxört. Och bakom huset lyser mina tidiga gula pioner som bleka månar i det tidiga morgonljuset. Peaonia Mlokosewitskii heter de – bara namnet är ju magiskt. Vitt lyser även många buskaroch träd, som Olvon, Shersmin, Snöbollsbuske och Äppelträd, och dessutom ett stort antal vitblommande rhododendron. Mest är det Rh. Cunninghams White, men redan börjar även de vitblommiga Catawbiense slå ut, tillsammans med den vanligaste formen av Catawbiense, som ju är lila. För ännu mera violett svarar en blommande rödbladig Malus vid vändplatsen, och just nu blommar dessutom syrenerna. Mina egna syrener är än så länge ganska oansenliga, eftersom de är uppdragna från sticklingar och rotskott. Men grannen i huset längst ner mot fältet har en magnifik lila syrenhäck, som just nu blommar så överdådigt att man nästan slås ut av doften, när man passerar.

Fast den absolut dominerande färgen så här års är förstås grönt, eftersom ekarna nu har slagit ut, och förvandlat den tidigare skira grönskan till vad vi som barn brukade beskriva som ”grön spenat”. Det innebär att buskskärmarna snabbt håller på att bli ogenomträngliga för insyn i de partier där det är ”färdigplanterat”, och att de sträckor som fortfarande behöver påfyllning framstår tydligt. Det lär nog bli besök på midsommar-reorna hos de lokala plantskolorna även i år, även om en del av luckorna beror på att tidigare plantering bestått av självförökade småbuskar; sticklingar och fröplantor, som alltså fortfarande behöver växa till sig.

Jag stötte också på en pytteliten planta av rödbladig bok i stationsskogen, under morgonrundan med Nelly. Det brukar dyka upp småbokar där då och då, som alla tydligen härstammar från ett par mastiga gamla vårdträd på Ekebacken. Men just det här exemplaret var ovanligt intensivt mörkrött, så det kommer nog att petas upp nästa gång jag råkar ha en kniv med mig på hundpromenaden. (Inget jag gör särskilt ofta nuförtiden, men eftersom den lilla plantan står nästan ute i en angränsande stig, så lär den ändå inte ha någon överlevnadschans där den växer. Den kommer att få det mycket bättre i ett av mina utfyllnadspartier längs vägkanten.

Det långsiktiga målet är ju trots allt att återskapa den ursprungliga känslan av skogsglänta runt näckrosdammen, genom att stänga utblicken mot den nytillkomna bebyggelsen. Det är förstås bara åsynen av husen jag vill stänga ute, ägarna är välkomna in i parken för att vandra på stigarna. Och det är ett väldigt långsiktigt projekt, som kommer att ta många år att fullbordas. Själv lär jag aldrig hinna se just den här lilla boken förvandlas till ett mäktigt träd, men jobbar man med parkplanering måste man tänka över generationsgränserna.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...