Niklas drog till Stockholm igen på söndagskvällen, men Katrin och Signe är kvar en vecka till.
Det är slåttertid, och Katrin gjorde en herkulisk insats med röjsågen på måndagen, och slog av nästan hela fältet. Själv gillar jag inte maskiner, så jag håller mig till lie eller skära. Den enda maskin jag använder regelbundet är motorgräsklipparen, men det är ju inte riktigt läge för den, när gräset är halvmeterhögt. Det var egentligen för högt för röjsågen också, så Katrin fick ta en kompletterande runda på lördagen.

Och det var i sista minuten, för redan på söndagsmorgonen började den nya regnperioden, som enligt väderleksrapporterna ska fortsätta hela nästa vecka. Det går ju oftast att hitta uppehåll mellan skurarna, så man kan jobba utomhus en del i alla fall, men just slåtter funkar ju inte så bra i regn.

Däremot går det bra att räfsa, så det är vad jag sysslar med för närvarande, och det lär få pågå länge, för gräset var ovanligt högt. Det har vuxit så det knakar i år; nere på fälten är gräset midjehögt, och det finns partier utefter strandpromenaden där det faktiskt är lika högt som jag. Det beror förstås på att väderleken varit gynnsam; först en frostfri vinter, och sedan mycket sol och värme, men med regelbundna regnskurar emellan. Trots den långa värmeperioden blir det alltså ingen upprepning av katastroftorkan från 2018.

Dominerande blomma för tillfället på övre ängen är den blågula Lundkovallen, som även kallas Natt och Dag, på grund av färgen, så Katrin lämnade ett stort parti av den kvar, för att ge den möjlighet att fröa av sig. Den förekommer inte naturligt i alingsåstrakten, men jag grävde upp ett par exemplar för några år sedan, antingen i Blekinge eller Jönköping, och sedan dess har den spridit sig omåttligt på den övre ängen. Jag tycker den är trevlig, så jag ska försöka sprida den till den nedre ängen också så småningom.

Jag försöker få in så mycket traditionella ängsblommor som möjligt där, men eftersom det är ganska skuggigt och lerjorden dessutom är lite för näringsrik, så har de svårt att konkurrera med gräset. Den enda riktiga ängsblomningen för tillfället är faktiskt i kanten mot Amandas uppfart, där jag har lyckats få till en liten plätt med prästkragar, blåklocka, käringtand och andra ängsblommor i gruset. De ser lite ängsliga och ensamma ut för tillfället, men förhoppningsvis kommer de att sprida sig så småningom, med lite hjälp.

Av någon anledning slog jag aldrig av vegetationen på västsidan av dammen förra året, så där har en massa skräpvegetation nästan tagit över helt. Mest är det högt gräs och ormbunkar, men även videört, rallarros och en del massuppslag av rönn. Enda möjligheten var att slå av alltihop ända nere vid marken, och om det råkade stryka med något värdefullt i massakern, får jag hoppas på att det kommer upp igen nästa år. Glädjande nog visade sig en stor del av bottenvegetationen bestå av blåbärsris, som uppenbarligen har hämtat sig efter den stora massakern för några år sedan, då allt blåbärsris i trakten dog i frystorkan, och lämnade stora bruna ytor efter sig. Var det 2013? Nu får det i alla fall n ny chans i ljuset här, efter att allt högvuxet gräs är borta.

Den mest iögonfallande vegetationen för tillfället, både här och i andra delar av dammparken, är blommande Aruncus; det finns stora ruggar av den lite varstans, och de höga vita vipporna är ju jättegranna så länge den blommar. Den får alltså stå kvar till vidare, men senare, när den går i frö, år den mindre attraktiv, och den har dessutom en benägenhet att sprida sig omåttligt. Ett dekorativt, och nästan två meter högt ogräs, men faktiskt ändå ett ogräs…

I övrigt röjer jag skoningslöst undan längs hela västra stigen, och hittills har jag fyllt en jättestor ringkompost med växtmassan. Jag börjar få problem med förvaringen, eftersom nästan alla ringkomposterna på arbetsytan innanför taxushäcken är fyllda för tillfället. Så när Arvid kommer tillbaka om några veckor, har jag gott om jobb åt honom. Stora delar av nord- och väststranden behöver faktiskt fyllas upp och jämnas ut, för att bli mera lättskötta.

Jag funderar också på att förstärka själva dammkanten på västsidan med ett antal nedfallna trädgrenar, eftersom sluttningen mot vattnet är brant och gropig, så en stor del av kompostinnehållet kommer säkert att hamna här. Ytterligare ett utfyllnadsområde finns i skogskanten söder om dammen, där det länge varit ett motlut innanför stigen, och faktiskt ibland bildas vattensamlingar i kanten mot stigen. Det här innebär också att vi kommer att kunna tömma de flesta ringkomposterna, vilket är bra, eftersom det behövs mycket utrymme för höstlöven senare på året.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...