Höstdagjämningen inträffade i veckan, och det börjar definitivt bli höst, även om värmen i stort sett håller i sig. Shortsen och sol-linnet har bytts ut mot långbyxor och T-shirt på sistone, men något behov av yttertröja finns knappast ännu, ens på nattrundorna. Mest märks årstiden på de spridda gula björklöven på marken, och på det tilltagande mörkret under morgon- och kvällsrundorna med Nelly. Jag har numera en ficklampa med mig på kvällsrundan, även om jag bara använder den på kortare sträckor genom skogen.

På onsdagen kom Tvilling-Lennart upp för att inspektera taket, efter att ha avslutat årets röjningsjobb nere hos Gun. Det visade sig finnas rätt många lösa och skadade tegelplattor, så de ska åka och köpa ett sextiotal nya, innan de påbörjar upprustningsjobbet hos mig. Det ska bli skönt att få det gjort innan vintern, men det lär bli rätt dyrt i år. Man kan också börja undra hur länge till vi kommer att ha förmånen att utnyttja dem. Själv skulle jag aldrig komma på idén att klättra upp på taket, men tvillingarna springer omkring där uppe fullkomligt obekymrat, trots att de är ett år äldre än Gun, och alltså tolv år över pensionsåldern. Men de var ju televerksarbetare under den yrkesverksamma tiden, så höjder är de vana vid.

I tvillingarnas jobb hos Gun ingick att ta bort så mycket som möjligt av parkslidebeståndet vid hennes uthus. Det finns parkslidebestånd på flera ställen i Lövekulle, både utmed Svallåsvägen och Marbotorpsvägen, och egentligen borde det vara kommunens ansvar att hålla efter dem, eftersom de tillhör kategorin ”invasiva växter”. Den går emellertid att utrota, om man är tillräckligt ihärdig, jag hade tidigare ett litet bestånd i sydvästra hörnet av dammparken, som jag lyckades få bukt med, genom att hålla järnkoll och ta bort alla nya uppslag under ett par år.

Parkslidebeståndet hos Gun var tydligen så svårt att bli av med, att tvillingarna tvingades ta ner en bit av staketet, för att kunna gräva bort så mycket som möjligt av rötterna. Och det är ett under att de lyckades komma åt det alls, eftersom grannen i hörnet har blockerat vändplatsen i veckor med olika hantverkarbilar. Men tydligen hade de avtalat med honom i förväg, för vändplatsen var faktiskt tom, för första gången på länge. De håller på med någon sorts jätterenovering av tomten där, och det mest störande inslaget just nu, (förutom alla bilarna och de stora jordhögarna), är oljudet från en kapsåg, som de använder för att dela stenplattorna till gångarna.

Oväsendet när kapsågen drar igång är öronbedövande, och måste vara en ren pina för Gun, när hon vistas utomhus. Jag fick en glimt av det på torsdagen, när vi tog ett glas vin tillsammans på hennes uteplats vid brunnen, och kapsågen drog i gång med jämna mellanrum. Men tydligen är grannen både medveten och skuldmedveten om störningen, för Gun berättade att han hade kommit med en stor blombukett och ett par påsar vin som försoningspresent.

Boel och Lennart dök upp på torsdagen, och Boel och jag träffades i mitt hus ett tag på eftermiddagen, (dock på säkert coronaavstånd tvärsöver bordet). Senare på kvällen kom Emilie tillbaka med min bil, och eftersom Boel och Lennart redan hade gått och lagt sig vid det laget,delade hon och jag ett glas vin i Niklas och Katrins hus, medan hon berättade om resan.

Det var tur att bilen kom tillbaka, för jag hade redan bestämt träff med Marianne och hennes glada welshpojkar i Karin Boyes park på fredagsmorgonen, och det började dessutom bli oroande tomt i kylskåpet. Jag har svårt att vara utan min morgonfil, men nu kunde jag alltså fylla på förrådet efter hundpromenaden, innan det tog helt slut. Vad jag däremot glömde var att fylla på vinförrådet , men förhoppningsviskommer det att räcka till nästa gång jag åker till stan.

Ganska sent på fredagskvällen kom sedan Niklas och Katrin ner från Stockholm, (jag stötte ihop med deras bil vid infarten, på väg ut för sista kvällsrundan med Nelly), så den här helgen var det fullt i alla familjehusen, för första gången på åtskilliga månader.

Vi blev alla lite chockade när Boel berättade att hon varit nere och ”stulit” fotografiet av far, (som Gun av någon obegriplig anledning vägrar att lämna ifrån sig, fastän det är vår far och inte hennes). Emilie löste dock situationen, genom att fotografera av bilden med mobilen och göra kopior på nätet, så att alla senare kommer att få var sin. Och Lennart skickades ned för att återlämna originalet till Göran. (Jag vet inte om Gun ens märkte att det varit borta, men det lär jag nog få höra om senare).

Helgen dominerades av höstjobb; bl.a hämtades båten upp för vinterförvaring, med hjälp av ett inhyrt släp. Hela Wellfeltfamiljen arbetade sedan hårt med att flytta all veden från förrådet uppe vid huset till ett nytt skjul i skogen på på baksidan, som Svantes pojkar smällt upp tidigare under veckan, efter att de renoverat staketet till terrassen. (Det var faktiskt killarna själva som identifierade sig för mig som ”Svantes pojkar”, vilket jag tyckte var lite gulligt). Det gamla vedförrådet ska ju ersättas av ett växthus, som tydligen redan är beställt. Och förmodligen blir det väl Svantes pojkar som sköter det jobbet också.

Katrin och Arvid lånade som vanligt min bil för övningskörning, deras egen bil är ju automatväxlad. Vi har bara träffats utomhus den här gången, eftersom Emilie är den enda av oss som kan sägas vara coronasäker. Men mildvädret har hållit i sig, särskilt söndagen var fantastisk, och Niklas, Emilie och jag gick på en gemensam hundpromenad runt Bryngenäs. På hemvägen träffade vi en 9 veckor gammal welshvalp i skogen bakom radhusområdet vid krönet på Lövekullevägen. Den var så otroligt söt, att man bara ville ha den med sig hem. Det var nära vi fick också, för valpen förälskade sig i Nelly och kom springande efter oss, när vi skildes.

Eftermiddagen ägnades för min del till att köra grus till stigarna runt utloppet, medan Niklas och Katrin flyttade ved, och så småningom band upp vegetationen på portalerna, som blivit väl vidlyftig, eftersom allting har vuxit så våldsamt i år. Särskilt på norra portalen, som är planterad med humle, vildvin och björnbär, hade klängväxterna rymt från själva portalen och klättrat över till träden bredvid.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...