Livet går sin fortsatta stilla lunk, medan hösten fortskrider. Nu börjar även lönnarna slå om till rött, och dammparken blir alltmer färgsprakande. Paradoxalt nog är färgprakten nästan mest intensivt när det är mörkt ute, bortsett från gatlyktorna. Jag vet inte om det var medveten design från min sida eller ej, (troligen det senare), men alldeles bredvid två av gatlyktorna, vid östra och västra portalerna, har jag alltså planterat ett par blodlönnar, som nu börjar växa sig rejält stora. Färgprakten i lampljuset blir nästan bedövande just nu, när bladen glöder i röda och orange nyanser. Huvudintrycket är annars mest gult, eftersom huvuddelen av lövträden i Lövekulle är björk eller asp.

Mildvädret håller i sig än så länge, temperaturen ligger runt 10-12 grader, och Nelly och jag har börjat tidigarelägga våra långpromenader. Numera går vi oftast den långa morgonrundan mellan 8 och 10, vilket har lett till att vi brukar stöta på unghunden Walter, ledsagad av antingen Sofia eller Mats, när vi passerar i närheten av Ekebacken. Det är trevligt med sällskap på rundorna, och Nelly är fortsatt förtjust i Walter, som numera är kastrerad, och därmed mindre påträngande än andra hanhundar vi möter.

En annan hund som jag ofta stöter på är en numera tre månader gamla welshvalp, som bor i ett av radhusen på kullen. Det är kanske inte så konstigt att jag drabbas av en nästanoemotståndlig lust att skaffa mig en likadan valp, eller ännu hellre att ta med mig den här sötnosen hem. Alla valpar är ju fullkomligt ljuvliga, och just i den här åldern, innan de hunnit komma upp i slyngelåldern och skaffa sig fasoner, är de som allra gulligast.

Jag undrar bara ibland om ägarna är riktigt medvetna om vad det är de har skaffat sig. Nelly var ju också fullkomligt ljuvlig som valp, men när welsharna kommer upp i ettårsåldern blir de rätt svårjobbade, dels för att lynnet är ovanligt livligt, och dels för att de springer så extremt fort för sin storlek, och dessutom har en rätt stor jaktdrift. Jag inbillade mig att jag ”trappade ner” ett steg från Engelsk Springer, när jag skaffade mig en mindre rasvariant, men det visade sig vara tvärtom. Numera, vid drygt åtta års ålder, är ju Nelly väldigt lydig och lätthanterlig, och följer mig som en skugga överallt utan koppel. Men som valp och unghund, var hon garanterat den jobbigaste av alla hundar jag haft.

Coronapandemin fortsätter, och det ser inte ut att finnas något slut på den förrän bortåt nästa sommar. Fast för mig gör den egentligen ingen större skillnad, åtminstone hittills. Än så länge är ju alingsåstrakten relativt förskonad, och jag åker fortfarande och handlar själv varje torsdag. Epidemin begränsar förstås umgängeskretsen, men jag har aldrig varit särskilt social av mig. Min mest regelbundna kontakt utanför familjen är nog Marianne och hennes två glada welshpojkar, men dem träffar jag ju alltid utomhus. De har förstås hållit sig rätt mycket ute i stugan på ön under sommaren, i självvald karantän, men nu verkar de vara på väg tillbaka till stan.

Niklas och Katrin har varit nere under helgen, så det blev en långpromenad med Nelly tillsammans med dem på lördagen. De planerar tydligen att komma ner igen båda de näst kommande helgerna, så jag ser fram mot nya gemensamma hundrundor.Även bilen brukar få lite extra motion när de kommer ner, eftersom Arvid håller på satt ta körkort, och deras egen bil är automatväxlad. Sist jag fick den tillbaka var den fulltankad, vilket var oväntat men uppskattat.