Den stora julgranen på Liseberg tändes upp redan förra fredagen (20 november), tvärt mot alla tidigare varningar om att den nog skulle hållas släckt helt och hållet i år. Nå, en julsymbol som kan beskådas på säkert avstånd från stora delar av Göteborg, är ju trevlig att ha i dessa coronatider, även så här en dryg månad före jul – så pass trevlig att man faktiskt undrade över varför man över huvud taget funderat på att skrota den. Däremot finns det en hel del annat när det gäller det vanliga julfirandet, som folk kommer att behöva skrota i år

Man skulle ju kunna tro, med tanke på hur coronaepidemin förvärrats, att myndigheterna skulle börja avråda från julfirande och julresor. Men tvärtom tycks julhysterin starta tidigare än vanligt. Redan förra fredagen var det ett reportage om jultraditioner och julfirande i förmiddagsnyheterna. Och det har varit gott om julinslag i programmen hela den här veckan, trots att vi fortfarande bara befann oss i november. Fast mest handlar inslagen förstås om ifall det kommer att bli något familjejul alls, på grund av coronan.

Och det stämmer rätt väl även för vår egen familj; det verkar som alla har bestämt sig för att stanna hemma i år, och det är ju faktiskt det enda vettiga. För min del är det lika bra, den långa tågresan till Stockholm är väldigt påfrestande, och jag har dessutom lyckats hoppa på fel tåg vid flera tillfällen. Att hamna på ”mjölktåget”, som stannar vid varenda station är irriterande, men värre är när man kliver på ett snabbtåg i Stockholm, som sedan susar förbi Alingsås utan att stanna på återvägen, så man får ta lokaltåget tillbaka. Vid något tillfälle har jag även lyckats hamna i Katrineholm, av alla osannolika städer, och tvingats vänta ut ett vettigt tåg därifrån.

Julklappsutdelning hos barnfamilj är också rätt långtråkig för alla utom barnen; man tvingas vänta medan ungarna öppnar en miljon presenter från alla möjliga människor, som man ibland inte ens har hört talas om. Så för mig blir det definitivt en ensamjul framför TV-n, eftersom även det normala umgänget med Gun och Göran begränsas genom coronaepidemin. Och frågan är om de ens själva vågar sig på en familjejul; man kan ju inte ha julklapsutdelning på altanen. Jag har till och med börjat fundera på om jag ska ha en egen liten julgran, ifall jag nu lyckas hitta något i lämplig storlek i min lilla skog. Om jag nu ens kan hitta julpyntet; jag har förstås glömt var jag la det förra året.

Boel och Lennart var uppe i helgen, och lär nog inte synas till här någon mer gång i år. De missade dessutom chansen att träffa Niklas och Katrin i Lövekulle, och det var var åtminstone delvis mitt fel. Ursprungligen hade Niklas och Katrin planerat att komma hit den här helgen, och det hade jag vidarebefordrat till B&L. Men sedan ändrade sig stockholmarna, och bestämde sig istället för att skjuta på sitt besök en vecka, och låta Arvid med ett gäng kompisar disponera huset den här veckan. De kommer alltså nästa weekend istället, men knappast till jul.

Lennart är betydligt mera coronaparanoid än Boel, men jag släpptes ändå in i deras hus en stund på lördagen, även detta över ett glas vin, och dåhadede tydligen även varit nere hos Göran och Gun, och där även träffat Anna, som var på besök med barnen. Själv missade jag tyvärr Anna, vilket var synd, eftersom jag hade tänkt rådfråga henne om mina kattplaner. Jag hoppas ju på att Nelly ska bli åtminstone 15 år, eftersom hon tillhör en ras med få ärftliga svagheter, men någon ny hund lär det ju inte bli den dagen hon går bort, eftersom jag då skulle vara nästan 90.

Men eftersom jag har svårt att tänka mig ett liv utan djur, har jag funderat på att skaffa mig en kattunge redan nu. Nelly är ju inte van vid katter, och det händer ibland att hon jagar upp grannkatterna i närmaste träd, när vi stöter på dem i området. Men hon är snäll och okomplicerad, och skulle säkert snabbt vänja sig vid att ha en kattunge i huset . Och häromdagen, när hon var lös nere på Svallåsvägen, gick hon faktiskt lugnt och stillsamt fram till en grårandig katt som satt på stenmuren och nosade den i ansiktet. Katten, som uppenbarligen var hundvan, satt lugnt kvar och nosade tillbaka.

På söndagsmorgonen följde Boel med på en promenad med Nelly. Det blev en ganska kort runda, eftersom Boel hade olämpliga skor på sig, och tjatade rätt mycket om att det var halt och oländigt, trots att jag medvetet försökte välja en kort runda där vi mest gick på gräsfält eller småvägar.

Normalt är annars risken att ramla och bryta benet inget som annars brukar bekymra mig under hundpromenaderna. Och det är förmodligen tur, för frisk luft och regelbunden motion är definitivt det bästa sättet att hålla sig frisk och rörlig långt upp i åldern. Jag tror inte det är många 81-åringar, som skulle hänga med på Nellys och mina långrundor i de olika skogspartierna runt Lövekulle. Men ibland drabbas även jag jag av oro över vad som skulle hända om jag ramlade och bröt benet i något av de oländigare partierna. Jag har ju för det mesta mobilen med mig, men om olyckan verkligen skulle vara framme, vore det ju maximalt illa om jag just den dagen skulle ha glömt den hemma.

Hittills har vädret ju varit rätt milt, så Gun och jag har etablerat en corona-rutin på eftermiddagarna där vi träffas utomhus över ett glas vin, antingen utanför deras källaringång, eller på min veranda. Men vädret lär väl knappast hålla sig så här pass milt särskilt länge till, så frågan är hur länge vi kan fortsätta med det. Än så länge ser man dock inga större tecken på vinter: Det kom en köldknäpp med minusgrader och enstaka snöflingor under helgen, men på måndag lär mildvädret vara tillbaka igen.