Kommer ni ihåg Orwells ”odödliga” sentens från romanen ”1984”?

Krig är fred.
Frihet är slaveri.
Okunnighet är styrka. ”

Det gjorde inte jag. I mitt konstiga minne såg citatet ut så här:

"Krig är fred.
Frihet är slaveri.
Lögn är sanning. ”

Delvis beror det förstås på begynnande senilitet. Mitt minne är inte vad det har varit, och jag börjar glömma bort saker, som tidigare var självklara. Dessutom har man ju under det senaste året matats kontinuerligt i dagspressen med alla dessa notiser om Trumps lögner. Jag läser två dagstidningar i datorn varje morgon, och i båda domineras utrikesnyheterna fortfarande av nyheter om Trumps Amerika, trots att han ju faktiskt har avgått vid det här laget. Han slutade förstås med en ”big splash” genom att egga upp en folkhop till att storma Capitolium. Man trodde knappt sina ögon, när man såg bilderna på TV och i dagspressen. USA – frihetens stamort på jorden…
Men det har varit väldigt tyst från honom efter installationen, tydligen spelar han mest golf nere i Florida. nu. Frågan är vad tidningarna ska hitta på att fylla sidorna med i fortsättningen... fast det blir väl coronaviruset ett tag till.

Det är ändå tur att man har internet, och kan slå upp saker i Wikipedia. Fast helt säker går man inte där heller. Minst 80% av de länkar jag fick från datorn på sökordet ”krig är fred”, när jag skulle kolla mitt citat, handlade om Tolstojs roman ”Krig och fred”, snarare än om Orwells ”1984”.

Men det är ännu ett exempel på hur osäkert mitt minne har blivit, även för just citat, som väl annars hör till det som hänger kvar längst i minnet, särskilt om de är på rimmad vers. Jag kan fortfarande recitera långa dikter och sångtexter ur minnet – och gör det också ganska ofta, (fast tyst förstås), när jag är ute och går med hunden. Det är något med den rytmiska marschtakten, som drar igång den delen av minnescentrum i min hjärna), och sedan hjälper rimmen, och ibland även melodin, till.

Niklas och Katrin var nerebåde förra helgen och denna . Dragningskraften är tydligen fortfarande min bils manuella växellåda, eftersom Arvid har nästa uppkörning i början av februari. Och klarar han sig då går väl bollen över till Signe, som nu också har ”fyllt körkort”. I torsdags stötte jag dessutom på Katrins föräldrar ute i Lövekulle. De var ”på rymmen från städhjälpen”, vilket även jag brukar praktisera varannan torsdag vintertid, genom att häcka i något av familjehusen med alingsåstidningen under den sista timman efter hundrundan. Städningen brukar ta minst två timmar och även den längsta av mina rundor tar bara en och en halv.

Just nu väntar alla otåligt på att vaccinationen mot corona ska ta fart även här i Alingsås. Själv hör jag ju definitivt till en riskgrupp, eftersom jag är snart 83, och jag börjar bli irriterad över den bristande nätinformationen från sjukvårdens sida. Man vill ju inte belasta telefonlinjerna i onödan, men en minimal info borde väl vara om man kommer att bli kallad till vaccination, eller om man förväntas boka tid själv?

Senaste uppdateringen, som kom 27.1, var äntligen lite mera konkret. Även i min ålder förväntas man tydligen boka tid själv. Men enligt lagen om alltings allmänna jävlighet är det samtidigt slut på vaccinet i hela regionen, så nu blir det väl att vänta ett tag till innan det kommer in nya doser. Fast enligt samma källa kommer man då åtminstone få ett meddelande i brevlådan omvar och hur man ska göra det.

Än så länge känner jag mig i alla fall frisk, så jag envisas med att åka och handla själv ungefär var nionde dag. (Det är dock aldrig någon trängsel i affären på morgnarna, så smittrisken just där är nog rätt minimal). Vad som styr intervallet är hur länge filmjölken varar, eftersom jag har svårt att vara utan min dagliga portion av fil med müsli. Andra basvaror, som t.ex ost, frukt och grönsaker verkar hålla ungefär lika länge. Fast just den här veckan råkade jag glömma att köpa tomater, vilket är rätt irriterande, fast inte tillräckligt för att jag ska ta ut bilen igen.

Tills vidare flyter livet på ungefär som vanligt. Trots vinterkylan har de nästan dagliga träffarna över ett glas vin med Gun (och ibland även Göran) fortsatt på förmiddagarna. Dock bara utomhus sedan coronan började, och eftersom det blivit rejält kallare under senaste veckan har sessionerna blivit rätt kortvariga, även om vi paltar på oss ordentligt. Någon infravärme har det inte blivit hittills, kanske är en liten vedkamin utomhus en möjlig lösning, om kylan håller i sig. Men i torsdags tackade jag faktiskt nej;, eftersom det var råkallt och jag kände mig lite ruggig. Sessionerna är viktigare för Gun än för mig, eftersom Castor får huvuddelen av sin dagliga motion genom att hon kastar pinnar åt honom, medan hon sitter vid vinglaset. Själv föredrar jag dock långpromenader, som säkert är nyttigare för både mig och hunden.

Min enda regelbundna kontakt utöver stockholmsgänget är numera min hundpromenadkompis Marianne och hennes två glada welshpojkar, som jag normalt träffar en gång i veckan. Senast nu i tisdags, fast då hade hon bara med en av hundarna, eftersom den andra ramlat ner i en grop i en snödriva och vrickat tassen. Men innan dess var det faktiskt över en månad sen vi sågs sist. Det beror dock inte på coronan, eftersom vi bara träffas utomhus, utan på att Nelly löpte under julhelgen, och Marianne sedan dess varit uppe och åkt skidor i norra Sverige.

Nu blir det förhoppningsvis hundträffar med Marianne lite oftare, men under tiden har kommunen bestämt sig för att stänga av vägen ut till Lövekulle under flera månader, vilket kommer att göra livet lite besvärligare för mig, även när det gäller att åka och handla mat. Jag lyckades köra vilse totalt, när jag försökte trassla mig igenom via Skaverydsvägen utan att minnas att den gamla järnvägskorsningen vid Alfhem stängdes för åratal sedan. Så fortsättningsvis lär det få bli omvägen via Stadsskogen och E20 för både matköp och hundutflykter, för även om Skaverydsvägen faktiskt är genomgående, visade den sig vara lite för smal och slingrig för att vara ett bra alternativ.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...