Våren är definitivt på gång, men fort går det verkligen inte, eftersom nätterna är så kalla. Så fortfarande under senaste söndagskvällen låg isen kvar på dammen. Fast vid det här laget bär den förstås inte mig längre, även om Nelly gärna tar en tur ut på den, när vi passerar på våra dagliga rundor.

Traktens ungar har också använt den som skridskobana under den senaste månaden, och det har jag ingenting emot, bortsett från en sak; de spelar tydligen någon sorts improviserad bandy på isen, och använder då nerfallna grenar som klubba, och stenar eller vedträn som boll. Efteråt lämnar de ofta lekredskapen kvar på ute isen, vilket däremot irriterar mig, för förr eller senare smälter den förstås, och då hamnar ju grenarna och stenarna ute på dammbotten.

Ungarna har tydligen andra tidsrutiner än jag, så hittills har jag inte själv råkat på dem ute på isen, när jag passerar på mina fyra dagliga rundor, annars skulle jag förstås ha sagt till dem. Så jag bestämde mig för att kommunicera genom en skylt i stället, med texten ”Låt bli att slänga ut grenar och stenar på isen!”, som jag gillrade upp vid ingången. Det tycks faktiskt ha funkat, fast möjligen beror det på att isen under tiden blivit så murken att inte ens ungarna vågar sig ut på den längre.

När jag letade efter material till skylten i uthuset hittade jag ett par gamla skyltar med texten ”Kör inte in på gräset!”. De härstammade från den första tiden för tio år sedan, då de nya husen kom till i området. De nya tillfartsvägarna, som döptes till Fritidsvägen och Ferievägen, byggdes 2009-2010, efter en långvarig tvist med kommunen, som ursprungligen planerade ett dra tillfartsvägen på skrå uppför hela sluttningen mot fälten, och sedan diagonalt över näckrosdammen. Med hjälp av Gatukontoret fick vi så småningom till en vettigare sträckning, som passerar dammen i en mjuk båge, och det hela blev faktiskt till slut riktigt snyggt.

Jag sådde gräs på den plana ytan närmast vägen, med en rad av buskar och träd lite längre in, för att skärma av insynen mot dammen. Men eftersom Gatukontoret valt att placera en vägbula ungefär mitt för dammen, för att tvinga folk att hålla ner hastigheten inne i bostadsområdet, hamnade jag snart i konflikt med ett par av de nya grannarna, som envisades med att köra in på min gräsremsa för att undvika bulan. (Enligt Göran berodde det på att deras sportbil hade så låg frigång, att de riskerade att smälla i underredet, ifall de passerade bulan i för hög fart. Men eftersom hela idén med bulan var just att hålla nere farten, var det ju inget gångbart argument).

Det blevså irriterande att jag till slut blev tvungen att ta saken i egna händer, för att få slut på ofoget, men efter att jag satt upp de ilskna skyltarna upphörde det, och förbudsskyltarna hamnade därmed i uthuset för gott. Den nya skylten är betydligt enklare och består bara av ett pappersark i en plastficka, placerad på en pinne. Men förhoppningsvis fungerar det i alla fall, eftersom ungarna numera är gamla nog att kunna läsa.

Det här med pinnar och stenar på isen är faktiskt det enda problemet jag har haft med ungarna i området sedan de nya husen kom till. Det är skönt, för man vill ju inte bli känd som den där skräcktanten, som alltid ryar och grälar. Jag var lite orolig i början för att de skulle hitta på att använda min äng som fotbollsplan, men hittills har det inte hänt. Däremot cyklar de med sina minicyklar på stigarna runt dammen, men så länge de håller sig på gruset gör det ju ingen skada.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...