Trots att det fortfarande är flera minusgrader på nätterna känns det ändå lite som vår, och ett säkert vårtecken är när änderna dyker upp. Vilket de alltså gjorde i veckan. De stannade förstås inte länge, eftersom isen fortfarande ligger kvar på dammen, och beta gräs kan de lika gärna göra nere på fälten. Och frågan är om de alls kommer att bygga sitt bo på ön i år. Förra året blev det aldrig någon häckning, troligen för att de tycker att Nelly är lite för störande, när vi passerar på våra dagliga rundor. Hon har nämligen börjat att ta ett ärevarv ut på ön under passagerna, så jag planerar att sätta upp en liten barrikad på bron, för att hindra henne.

Det vore trevligt med en kull andungar i dammen igen, även om de sällan stannar mer än ett dygn, innan de traskar i gåsmarsch ner till sjön. Samtidigt är det ju en risk – det skulle ju vara förskräckligt om Nelly fick tag på någon av ungarna. Jag får kanske nöja mig med kniporna, som brukar häcka i en av uggleholkarna, vilket ju är lite tryggare, trots att även de passerar dammen till fots, när ungarna väl är kläckta. (Den säkraste lösningen vore förstås att hålla Nelly kopplad under passagen förbi ön, även om hon går lös i stort sett överallt under resten av promenaderna. Men så rörig som jag börjar bli i huvudet, så skulle jag säkert glömma kopplet förr eller senare, och det räcker ju med en miss om olyckan skulle vara framme. Så kanske det ändå vore bäst om andparet bestämmer sig för att häcka någon annanstans).

Det har varit en besvärlig vårvinter för sjöfåglarna, eftersom isen fortfarande ligger kvar på hela sjön, även om den nog börjar bli rätt murken vid det här laget. Det märks, eftersom det ligger tre döda svanar på olika ställen i strandkanterna längs Bryngenäsrundan. Det mest störande med det är att Nelly stannar för att äta av kadavren, och även bär med sig bitar av ben och vingar långa sträckor. Bortsett från risken att hon ska svälja något vasst, är det rätt äckligt, och eftersom jag har svårt för döda djur klarar jag inte att ta ifrån henne bytet. Hon stannar också här och var för att lägga sig ner och gnaga på benen ett tag, innan hon slutligen lämnar dem, för att sedan plocka upp dem på nästa runda, och bära dem en bit till. Då blir hon ibland lite efter, och det gillar jag inte heller, eftersom jag alltid vill ha koll på var hon befinner sig.

Lyckligtvis vet alltid Nelly själv var jag själv befinner mig. Det märks tydligt de gånger jag försöker utmana henne genom att gömma mig bakom stenar och buskar, om jag tycker avståndet blir för stort. Det dröjer oftast bara några sekunder innan hon kommer rusande i full fart, och även om hon ibland passerar förbi mitt gömställe, blir det sällan mer än ett par meter, innan hon tvärvänder och dyker på mig. (Och ja, jag vet; så här års borde hon vara kopplad under hela promenaderna. Men med hennes energinivå skulle hon bli odräglig inomhus under resten av dagen, så jag fortsätter att bryta not lagen med berått mod. Hon kan åtminstone inte beskrivas som ”löslöpande”, eftersom hon aldrig går ut på egen hand, följer mig obrottsligt och sällan är utom synhåll mer än ett par sekunder).

Och häckningsperioden har åtminstone inte börjat ännu, även om vildgässen dök upp under veckan, och nu betar i stora flockar på ängarna kring Bryngenäs slott. Mat finns det åtminstone gott om för dem, eftersom det har varit barmark länge. Bortsett från gässens olåt är det annars fortfarande förvånansvärt tyst i skogarna. Man hör knappast något fågelkvitter alls, bara någon enstaka kråka på avstånd. Kanske har parningstiden inte riktigt startat ännu, eller också håller småfåglarna hellre till på folks verandor så här års. Både Gun och jag stödmatar med fågelfrö, och det finns det säkert flera i området som gör. Det är en ständig trafik av småfåglar hela dagarna, och om fröna skulle råka ta slut någon gång, kommer de och pickar uppfordrande på fönsterrutan.

Vi väntar fortfarande på vaccinet mot Covid, och det lutar tydligen mot att vi får fortsätta att vänta fram till sommaren. Senaste nytt i tidningarna är att 15 europeiska länder - (dock inte Sverige) - pausat Astra Senecas vaccin, p.g.a alltför hög procent av patienter med blodproppar. Fast sen har det tydligen blivit godkänt igen. Eller inte... Och om eller när jag själv skulle hamna i en valsituation, skulle jag förmodligen välja att avstå, tills Astra Seneca fått definitivt klartecken. Risken att för mig bli smittad är nog minimal, även om jag envisas med att åka och handla själv en gång i veckan. Men blodproppar vill jag definitivt inte ha; det känns som en nästan större risk än själva influensan.

Nå,  jag är åtminstone inte helt isolerad, även om det ibland känns som om livet stannat. Marianne och jag brukar träffas en gång i veckan på hundpromenaden, även om hon på sistone har hållit sig mycket ute på sommarön. Men snart är det påsk, och då kommer stockholmsgänget till Lövekulle, vilket åtminstone betyder fler gemensamma hundpromenader. Och Gun, Göran och jag träffas nästan dagligen över ett glas vin på eftermiddagarna. Fast alltid utomhus och på säkert corona-avstånd nere vid deras brunn. Det blir lite kyligt ibland, men man kan ju palta på sig.

Det är betydligt mera synd om ungdomarna, särskilt de som tar studenten till våren. För dem är det definitivt ett förlorat år, och jag har faktiskt förståelse för dem som börjat slarvas med restriktionerna. En årskull av studenter har redan snuvats på sitt livs dittills viktigaste dag, och det ser osäkert ut även för årets kull.

Men på söndagen gick isen äntligen upp på sjön, så våren är ju åtminstone på gång… Eller?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...