Redan ibörjan av förra veckan slog bladen till vinrankan ut i växthuset, trots att jag inte har använt de el-element, som faktiskt finns där, under de senaste två vintrarna. Några blomknoppar syns däremot inte till, så det är tveksamt om det blir några druvor i år. Förra vintern gick ju utetemperaturen aldrig under noll, men i år har det varit nattfrost under en längre period av våren trots soliga dagar, nu senast natten till söndag, då det var ordentligt med is på bilrutorna.

Mitt växthus är dock av ”påhängstypen”; d.v.s det sitter på husgaveln med en dubbeldörr rakt in i det gamla vardagsrummet. Dörren är bara en sommardörr, så det läcker rätt mycket värme igenom den vintertid, men det kompenseras av att braskaminen tre meter bort är vänd rakt mot växthusdörren. Så trots att min datorarbetsplats sitter knappa två meter från växthusdörren, har jag aldrig besvärats av kalldrag från glasdörren. Efter att takskivorna byttes ut har växthuset fungerat oklanderligt, och den gamla vinrankan bär oftast rikligt med blåa druvklasar varje år. Druvorna är små men söta, så de är ett uppskattat kosttillskott på somrarna Frågan är dock om det blir några i år; hittills har jag inte sett till några blomklasar.

Under riktigt svinkalla vintrar har jag också möjlighet att slå hela växthuset i sjok av bubbelplast, vilket jag alltså inte har gjort de senaste två vintrarna. Långväggen mot granntomten är dock ”tilläggsisolerad” med lösa skivor av kanalplast, lutade mot väggen. Skivorna, som blev över när jag bytte tak för tre år sedan, fungerar även som insynsskydd mot grannen, som annars skulle kunna titta rakt in i mitt vardagsrum. Eftersom växthuset räknas som uthus gäller nämligen regeln om 1.5 meters avstånd till tomtgränsen istället för de vanliga sex, så växthuset står väldigt nära deras tomtgräns.

Mitt förökningsintresse har avtagit under de senaste åren, och växthuset används numera mest för vinterförvaring av krukade uteväxter, som inte är fullt härdiga. men fortfarande står det några plastlådor fyllda med småkrukor från gamla frösådder i växthuset. Och trots att jag allt oftare glömmer att vattna, har förvånande många ändå överlevt vintern, och håller just på att bryta med nya skott. Bl.a någrakastanjer, som jag tydligen stoppade i fickan när jag passerade Ekebacken i höstas, och helt hade glömt bort sen dess. Hästkastanj hör faktiskt till de träd som jag inte har i dammparken ännu, så de här plantorna blir ett välkommet – om än ganska oplanerat - tillskott. .

Vid det här laget börjar mitt minne att bli allt sämre, och jag glömmer ofta bort namnen på de växter eller buskar som blommar när jag passerar på mina morgonvandringar. Både far och jag samlade på sällsynta växter, och det är extremt irriterande när man inte kommer på vare sig det svenska eller latinska namnet. Många samlare har namnlappar på allting i sina trädgårdar, men det tyckte jag var fult och störande. Men som tur är förde jag anteckningar, så det finns växtlistor, och och de flesta växtetiketterna finns också kvar, samlade i en stor plastlåda, så oftast går det att rekonstruera. Alla småkrukor med frön och sticklingar har förstås också etiketter, men vid det här laget har texten bleknat till oläsbarhet på de flesta.

Jag har haft det här växthuset väldigt länge, det är från fars tid. Han och jag körde ner till centrala Tyskland någon gång i början av sjuttiotalet, för att importera varsitt växthus. På den tiden fanns inga monteringsfärdiga växthus tillgängliga i Sverige, så våra blev något av en sensation, och jag minns att det var en artikel i GP om mitt eget växthus, med bilder och allt. Året efteråt kom den tyska tillverkaren till Sverige med fru och barn, och familjen stannade ett par dagar i Lövekulle. Far hade kommit med en av de vanliga och – som han trodde – till intet förpliktigande artighetsfraserna; ”Om ni kommer till Sverige någon gång måste ni komma och hälsa på”. Något sådant ska man aldrig säga till en tysk, fick vi veta efteråt. Besöket var jobbigt, för att de var så många och stannade så länge. Och naturligtvis för att de inte talade ett ord engelska. Min egen skoltyska var rätt rostig, och dessutom bristfällig, men jag minns att jag var ute och red med dottern, (vi hade två hästar i garaget på somrarna under den tiden).

Båda växthusen finns alltså fortfarande kvar och har varit till mycket glädje under årens lopp, särskilt under perioder med köldvintrar. De kalla vintrarna var vanligare på åttiotalet, men det har varit en del riktiga fimbulvintrar även efter sekelskiftet, framför allt åren 2009-10. Numera används växthuset som sagt mera till vinterförvaring av krukor och utplanteringsväxter än till förökning. Just förökningsintresset har gått i vågor hos mig. Det har funnits perioder då både växthuset och verandan på baksidan av huset varit fullproppat av småkrukor med fröplantor och sticklingar., men på senare år har förökningsintresset avstannat.

I år hade jag inte ens brytt mig om att fröså tomater, men det löste sig ändå, efter Wellfeltarnas senaste besök. De presenterade mig nämligen med tre tomater och en gurka, som alla var på god gång. Krukorna fick tillbringa första dagarna i fönstret vid datorn, men efter att vårvärmen plötsligt slog till under måndagen har de fått flytta ut i växthuset.

För tillfället finns det annars bara ett dussintal småkrukor med med sticklingar i växthuset. Enligt etiketterna ska det vara Rh. Summerwind och Rh. Aksel Olsen, plus något som tydligen heter Friesianum decorum, och som jag inte hittar i några växtlistor på nätet. I övrigt kommer de flesta sticklingarna från en stor gren från en av mina gamla williamsianumhybrider, som jag av misstag råkade bryta av när jag räfsade i höstas. Eftersom jag alltid har svårt att kassera levande växter, delade jag upp grenen i ett antal småsticklingar, som sedan har tillbringat vintern i växthuset, och mot alla odds har rotat sig nästan hundraprocentigt. Rhododendron är annars normalt ganska svårförökade, men just williamsianum och dess hybrider rotar sig lätt, och sticklingarna har alltså överlevt vintern trots ouppvärmt växthus och falnande skötselintresse. .

Nu är de alltså ordentligt rotade, och ska få komma ut i dammparken när vårvädret känns lite stabilare. Vid det här laget är i stort sett alla skärmplanteringar där klara, men det finns ett par ytor, (bakom grönsakslandet och i hörnet mot Puttens), där jag fortfarande håller på att fylla upp med höstlöv. Löven är inte tillräckligt nedbrutna för plantering ännu, så småplantorna får nog ha en mellansejour i det gamla grönsakslandet bakom uthuset, där jag ändå sällan ids odla några sommargrönsaker numera.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...