Den långdragna Corona-pandemin har egentligen inte påverkat mitt eget liv i någon större utsträckning. En betydligt större förändring är att Göran tyvärr har blivit sittande, och Gun numera rar för hundpromenaderna med Castor. Själv tar jag ogärna ut bilen numera, annat än för att åka och handla, vilket brukar bli ungefär var tionde dag – (om inte Marianne ringer och lurar ut mig tidigare). Intervallet bestäms annars av när filmjölken tar slut, (en liter räcker i tre dagar). ICA har ju nyligen öppnat en filial i norra Stadsskogen, som faktiskt ligger inom gångavstånd för mig, så teoretiskt skulle jag kunna fylla på skafferiet under en av mina hundpromenader. Men eftersom mjölkpaketen väger ganska mycket och jag inte heller gärna vill koppla Nellie utanför butiken, har det hittills inte blivit av.

På den gamla goda tiden, då Göran fortfarande var rörlig och vi körde ut med hans bil till olika skogspartier varje dag, blev det ju betydligt mera varierade hundpromenader. Men det är numera mer än ett år sedan, och själv tar jag alltså ogärna ut bilen i onödan. Det beror på en kombination av ren lättja och småsnålhet, bensin är ju inte gratis. Här hemma växlar jag mellan tre olika rundor; runt Stadsskogen, runt Bryngenäs, eller en kombination av båda. Alla tre varianterna tar ca en och en halv timma, och under den tiden möter man förvånansvärt få människor, trots att Lövekulle är ett populärt rekreationsområde och man kunde tycka att fler borde vara ute och gå nu, när folk är ”corona-lediga” och våren äntligen tycks vara ordentligt på gång.

Det finns det dock undantag ibland. Jag gick en runda i skogen mellan Lövekulle Udde och den branta trappan till Svallåsvägen häromdagen, och stötte oförmodat på tre olika yngre manspersoner uppe i det allra otillgängligaste partiet mellan den långa trappan och branterna ner mot sjön. Alla tre killarna visade sig dock vara ute efter en kontroll i HittaUt-kartan, som tydligen skulle finnas just där. (Konstigt ställe att placera en kontroll på; terrängen är väldigt jobbig och stupen verkligen livsfarligt branta). Själv har jag fortfarande inte stött på någon kontroll där, och även pojkarna hade uppenbara problem. Däremot hittade jag en annan kontroll i GC-backen ner mot fältet. Även denna var lite lurigt placerad; den var fäst direkt på stolpen, så att den bara syntes om man kom uppifrån.

Våren har hittills framskridit extremt långsamt, eftersom nätterna fortfarande varit så kalla, men i veckan exploderade plötsligt allting, i och med att björkarna slog ut. Långkalsingarna hamnade i tvättkorgen, och vinterjackan byttes mot en tunnare men någorlunda regnsäker variant, eftersom det hade förutspåtts regn under senare delen av veckan. Ganska tidigt på onsdagen anlände Boel och Lennart upp, och senare på kvällen kom Niklas och Katrin, som även hade med sig Signe. Plus en extra bil med skylten ”övningskör”, (och rimligen därmed även en förare till densamma). Även Emilie dök oväntat upp från Halmstad och stannade länge nog för att gå på en hundpromenad med mig runt Bryngenäs,på torsdagen, innan hon försvann upp till Stockholm redan på fredagen.

Det blev ett par vädermässigt hyggliga dagar kring Kristi Himm, och ön möblerades med stolar och bord, men på lördagen drog regnet in, och Wellfeltarnas nybyggda växthus kom till användning som klimatskydd. Det regnade ganska rejält under i stort sett hela lördagen, men jag lyckades pricka in hundpromenaderna utan att bli genomvåt, trots att mitt gamla regnskynke egentligen inte klarar alltför långvariga skurar.Mellan skurarna gav jag mig på Skunkkallan, som växer på tre ställen runt dammen, totalt ca ett dussin exemplar, varav de flesta i inloppsbäcken. Den är grann när den blommar med sina stora, knallgula hölsterblommor, men eftersom den är ett aggressivt och svårutrotligt rotogräs, får den aldrig tillåtas att sätta frö, särskilt som frökolvarna flyter på vattnet, vilket förstås lär vara dess normala sätt att föröka sig. De jättestora, skräpiga bladen är inte så kul att titta på heller, så dem brukar jag också skära bort lite längre fram på säsongen. I övrigt ärdammparken fin ut i år, gräset är fortfarande under kontroll och blåbärsriset ser väldigt livskraftigt ut, både på dammtomten och den obebyggda tomten bakom Niklas hus. Även ekarna var på väg att slå ut på söndagen, och med det är våren definitivt här, även om temperaturen dalat tio grader de senaste dagarna..

En ovanlig – och oroande - händelse var dock att jag vaknade under natten till söndagen av att högra vaden värkte, utan någon påtaglig anledning. (Jag har t.ex. inte grovarbetat, och inte heller ramlat och slagit mig under promenaderna - åtminstone inte vad jag minns). Jag hade till och med svårigheter att ta mig ut till toaletten, och på den tidiga kissrundan med Nelly, och jag har fortfarande känningar av det senare under dagen, även om det känns mindre nu. Det gör inte jätteont, jag kan stödja på benet, och jag tog mig runt Bryngenäs på den vanliga hundrundanutan större problem – dock med hjälp av skidstaven som vanligt. Men något är uppenbarligen inte OK, benet känns skakigt och det molar fortfarande lite i vaden. Den troliga orsaken lär väl vara att jag har fått en blodpropp, och jag borde nog ta mig in till vårdcentralen under nästa vecka för en koll. Kanske jag borde börja käka blodförtunnande tabletter? Att inte kunna gå på de vanliga dagliga långpromenader skulle vara katastrofalt för både mig och Nelly.

Men än så länge kan vi ju gå, och våren är ju faktiskt i full gång. So - why worry?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...