Min värsta förökningsperiod inträffade i början av sjuttiotalet, efter att far och jag hade skaffat våra växthus. Dittills hade far haft sin förökningsanläggning i källaren. Den bestod av några avlagda akvarier med doppvärmare, och ett par miniväxthus med inbyggd uppvärmning i botten. Det fungerade riktigt bra för både frösådd och sticklingsförökning, men med de nya växthusen fick vi helt andra möjligheter.

Eftersom vi båda var rhododendronentusiaster, inriktades huvuddelen av förökningsverksamheten på just rhododendron, som vi både sådde och sticklingsförökade. Det kanske låter avancerat att föröka så pass storvuxna buskar, men det är faktiskt nästan löjligt lätt att fröså Rhododendron, och även att rota sticklingar av dem - åtminstone de småbladiga sorterna.

Förutsättningarna är egentligen bara undervärme, konstbelysning och hög luftfuktighet, (d.v.s. någon form av miniväxthus eller akvarium). Och så tid, tålamod och utrymme, förstås. Förökningsprocessen i sig tar ingen stor yta. Det är senare, när fröplantorna ska skolas och sticklingarna planteras om i allt fler och större krukor, som hela projektet har en tendens att växa en över huvudet. Men vem tänker på det, när sticklingarna börjar skjuta nya friska skott, och det första gröna skimret visar sig på såsubstratet...

Vi hade en kvadratdecimeterstor handbok på danska; Hedegaards "Formering af Rhododendron og andra Haveplantor," som var dåtidens bibel för folk som förökade rhododendron. Den finns inte längre i handeln, men man ser trots det fortfarande referenser till den i frågespalter på internet. På den tiden fanns inga förföriska färgbilder i trädgårdslitteraturen, men boken är illustrerad med ett antal enkla och instruktiva teckningar, och väldigt användbar.

Det är säkert 40 år sedan jag senast försökte föröka en rhododendron, och vad som utlöste den nya attacken av sticklingsmani var, att jag råkade bryta av en halvmeterlång gren på en av mina gamla williamsianumhybrider, när jag räfsade löv i närområdet i början av december. Nu råkade just den här busken vara en av mina absoluta favoriter, så det var väl därför jag bestämde mig för att försöka rädda några av kvistarna. Moderplantan till min egen buske växer i Göteborgs Botaniska Trädgård, och jag har själv sticklingsförökat den för över fyrtio år, med speciellt tillstånd av den dåvarande intendenten.

Alla mina gamla förökningsattiraljer, (miniväxthus, sålådor, doppvärmare och växtlampor) var sedan länge försvunna på avlagda intressens sophög. Jag var därför mycket dåligt rustad, när jag plötsligt drabbades av akut förökningsmani igen. Egentligen var det också helt fel årstid för experimentet, vilket också märktes, när jag försökte få tag på lämpligt material i handeln.

Normalt brukar det vara lätt att hitta miniväxthus på olika gardencenters nu för tiden, men så här strax före jul verkade det normala trädgårdssortimentet vara ersatt med ett oändligt antal julgranar, julgrupper och ljusslingor.

Så jag nöjde mig med en påse såjord och en påse perlit, och riggade sedan till ett provisoriskt miniväxthus av en gammal plåtbricka, 4 små plastlådor som det varit vindruvor i, 12 korta träribbor, lite gladpack och min gamla ritbordslampa från VBB. Alltsammans hamnade i fönsterkarmen vid datorn, där elementet under fönsterbräda står för undervärmen.

Den avbrutna grenen hade ovanligt många korta småskott, så jag lyckades få till 14 stycken ganska små sticklingar, med mellan 2 och 4 blad vardera. Totalt blev det åtta krukor, varav två alltså bara har en stickling vardera.

Jag hade inga särskilt stora förväntningar, med tanke på årstiden, men resultatet hittills, drygt 5 veckor efter starten, är förvånansvärt bra. Alla sticklingarna är vid liv, även om tillståndet varierar, och några av dem har missfärgade eller hoprullade blad. Samtliga har svällande toppknoppar, och två av dem har nya skott, med tre små blad på varje. (Nu säger visserligen Hedegaards bok att man inte ska bli alltför euforisk om sticklingarna skjuter skott, det behöver inte betyda att de har satt rötter. Men det är definitivt ett bra tecken).

Så nu blir det bara att vänta. Precis som rhododendron utomhus, kräver de här småttingarna minimal tillsyn, bara en skvätt vatten var tredje dag eller så, och 16 timmars belysning från ritbordslampan.

Det stora problemet - utrymme - kommer senare, eftersom jag även har beställt ett antal fröer från Trädgårdsamatörerna, och mitt växthus ju numera inte är uppvärmt. Men åtminstone första omgången av frösådden får nog plats i andra halvan av fönstret och ytterligare en lampa ska väl inte vara helt omöjlig att fixa...

Moderplantan, och ett par av hennes systrar