En del variationer i vegetationsförutsättningarna har varit så storskaliga att hela eller stora delar av landet påverkats.

Ett exempel på detta är Bambudöden som inträffade i alla delar av Sverige där bambu kunde odlas.

Någon gång på nittiotalet dog en stor del av all Bergsbambu i Sverige, så även den jättestora plantan i sydvästhörnet av mors trädgård. Det berodde på att en del typer av bergsbambu blommar först när plantan är över nittio år gammal, och sedan dör den, efter att ha satt frö. De flesta bambuplantor på den tiden kom från några få moderplantor som importerats till Europa från Kina i början av 1900-talet och sedan spridits genom delning. Vegetativ förökning innebär att de nya plantorna får samma genetiska ålder som moderplantan, så alla plantorna blommade och dog nästan samtidigt.

Mor hade en jättestor bambu, som vuxit i trädgården sedan sextiotalet, och vid det laget var flera meter i diameter, och tre meter hög. Det stod mycket om bambudöden i tidningarna, så vi var förvarnade. Mors bambu klarade sig oväntat länge, men ett par år efter att de första fallen rapporterades, dog även den.

Några år tidigare hade jag planterat några rotskott från samma bambu i mitt woodland. De dog förstås samtidigt som mors, eftersom de i praktiken var samma planta. Men det finns ändå något av ett lyckligt slut på händelsen. Direkt efter "stora bambudöden" sådde jag några frön från mors blommande bambu i min förökningsavdelning. De tog sig, och numera växer det ett litet bambubestånd vid min bäck, som härstammar från den gamla plantan i mors trädgård. Det tycker jag är lite kul.

Jag har förstås flera andra bambu, som jag köpt vid olika tillfällen. Men den lilla plantan vid bäcken är ändå nummer ett i mitt woodland. Dels för att jag själv dragit upp den, dels för att jag bör kunna vara någorlunda säker på att den kommer att leva i nittio år, om den får vara ifred.

En annan landsomfattande växtkatastrof var Blåbärsrisdöden, som inträffade 2013, efter en riktig "fulvinter". I stort sett allt blåbärsris i hela Sverige dog den våren. Det såg helt förfärligt ut och experterna var först oeniga om skadan skulle bli bestående.

Eftersom jag generellt försöker spara så mycket blåbärsris som möjligt i mitt woodland, påverkades stora ytor där mycket negativt. De bruna ytorna på den första bilden nedan visar i hur stor utsträckning dammtomten var drabbad under 2013. Lyckligtvis hämtade sig dock blåbärsriset i hela Sverige, och är nu faktiskt frodigare än någonsin. Bild nummer två är tagen 2015, från ungefär samma punkt.

2013                                              2015

Ett tredje, lite mera positivt exempel är den osedvanligt rika Rhododendronblomningen år 2017.Den berodde faktiskt åtminstone delvis på att buskarna hade riskerat att dö, under året innan. Under försommaren 2016 blev det nämligen en ovanligt lång torrperiod i Västsverige. Den råkade inträffa just under den tid då de flesta rhododendron sätter blomknopp inför nästa år.

En planta som är stressad och "tror" att den ska dö, reagerar ofta genom att sätta ovanligt mycket blomknopp, för att ge maximalt med frö nästa år. Så en av torkans effekter blev en osedvanligt spektakulär rhododendronblomning 2017 i hela Västsverige, och även hos mig. Men också att en av mina gamla rhododendron dog under vintern innan, eftersom jag påbörjat stödvattningen för sent.

Blommande oreodoxahybrid  2017

.