Kråkor och skator har vi förstås också gott om. Det finns ett stort skatbo i ett högt träd på Guns och Görans tomt, och där kläcks en kull ungar årligen.

Var kråkorna häckar vet jag faktiskt inte, men det finns ännu fler av dem. Mest håller de till nere på fälten, där de drar runt i stora flockar. Till och med min gamla Molly, som annars var en ovanligt välartad hund, och varken jagade rådjur eller hoppade på mötande människor, (som min nuvarande fjolla), ansåg det vara hennes plikt att köra upp kråkorna från fältet när vi passerade på de dagliga morgonrundorna.

Kråkfåglar är ju ovanligt intelligenta, och det märks framför allt i hur de hanterar mötena med familjens hundar. Ett år var det ett par skator, som samarbetade för att stjäla hundarnas mat, när vi utfodrade dem utomhus. Den ena skatan landade förargligt nära matskålen, och medan hunden körde bort den, landade den andra på själva skålen och snodde ett par matbitar. Sedan bytte de uppgift, så båda fick smaka.

Ett annat år inträffade en fullständigt osannolik serie av händelser med min gamla hund Molly och en kråkunge, som tydligen hade ramlat ur boet innan den lärt sig flyga. Molly hörde till den sortens perfekta medfödda apportörer, som aldrig rörde annat än dött eller skadat vilt, och dessutom var extremt "mjuk i munnen". Hon uppfattade tydligen den oflygga ungen som skadad, så hon plockade upp den, och kom och lämnade av den i handen på mig. Jag blev förstås lite chockad, men eftersom ungen uppenbarligen var oskadd, satte jag bara ner den på marken igen, och den flaxade iväg, tydligen rätt oberörd av äventyret.

Sedan upprepades samma scen flera dagar i sträck. Kråkföräldrarna var fullkomligt hysteriska, och satt och väsnades i träden ovanför, men ungen var hela tiden lugn och oberörd, och Molly ansåg tydligen att hon utförde en daglig rutin För vaje dag flaxade ungen iväg lite längre, när jag släppte den, och efter ungefär en vecka hade den lärt sig att flyga riktigt, och försvann tillsammans med sina föräldrar.

Ibland undrar jag om det var samma kråkpar som sökte hämnd, genom att försöka stjäla Nelly från mig några år senare, när hon var en tremånaders valp. De jobbade i par, och väldigt systematiskt, precis som skatorna som snodde hundmaten. En av dem landade strax framför valpen, och flög sedan lågt, för att locka henne att ta upp jakten. När sedan avståndet blev lite för stort, och hon tappade intresset, svepte nästa kråka ner och upprepade manövern.

Vad de egentligen hade för syfte vet jag inte, men förmodligen hade de tänkt käka upp henne. De lyckades också locka iväg henne åtskilliga hundra meter från mig, innan jag fick stopp på det, och det är anmärkningsvärt, för en tre-månaders spanielvalp går normalt aldrig frivilligt mer än 20 meter ifrån ägaren.

Kråkfåglar är som sagt ovanligt smarta.

Nelly, ca 5 månader gammal