Gun och jag tar fortfarande ofta ett glas rödvin på hennes uteplats på eftermiddagarna, och så länge det onormala sommarvädret håller i sig kan vi ju fortsätta med det. Under förra söndagssejouren berättade hon att hon bytt till vinterdäck, för att ”det är skönt att få det gjort”. Det ledde förstås till att jag beslöt mig för att göra samma sak, men nästan omedelbart stötte jag på ett av de där onödiga och irriterande problemen, som orsakas av att man börjar bli gammal och glömsk. Vinterdäcken ligger ju kvar på verkstaden sen i våras, och plötsligt fick jag ett av de där frustrerande hjärnsläppen som drabbar mig allt oftare. Jag kunde inte för mitt liv komma på vilken firma som gjort däcksbytet åt mig.

Det här var alltså på söndagskvällen, då verkstäderna är stängda, så jag började med att rota igenom datorn och alla pappershögarna bredvid den efter något kvitto med adressen. Men numera betalar man ju i stort sett allting automatiskt med kort, så någon dokumentation hittade jag inte. Sedan började jag fundera på märkesverkstäder och andra teoretiska lokaliseringar, och det fanns det ju alldeles för många att välja på i stan. Vad som till slut räddade mig var ett vagt minne att jag brukar promenera i Karin Boyes Park med Nelly medan hjulen byts, och då begränsades kandidaterna betydligt.

Men helt säker kunde jag inte bli förrän dagen efter, då jag ringde den valda huvudkandidaten, och fick bekräftat att det var där mina däck befann sig. Jag hade alltså tillbringat en smått hysterisk kväll och en orolig natt helt i onödan. Nu är i alla fall däcken bytta och jag har skrivit ner adressen, (plus ett par andra adresser och telefonnummer som jag behöver ofta), i en fil på datorn och på en papperslista bredvid en, för det här vill jag inte ska upprepas nästa år.

De här plötsliga minnesförlusterna har blivit allt vanligare under det senaste året, och när jag kollar bakåt i dagboken hittar jag de första episoderna med hjärnsläpp redan i början av februari. (De hängde förmodligen ihop med att min gamla dator kraschade och jag blev tvungen att skaffa en ny, men det förstärker bara vad jag redan vet; nämligen att jag fungerar extremt dåligt under stress numera). Men det var också ungefär då som coronaepidemin började, även om de första anteckningarna om den inte dyker upp förrän i mitten av mars.

Sedan dess finns coronan ständigt i bakgrunden, som en molande tand, även om Alingsås, av någon märklig anledning undsluppit större utbrott ganska länge. Man kan tycka att läget vid järnvägen mellan Stockholm och Göteborg borde vara en betydlig riskfaktor, men även Göteborg har ju varit relativt förskonat. Stockholm är fortfarande epicentrum, och de nya utbrotten har mest rapporterats från Sörmland och Skåne. Nu tycks det ändå vara på gång i våra trakter också, och kurvan för Västra Götaland har stigit brant den senaste veckan. Så kanske det ändå är tid att skaffa ett munskydd, innan det blir obligatoriskt, så att man inte ens kan gå in i affären utan att redan ha ett på sig? Frågan är bara hur det ska gå till.

Munskydden säljs ju bara på apotek, och tyvärr stämmer apotekens öppettider dåligt med mina bilvanor.

En gång i veckan tar jag ut bilen för att handla mat, men eftersom detta sker i samband med den dagliga hundpromenaden, blir det mellan 8 och 9:30 på förmiddagen. Sist jag var ute försökte jag faktiskt med apoteket på Kungsgatan, men de öppnar inte förrän 10, och eftersom klockan var bara kvart i och jag inte hade lust att vänta i en kvart mitt i centrum, blev det inget av med den saken. I efterhand har jag kollat öppettiderna, (vilket jag naturligtvis borde ha gjort i förväg), och det visade sig att jag haft otur med mitt adressval. Det finns tre apotek i Alingsås, och de båda andra har bättre öppningstider. Så nästa gång bilen ska ut, vilket blir på torsdag, kommer jag att inhandla ett paket på Alingsås Lasarett, vilket faktiskt ligger på vägen.

Hur mycket det sen kommer att användas är en annan fråga. Jag träffar ju en del andra hundägare på de dagliga rundorna med Nelly, även om min vanligaste promenadkompis Marianne mer eller mindre har försatt sig i frivillig karantän ute på ön. Gun är annars numera min enda regelbundna kontakt, och vi träffas ju bara utomhus, oftast över ett glas vin, antingen på hennes eller min veranda. Än så länge är ju vädret hyfsat milt, och senare kanske man kan ta på sig långkalsonger…

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...