Igår kväll var Gun och jag och såg på Metropolitanoperans nya och fullständigt fantastiska uppsättning av Tosca.

Nej vi var inte i New York, utan i det lilla samhället Nossebro, ungefär 5 mil från Alingsås, och det vi såg var en digital direktsändning, som visas över stora delar av världen. Det vi ser i Sverige är en matinéföreställning från New York, eftersom sändningen sker i realtid.

De digitala föreställningarna från Met har pågått sedan 2007. Jag missade den allra första, Tjajkovskijs Eugen Onegin, men Gun såg den i Skärhamn, uppe i Bohuslän. Sedan såg vi båda nummer två i Nossebro; Rossinis Barberaren i Sevilla. (Den har vi senare sett om, med den svenska världsstjärnan Peter Mattei i huvudrollen, jag vill minnas att det var 2014). Under åren har vi båda varit ganska flitiga operabesökare på den lilla biografen Stjärnani Nossebro, även om vi numera missar en hel del föreställningar, eftersom Gun tillbringar en del av vintersäsongen i Sydeuropa.

Till att börja med var sändningarna i Sverige begränsade till 17 biografer som tillhörde föreningen Folkets hus och Folkparker. Men efter att den första säsongen blev en dundrande succé, har antalet deltagande biografer ökat kraftigt. Så numera kan man se Met-opera både i Göteborg och Alingsås, men vi fortsätter att åka till Nossebro.

Så varför åker vi fem mil extra, när vi kunde se samma föreställning i Alingsås?
Ja, inte beror det på pengarna, även om biljettpriset är ungefär hälften så högt i Nossebro. Mest har det att göra med charmen hos den lilla biografen, som är från 60-talet, och kärleksfullt restaurerad i gammal stil. Men också på den vänliga, engagerade och personliga personalen, och de goda kakorna, som serveras till kaffet i mellanakten. (Nossebro är särskilt känt för två butiker, det lokala slakteriet, och det lilla konditoriet, som levererar kakorna till mellanaktsskaffet).

Kombinationen av opera i absolut världsklass och småstadsbiograf med nostalgikänsla från 60-talet, mitt ute på bondvischan, är fullkomligt betagande.

Men den här gången var det nära att vi inte kom iväg alls.
Det berodde på väderleksrapporten, som förutspådde en inkommande front med snöblandat regn västerifrån, vid ungefär samma tidpunkt som vår planerade hemresa.

Under en tid i mitt yrkesverksamma liv bilpendlade jag till Kinna, och jag minns en del bilresor under snöfall vintertid som rena mardrömmen. Snöflingorna gjorde att det kändes som att köra in i en vit vägg, och vid möten blev man nästan helt bländad.

Nuförtiden är det antingen Gun eller Göran som kör, eftersom jag själv har slutat helt att köra bil i mörker. Men Göran var och hälsade på mamma i Jönköping, och därmed hängde det på Gun. Hon var lika tveksam som jag, men till slut enades vi om att hoppas på mer regn än snö i fronten, och åka trots allt.

Och nog var det tur att vi gjorde det, för det här var en fullständigt underbar föreställning. Det var inte första gången jag såg Tosca; det har jag gjort åtskilliga gånger i mitt liv, eftersom mor och far var operaälskare och tog med oss barn på föreställningarna ganska tidigt. Så jag har sett Tosca i bl.a Göteborg, Verona, Paris och Berlin, för att inte tala om den TV-föreställning som sändes från originallokalerna till de tre akterna; kyrkan San Andrea della Valle, Palazzo Farnese och Castello San Angelo. (Jag tror det var 1992, men den här gången är jag riktigt osäker).

Hur som helst var scenografin i den här uppsättningen från Met så påkostad och realistisk att det kändes som om man verkligen var på plats i Rom. De hade verkligen tagit ut svängarna och satsat stort på dekor och kostymer, och det är något som jag verkligen uppskattar. Speciellt när det gäller opera har jag väldigt svårt för minimalistiska dekorer, och omtolkning av handlingen till modern tid. Går man på opera ska det vara pompa och ståt, med guld och sammet och praktfulla scenerier, och kostymer som passar till tidsperioden - det hör liksom till festkänslan.

Och det var vad vi bjöds på igår kväll, utöver det allra viktigaste; nämligen tre fantastiska artister i huvudrollerna. Det var en helt otroligt bra föreställning, och även om det blev en del snöslask under hemresan, var det värt det många gånger om.

Jag har som sagt sett många Toscaföreställningar under mitt långa liv, men för att citera lillebror Olas betyg från ett tidigare operabesök, så var nog det här "den bästa Tosca jag någonsin sett".

(Inom parentes vill jag minnas att lillebror uttalade sina bevingade ord 1957, på familjens stora Italienresa, då han var 12 år gammal, och han har fått lida en hel del spe för det sen dess).

Men jag är som sagt betydligt äldre.

För att vara en storstad finns det rätt många ställen i Stockholm där man kan rasta hunden i närheten av det ganska centrala läget vid Birger Jarlsgatan, där Niklas och Katrin bor.

Allra närmast ligger Ellen Keys Park; en liten ruta mellan två stora gator, omgiven av låga murar. Den var uppenbarligen tänkt som lekplats för barn, men under de år jag besökt Stockhom kring jul har jag ytterst sällan träffat på några barn där. Däremot desto flera hundar; den lilla parken verkar nästan vara en sorts central mötesplats för närområdets alla hundar. Oftast träffar man på minst ett par stycken och de är också oftast lösa, trots att det lär vara ganska strikt koppeltvång i Stockholm. Hittills har alla vi mött där också varit snälla, så det brukar bli en stunds lek, innan vi fortsätter ner till den betydligt större Humlegården.

Under senare år har det emellertid dykt upp ett oväntat problem i Humlegården; parken har blivit tillhåll för en ganska stor koloni av kaniner. Enligt uppgift från hundägare jag träffat där, har kaninerna migrerat in från Hagaparken, och sedan blivit bofasta och förökat sig. De tycks ha sina hålor i buskagen och under skjulen i den norra delen.

Kaniner gör Nelly fullkomligt tokig, så de senaste två jularna har jag undvikit Humlan och istället valt att förlägga kvällsrundorna till Observatorielunden. Visserligen måste man klättra upp för ett antal branta trappor, och sedan klättra ner igen, men väl uppe på toppen av kullen finns en relativt stor och ganska plan yta, utan trafikerade gator i närheten. Även häruppe träffar man ofta på trevliga lekkamrater, som liksom jag gillar att bryta mot koppellagen. Några ilskna kamphundar, som ju ofta beskrivs som ett problem i Stockholm, har vi hittills aldrig stött på.

I år gjorde jag dock ett försök med Humlegården igen, och kaninerna var faktiskt borta. Återigen enligt uppgift från andra hundägare, skjuter kommunen regelbundet av dem tidigt på morgnarna. Verkar lite riskfyllt mitt i en storstad, men fungerar tydligen.

Huvudpromenaderna under stockholmsvistelsen förläggs dock alltid till antingen Liljansskogen eller Hagaparken. Liljansskogen är ett förvånansvärt stort och varierat promenadområde för att ligga så centralt. Dessutom passerar man ju Tekniska Högskolan på vägen dit, och det är en av mina absoluta favoriter när det gäller arkitektur.

På juldagen blir det alltid en rundtur i Hagaparken. Vi är uppenbarligen inte ensamma om det valet. Det brukar gå en strid ström av människor med eller utan hundar, nästan som en myrväg, bort till koppartälten, runt Hagaparken och tillbaka längs Brunnsviken.

I år var det dock färre än vanligt, möjligen för att det började regna efter halva vägen. Regnet i sig spelade mindre roll, men det gjorde att de tidigare isiga vägarna blev nästan ofattbart hala. 

Vi hade dock tur, och kom hem utan benbrott.  

Familjejul i Stockholm har traditioner ända från 1940-talet i Lövekulle, då Boel och jag var barn. Oftast är det kring ett dussin personer runt julbordet, i år är vi tio stycken. Nelly, som är en ytterst social hund, älskar jularna i Stockholm, med massor av folk som gosar med henne hela tiden. Förmodligen är det årets höjdpunkt för henne.

Det blir förstås julbord, med avsjungande av åtskilliga snapsvisor. Många av dessa har vi lärt oss av vår ingifta moster Margareta, som hade ett till synes outtömligt förråd av halvsnuskiga visor. (Inte alls vad man förväntade sig av en äldre, stadgad och proper dam).

Numera är det jag och Boel, som är äldst, sedan är det två generationer barn och barnbarn. Det yngsta barnbarnet, Signe, ska börja i gymnasiet nästa år, så snart blir det väl barnbarnsbarn också.

En av de stående programpunkterna under julfirandet är ett julspel, som far skrev på rimmad vers, år 1948. Årtalet vet jag säkert, eftersom den största rollen, som tomtenisse på avvägar, spelades av min lekkamrat Göran, som var 8 år vid det tillfället och hade repliken "Jag är ju bara åttahundra år". Året därpå var det förstås meningen att repliken skulle lyda "Jag är ju bara niohundra år", men Göran tog den gångna tidsrymden bokstavligt och sa istället "Jag är ju bara åttahundraett år".
Märkligt nog lyckades emellertid denna åttaåring lära sig hela den långa tomtemonologen utantill.

Det blev några års uppehåll med julspelet under 1950-60-talet, då Boel och jag var tonåringar, och tyckte spelet var jättetöntigt. Det återupptogs inte förrän någon gång kring 1970, då Boels familj kom hem från Malaysia. Därefter har det uppförts varje år, även om det numera flyttats från Lövekulle till Stockholm, och fjärde generationens barn har tagit över många av rollerna.

Boel och jag spelar dock fortfarande rollerna som oss själva.

Numera spelas tomtens roll av fars äldsta barnbarnsbarn, Josef, som fuskar och läser innantill, liksom de flesta andra deltagarna. Rollbesättningen varierar, beroende vilka som råkar vara närvarande. Ett år spelade Boels yngsta dotter Amanda rollen som tomte från USA via Skype.

Någonstans mitt i spelet krälar lysmasken in, oftast spelad av Boel, iförd sängöverkast och ned en ficklampa instoppad i en röd luva på huvudet. Familjens hundar förväntas traditionsenligt få spader vid denna tidpunkt, men Nelly är för cool för att låta sig imponeras.

Strax efteråt dyker tomtenissen upp, och drar sin jättelånga monolog, och det hela avslutas med att alla vandrar ut för att leta efter nissens säck, som "föll av vid er pump". (Pumpen ifråga befinner sig förstås fortfarande i Lövekulle, trots att vi numera fått kommunalt VA även där.)

Tramsigt?

Visst. Men rätt kul också faktiskt.

Dagen före julafton åker jag och Nelly som vanligt upp till Stockholm, för att fira jul hos Niklas och Katrin. Själva julfirandet är alltid kul, men resorna är definitivt mindre trevliga.

SJs snabbtåg stannar bara i Alingsås på morgnar och eftermiddagar och man får inte ha med hund på Blå Tåget. Därför blir det oftast byte i Skövde för mig, vilket är bökigt, när man reser med hund. Och med tanke på SJs notoriska opålitlighet är det alltid ett osäkerhetsmoment.

Det har varit en hel del strul med mina Stockholmsresor under senare år, men det mesta är faktiskt självförvållat. Jag vet inte om det beror på att jag är gammal och tankspridd, eller på att Stockholms central är rörig och svårorienterad för den som kommer utifrån, (eller möjligen på att jag har en tendens att vara ute i sista minuten och fungerar dåligt under stress), men tre gånger hittills har jag lyckats klanta till det rejält för mig själv.

Två gånger har jag hoppat på fel tåg i Stockholm, eftersom jag inte lyckades hitta perrongen till X-2000, som visserligen ligger mitt i centralhallen, men är skyltad på ett helt annat sätt än övriga tåg. Det är ganska otrevligt att hamna på fel tåg, dels för att man uppenbarligen har en ogiltig biljett, men också för att man saknar sittplatsbiljett på tågen, som ju oftast är fullsatta kring jul. Ena gången fick jag hoppa av i Hallsberg och andra i Herrljunga, för att invänta närmaste mjölktåg.

Och förra året missade jag snabbtåget i Alingsås med en minut, för att jag glömt handväskan hemma och var tvungen att köra tillbaka för att hämta den. För en gångs skull var snabbtåget exakt i tid, och jag fick hoppa på nästa mjölktåg, som gick en kvart senare, men resan tog 5 timmar istället för 3.

Personalen var dock vänlig och hjälpsam alla tre gångerna, så allt avlöpte väl. (En av fördelarna med att vara gammal, förmodligen)...

Jag åker förstås hundkupé, vilket också har sina sidor. Eftersom varje resande får ha med sig max två hundar, kan det bli väldigt trångt i ett tvåsitssäte, om man har otur. Dessutom ligger hundkupén granne med Bistron, så det är en ständig trafik av kaffetörstande människor genom mittgången. Jag glömmer aldrig den gången en kille hade med sig två Grand Danois, som hela tiden spillde ut i mittgången, så att alla förbipasserandfick klättra över dem. Vilket de faktiskt gjorde, utan större protester. Folk är uppenbarligen tolerantare än normalt i juletider.

I år hade jag dock tur, och var ensam om att ha hund i min tvåsits-avbalkning. Nelly, som är en vänlig själ, fraterniserade med en tatuerad kille med rakad skalle i sätet mittemot, som såg ganska farlig ut, men uppenbarligen var hundälskare.

Och resan avlöpte utan större störningar än 20 minuters försening i Skövde,

Jag var i Paris på studieresa med jobbet, när Berlinmuren föll. Av en ren slump råkade vi slå på TVn på hotellrummet, och såg en massa jublande berlinare gå lös på muren från båda sidor med släggor och hackor. Det var en fullkomligt surrealistisk upplevelse.

Ännu mera oväntat var att jag tre år senare skulle jobba med detalj- och översiktsplaner i diverse småkommuner runt Berlin. Efter murens fall blev det en slags Klondykestämning kring Berlin. Alla större arkitekt- och ingenjörsfirmor skulle dit, i tron att man skulle skära guld med täljknivar. Så även firman jag jobbade på, VBB VIAK.

Guldet visade sig svårskuret. Visst behövdes det uppbyggnad, eftersom Östtyskland var otroligt förfallet. Men konkurrensen var stor från både västtyska och svenska företag, byråkratin var snårig, och ägoförhållandena oklara. Det fanns tidigare ägare, "Alteigentümer", från både 1945 och 1956, som stoppade många av projekten från genomförande. Plan- och bygglagarna var också under uppbyggnad och ändrades varje månad. Det var som att spela Monopol med någon som hela tiden ändrade reglerna.

Att vi ändå klarade oss bättre än de flesta under de kaotiska första åren, berodde på tre saker; att vi råkade ha två medarbetare som var födda i Tyskland, (en i öst och en i väst), att vi samarbetade med en stor byggfirma, som var etablerad i Östtyskland sedan länge, och att östtyskarna generellt gillade svenskar - (och Olof Palme) - och avskydde västtyskar, som de hallade Wesserwissers.

Att just jag blev utvald att delta berodde mest på att jag läst tyska i skolan i fem år. Min skoltyska var förstås enormt rostig, men jag fick intensivkurser, tillsammans med de andra i gruppen, och så bar det av till Berlin. Själv vägrade jag dock att bosätta mig där, så under de närmaste fyra åren arbetspendlade jag till Berlin.

Under den första tiden efter "die Wende" fungerade nästan ingenting i gamla Östtyskland, framför allt inte telefonnätet. Vårt kontor var beläget i ett annex till skyskrapan Internazionales Handelszentrum, som låg vid Friedrichstrasse, en hållplats från Alexanderplatz. Just i våra lokaler hade Stasi suttit och spionerat på de internationella företagen, så vårt kontor var mycket väl uppkopplat. Men vad hjälpte det, när våra kunder ute i Land Brandenburg bara kunde nås per raspig radiotelefon i bästa fall?

Och inte blev det bättre av att de två huvudsakligen inblandade myndigheterna; Ministeriet för Bebyggelse, Byggteknik och Boende, och Ministeriet för Miljö, Naturskydd och Markanvändning, låg i krig med varandra, och ömsesidigt försökte utvidga sitt eget revir på det andras bekostnad. Alla bebyggelseplaner, på alla nivåer, åtföljdes av en motsvarande grönplan, för att bevaka miljöintressena. Fick man igenom sin plan i det ena ministeriet, stötte man ofelbart på patrull i det andra, och bollades sedan fram och tillbaka, medan vi försökte förhandla fram en lösning som tillfredsställde båda parter.

Såhär i efterhand har jag svårt att förstå att vi faktiskt lyckades genomföra tre detaljplaner med tillhörande grönplan, och en kommunomfattande landskapsplan, med tillhörande biologiska utredningar - och dessutom på tyska. Parallellt ritade vår projekteringsavdelning husen till alla tre detaljplanerna, och SIAB byggde dem. Så det finns bestående spår av VBBs verksamhet i Land Brandenburg under de här fem åren.

För ett par år sedan gjorde jag en nostalgiresa tillbaka till Berlin, tillsammans med min svägerska. Vi gick på Konzertverein, hälsade på Nefertite på Historisches Muzeum, gick vilse i tunnelbanestionen under Alexanderplatz, käkade falaffel på marknaden i Prenzlauer Berg, drack ett jättedyrt glas vin i en av de lyxigt restaurerade gamla innergårdarna vid Hackescher Markt, och hamnade mitt i ett turkiskt bröllop vid Brandenburger Tor.
Berlin var sig likt; kaotiskt, livskraftigt, internationellt och spännande.

Men resans höjdpunkt var nog ändå när vi tog lokaltåget ut till byn Vehlefanz, för att titta på ett av "mina" områden. Det var spännande att gå omkring på de gator man själv ritat, och konstatera att alltihop såg ut precis som på min gamla illustrationsplan från 1995.

Vi blev också inbjudna på kaffe av ett par som bodde i området. Hon var från Väst- och han från Östtyskland. Ingen av den talade engelska, och eftersom min skoltyska rostat igen totalt konverserade vi delvis på spanska. Mannen hade nämligen arbetat i Chile, under DDR-tiden. Det betydde förstås att han måste ha varit medlem i Stasi, eftersom bara övertygade partimedlemmar fick resa utomlands.

So what? Själv hade jag ju arbetat i fem år på deras gamla huvudkontor i Berlin...