Jag har alltid gillat att läsa. Förr i tiden läste jag väldigt mycket böcker, mest romaner och deckare, men också djur- och trädgårdsböcker och jag brukade bära hem kassar fulla från biblioteket ett par gånger i månaden. Jag har också ett ganska stort eget bibliotek, och har naturligtvis läst alla böckerna i det. Ibland flera gånger, med böcker som jag gillar. Jag har faktiskt alltid hellre läst om en riktigt bra bok, än provar någon ny, som jag vet väldigt lite om.

.

Men av någon anledning slutade jag läsa böcker helt för några år sedan. Jag vet faktiskt inte varför. Det beror inte på tidsbrist, för som pensionär har jag ju massor av fritid. Mycket mer än när jag jobbade heltid, och hade flera hästar och samtidigt hann läsa flera böcker i veckan. Nu har jag massor av tid, men tillbringar alltför mycket av den framför datorn eller TVn.

Det beror alltså inte på bristande tid eller möjligheter. Mina bokhyllor är proppfulla, och här och var ligger små högar av böcker, som jag plockat ur hyllan, eller lånat av Gun och Göran, i avsikt att läsa dem senare. Vilket alltså sällan blir av.

Det beror inte heller på dålig syn, för trots min ålder ser jag fortfarande förvånansvärt bra . Jag har opererats för gråstarr på båda ögonen, och vid operationerna fick jag välja om jag ville vara närsynt eller normalsynt. Jag valde att fortsätta vara lätt närsynt, eftersom jag var van vid det och det är skönt att slippa läsglasögon. Jag hade också använt glasögon för avståndsseende sedan många år tillbaka. (Numera använder jag inte ens dessa glasögon längre, eftersom avståndsseendet tydligen förbättras när man blir gammal. Jag ser faktiskt bättre nu än för tio år sedan).

Det beror inte på dålig belysning i huset heller, även om man som äldre är mera beroende av bra läsljus. Men jag har massor med lampor överallt, även läslampor. Och jag gillar att kräma på ordentligt i hela huset, särskilt när det är mörkt utomhus.

Svaret är kanske ren intellektuell lättja, som blir allt värre med åren. Jag märker det när jag läser dagstidningar – vilket jag numera oftast gör på datorn. (Veckotidningar har jag däremot slutat helt med, men jag prenumererar fortfarande på ett par månadstidningar, om hundar och trädgård, och dem läser jag förstås, fast utan större entusiasm, och kanske mest av gamla vanan).

Annars blir tidningsläsningen alltså mest på datorn numera. Jag prenumererar digitalt på två svenska dagstidningar plus Washington Post, (den senare för att följa alla dumheter som Donald Trump hittar på. Jag är smått besatt av Trump, och kollar alla notiser om honom, vilka förstås oftast är negativa). Däremot händer det att jag hoppar över långa, seriösa reportage, om ämnen som inte omedelbart intresserar mig. Nyheterna kollar jag dock alltid pliktskyldigast igenom, innan förmiddagens långrunda med hunden.

Men det här är alltså på datorn, och alltså inte riktigt vad jag menar med att ”läsa”. Jag tror det är åtminstone tre år sedan jag senast läste en bok. Och den läste jag inte ens ut. Det var ändå en, visserligen rätt tjock, men lättläst historia, en G.W Persson-bok som hette Linda. Den ligger alltså fortfarande kvar på vardagsrumshyllan, oöppnad sedan minst tre år tillbaka, och med en omslagsflik instucken ungefär i mitten, där jag tydligen la den ifrån mig för gott.

För en vecka sedan bestämde jag mig faktiskt för att ta vid där jag slutade. Det visade sig dock snabbt vara ogörligt, för jag kom inte ihåg ett dugg av handlingen. Jag började alltså från början igen, och tog mig relativt snabbt fram till samma ställe där jag tappat intresset för några år sedan. Sedan blev jag distraherad av annat och glömde bort boken igen. Och på den vägen är det.

Igår kom jag plötsligt ihåg den igen, förmodligen för att den låg på ett väldigt iögonenfallande ställe, precis vid ingången till vardagsrummet. Det blev några sidor igen, sedan var det dags att gå ut med hunden.

Leif GW får ursäkta.
Det är säkert inget fel på hans bok, (bortsett från tjockleken då, kanske).
Det är bara jag som har blivit för gammal och senil för att ens orka ta mig igenom en normal kriminalroman.

Och så är vi förstås inne i ”den undersköna månaden Maj”, och solen skiner…
Kanske gör jag ett nytt försök framöver, om det blir regn...

Änderna kom för två veckor sedan, och är fortfarande kvar, två hanar och en hona som vanligt. Förra året blev det aldrig någon häckning på ön, men förhoppningsvis blir det av i år, eftersom Nelly numera mer eller mindre ignorerar dem. Förhoppningsfull har jag redan satt ut barriären och skylten på ön, fastän det ännu inte stämmer; ”Gå inte ut på ön! Häckande and!”

Coronaviruset är förstås kvar, och därmed restriktionerna, så man får sysselsätta sig så gott det går hemma i Lövekulle. Det var ju meningen att Familjen Familj skulle samlas här i påsk, men nu blir det förstås inte av. Så vi gamlingar, Gun, Göran och jag, får roa oss så gott vi kan själva i det fina påskvädret.

Som tur är har jag ju dock en stor tomt, och det finns mycket att göra där, även så här års. Arbetet med att utrota kaprifolen på ytan mellan uthuset och rhododendrondalen fortsätter. Det här är ett evighetsjobb, som pågått i åtskilliga år, oftast under en period under vårvintern i februari-mars och under högsommaren, när andra trädgårdsuppgifter inte är lika akuta. När jag kollar gamla dagböcker hittar jag återkommande rapporter kring ungefär samma tidpunkter, och uppenbarligen lyckas jag aldrig avsluta jobbet tillräckligt för att stoppa eller ens begränsa spridningen. Det blir att börja från noll igen varje gång, för under mellantiden har rankorna förstås återtagit det rensade området.

Den här gången har jag dock varit ihärdigare, men det är inget enkelt jobb. Rankorna hade klättrat tiotals meter upp i en stor tall, och mer eller mindre tagit över ett par mindre rönnar bredvid. Jag hoppades ett tag på att kunna rädda rönnarna, men det visade sig vara omöjligt, eftersom rankorna slingrat sig i ett kvävande strypgrepp runt varenda gren och kvist. Det blev att såga ner båda två. Tallkronan kunde jag ju inte heller göra något åt, men efter att jag klippt av alla rankor vid roten, lär åtminstone alla rankorna ovanför manshöjd dö av näringsbrist så småningom.

Fortfarande återstod jobbet med att bli av med alla rötter och rankor som kröp omkring på marken, och bildat stora kullar här och var. En av kullarna visade sig så småningom vara en gammal bur av kycklingnät, som jag tillverkat för att skydda uppväxande förökningsplantor mot de glupska rådjuren. (Det här var åtskilliga år sedan, plantorna har sedan länge funnit nya platser i parken, och buren, som blivit bortglömd och kvar lämnad, var totalt upprutten vid det här laget). Och alltihop var naturligtvis totalt invaderad av rankorna, så det tog ett par dagar att lösgöra nätet och demontera den uppruttna buren.. Jag har blivit av med det mesta av trasslet vid det här laget, men räknar med att få göra en efterkoll senare, då bladen slår ut och rankorna blir synligare.

I övrigt har veckan mest ägnats åt ved. Det har varit en rad stormar under vintern, och som en följd ligger det nerblåsta grenar och kvistar överallt. Enligt min vanliga regel, ”Ingenting får förfaras”, samlar jag ihop dem i högar, som så småningom ska bli till tändved i spisen, men tills vidare fungerar som skydd och boplatser för småfåglar och diverse andra smådjur.

I veckan kom också ett ovanligt tillskott till tändvedsförrådet, Sofia och Mats på Ekebacken ringde för att fråga om jag ville ha spillvirket från deras snickerifabrik. Det ville jag förstås, och redan samma dag anlände de med bilen full av papplådor fyllda med brädstumpar i varierande format. Det tog ett par dagar för mig att flytta över och stapla upp i mina egna papplådor, som vid det här laget hunnit tömmas, eftersom jag eldat dagligen i två spisar under hela vintern. Nu är lådorna fyllda igen, och staplarna når nästan upp till taket på båda verandorna. Eldningssäsongen för i år lider ju mot sitt slut, men jag är väl rustad för nästa vinter.

Coronaviruset verkar inte riktigt ha kommit igång ännu här i Alingsås ännu, men tre snälla grannar har redan erbjudit sig att hjälpa till med att handla. Det är en av de få positiva effekterna av epidemin – folk har blivit trevligare och socialare mot varandra, om än på behörigt avstånd. Jag möter fler personer än vanligt ute på hundpromenaderna – om det nu beror på coronaviruset eller det vackra vårvädret vill jag låta vara osagt – och alla hälsar glatt och byter några ord på behörigt avstånd. Men att överlåta veckoinköpen till någon annan är inte helt problemfritt. Bara tanken på att skriva en inköpslista i förväg, gör mig trött. Så än så länge handlar jag själv som vanligt. Få se hur de lokala förhållandena ser ut nästa vecka.

Som en (förhoppningsvis) sista final på stormsäsongen, kom det en riktigt otäck rykare sent på torsdagskvällen. Jag brukar inte oroa mig över att få nerblåsta grenar i huvudet på kvällsrundorna med hunden, men den här gången kändes det faktiskt lite obehagligt under vindstötarna. Och dagen därpå visade det sig att stormen, som tydligen kommit från ett ovanligt väderstreck, hade fällt en ganska stor ek i sluttningen ovanför dammen. Själva eken var ingen större förlust, eftersom den visade sig vara rätt murken vid roten, men den hade lyckats fastna med kronan i tre mindre träd när den föll, och står fortfarande på trekvart mot dessa. Tiden får väl utvisa om det går att rädda småträden. Jag har beställt hit Pensionärstvillingarna för att ordna upp eländet, och de kommer på Skärtorsdagen.

Viruset sprider sig tydligen som en löpeld över hela Sverige men än så länge tycks det inte riktigt ha nått hit till lilla Alingsås, och livet fortsätter i stort sett som vanligt.

Det som stör mig mest är egentligen att den ständiga rapporteringen på TV går ut över några av de program jag brukar titta på. När man än slår på TVn verkar det vara ändlösa rapporter om coronavirus, och samma sak när man öppnar en tidning. Och det blir ju rätt tjatigt i längden, eftersom vi gamlingar alltså ska hålla oss hemma.

Den mest bisarra rapporten i veckan var nog en blänkare på förstasidan i Alingsåstidningen, med rubriken ”Häst drabbad av ekvint Corona”, med en notis om hur Alingsås Ryttarsällskap tvingas isolera sin anläggning på Övre Nygård.. Jag tänkte ”what the hell?”, och bläddrade förstås fram till artikeln. Det visade sig dock vara en klassisk tidningsanka, viruset som hästen hade drabbats av var en  variant av corona, som naturligtvis bara smittade mellan hästar och inte hade ett dugg att göra med den pågående epidemin. I slutet av artikeln meddelades i en bisats att ridundervisningen på Nygård naturligtvis pågick som vanligt.

För min egen del har coronaviruset inte ändrat särskilt mycket - åtminstone hittills. Jag har alltid varit något av en enstöring, och ensamhet är inte något som jag lider av. Jag är dessutom nästan oförskämt frisk för min ålder, och drabbas väldigt sällan av förkylningar och influensa, annat än i väldigt mild form. Jag träffar mest folk utomhus, i samband med hundpromenaderna, fast min vanligaste hundkompis Marianne, har dragit sig tillbaka till säkerheten på ön med sina två tokiga welshpojkar. Och det är lika bra det, för Nelly har just börjat löpa.

I övrigt lyder jag uppmaningarna att hålla mig borta från folksamlingar, och det innebär egentligen ingen större uppoffring för mig, eftersom jag aldrig har hört till dem som hänger på barer och restauranger. Mitt enda stående kulturevenemang är Metropolitanoperans bioföreställningar, som Gun och jag tidigare brukade köra till Nossebro för varannan månad, men numera oftast ser i Alingsås, för att slippa bilresan. Den återstående föreställningen för säsongen, som skulle ha sänts på påskafton, är förstås inställd, men Gun rapporterade just att biografen betalar tillbaka pengarna.

Men man måste ju faktiskt ha mat, och lite förhastat ringde jag faktiskt städhjälpen, som kommer varannan vecka, och bad henne köpa med sig lite mjölk och fil, när hon kom hit förra torsdagen, vilket hon också gjorde. Fast omedelbart efteråt insåg jag att det fanns ju mycket mera som jag behövde förutom mjölk, så jag åkte ändå in till affären och bunkrade upp lite flera förnödenheter. Bl.a toapapper, som det skojats mycket om i pressen.

Och det lär jag nog fortsätta med, åtminstone ett tag till, för än så länge finns det bara ett registrerat fall i Alingsås. Visserligen har två snälla grannar redan erbjudit sig att handla åt mig, och ICA har skickat hem ett erbjudande om hemleverans, men på förmiddagarna, då jag normalt handlar, är det inte precis någon trängsel vid kassorna. I veckan gjorde jag faktiskt två ärenden till, apoteket för att hämta ut ett recept på fästingmedel åt Nelly, och systemet, för att bunkra lite lådvin åt mig och Göran&Gun, eftersom det låg alldeles intill. Båda ställena verkade rätt öde, liksom för övrigt hela stan.

Nelly och jag fortsätter förstås med hundpromenaderna, men även utomhus är det mera folktomt än vanligt trots finvädret. Jag gick i Karin Boyes Park som vanligt i samband med veckoinköpen på Lidl, och parken, som normalt brukar myllra av förskolebarn, var plötsligt helt öde. På hela rundan mötte jag bara en människa, och det var förstås en annan hundägare. Eftersom Göran har blivit sittande för tillfället, och Gun har tagit över rastningen av Castor, så går jag annars mest här hemomkring, eftersom jag även i normala fall undviker att köra bil. Det innebär antingen Stadsskogen eller Bryngenäs, eller en kombination av bådadera, och även om vi stöter på ett fåtal joggare och hundägare är det betydligt ödsligare än vanligt, trots vädret, som visserligen är kylslaget, men soligt.

I veckan gick jag dock en riktig långpromenad uppe i skogspartiet kring Lejonberget, tillsammans med Jim och hans glada mops. Det är faktiskt många år sedan jag senast träffade Jim, men han hade sällskap med min systerdotter Amanda för tjugo år sedan, och gifte sig senare med hennes bästa kompis Anna. Nu stötte vi oväntat ihop på parkeringen i Hjortmarka för ett par veckor sedan, och jag kände inte ens igen honom först, trots att han egentligen ser precis likadan ut som förr. (Det där är inget ovanligt för mig, jag har ansiktsafasi och är dessutom närsynt, så det händer nog tyvärr ganska ofta att jag stirrar gamla bekanta i ansiktet utan att reagera). Vi kom i alla fall överens om att träffas för att återta våra tidigare hundpromenader i Risveden.

Det var kul att träffa Jim och Anna igen, och jag fick även beundra deras sprillans nya mopsvalp, som Anna kom ut med på gatan. Som alla andra valpar var den förstås oemotståndligt gullig, och även om jag normalt är lite tveksam till kortnosade hundraser, tycks Jims och Annas mopsar vara helt befriade från andningsbesvär, och hänger fullkomligt obekymrat med i Nellys tempo uppe i det ganska kuperade området kring Lejonberget. (Fast 8-veckorsvalpen fick förstås stanna hemma, så det blev bara en mops på promenaden den här gången).

Det blev en ansträngande men trevlig runda, med bara ett negativt inslag. Halvvägs upp till Lejonberget stötte vi nämligen på en brant nybyggd sidoväg, som ledde rätt upp i skogen. Jag blev förstås nyfiken, eftersom vägen var betydligt större än vanliga skogsavverkningsvägar, men Jim visste besked. Något av kommunens två stora byggbolag hade fått för sig att det var en bra idé att dra igång ett bygge uppe på den här höjden.

Om man bortser från sådana elementära lokaliseringsförutsättningar som tillgänglighet, maxlutning på tillfartsväg och närhet till service, (vilka alla förstås saknades), så finns inte heller de mest elementära juridiska förutsättningarna, som t.ex bygglov eller en gällande detaljplan. Men sådana petitesser hejdade uppenbarligen inte de glada byggherrarna, som obekymrat satt igång med att hugga ner en massa skog för att förbättra sjöutsikten, och sedan nivåspränga en stor yta uppe på höjdplatån. Efter det hade tydligen bygget stoppats, för maskinerna stod stilla. Men planen är förmodligen att plöja ner så mycket pengar i de olagliga förberedelserna, att kommunen ska släppa fram resten också. Det finns uppenbarligen väldigt lite moral hos våra lokala byggfirmor.

Det märker man om inte annat på deras ständigt upprepade förslag om att bygga massor av bostäder på ängarna i Lövekulle, trots att både översiktsplan och fördjupning säger att det fortsatt ska vara naturområde, och trots att tillfartsmöjligheterna är milt sagt begränsade. De tycks ha en direktlina förbi planeringskontoret, direkt till några av politikerna i kommunstyrelsen.

Jag eldar ju i två vedspisar dagligen och som tändmaterial använder jag hopskrynklade gamla tidningssidor av Svenska dagbladet och GP, som jag får kassevis av Gun. (Själv prenumererar jag numera bara över nätet).

I morse råkade jag få upp en artikel från den 26 januari, med den alarmerande rubriken; ”Det nya mystiska viruset smittar på människor också”.

Längre tillbaka är det alltså inte sedan starten av det som numera dominerar alla media till den grad att åtminstone jag är rejält trött på all rapportering. Viruset har uppenbarligen spridit sig enormt fort. och även om epidemin hittills inte verkar ha nått Alingsås, så är det förstås bara en tidsfråga innan det kommer hit också. Nyheterna i både tidningar och TV domineras numera helt av corona, och det är extrasändningar i stort sett varje timme, om hur man ska förhålla sig till det. En riktigt korkat formulerad order, som alltså kom på söndagskvällen den 15:e, var att ”gamlingar över 70 år” skulle hålla sig inomhus.

Jaha, tack för det rådet! Själv är jag 81, och eftersom jag är fullt frisk och dessutom har hund, blir det förstås svårt att följa det. Jag har varken hemhjälp eller kommunal assistans, och både jag och hunden måste ju också ha mat. Nelly och jag går skogspromenader på minst två timmar varje dag, och oftast har vi sällskap av Göran och Castor.

På sistone har vi dock fått gå själva, eftersom Göran, (som ändå är sex år yngre än jag), haft problem med yrsel, och därmed med balansen. Han har ramlat omkull två gånger under de senaste tre veckorna, trots att han går med två käppar. Det största problemet med det är att han inte klarar att ta sig upp själv, och eftersom han är stor och tung, så orkar jag inte heller dra upp honom på egen hand. Första gången det hände var vi i Hjortmarka, och som tur var alldeles vid parkeringen, så vi fick hjälp av en annan besökare på väg till bilen. Andra gången hände det vid våra brevlådor, och lyckligtvis hade han mobilen med sig och ringde mig. Jag blev tvungen att gå in och väcka Gun, och med gemensamma krafter fick vi honom på fötter igen. Allt det här är förstås oroande, och vi bestämde oss för att det var dags med en koll på vårdcentralen för honom.

Under förra weekenden var Anna på besök med två av barnen och den nya cockervalpen Lelle, (och möjligen medförde de viruset, för Emil var tydligen hemma med en ”förkylning”). På sätt och vis vore det kanske lika bra, för uppenbarligen kommer man att ändå smittas av det förr eller senare, och kanske det är bättre att få det gjort medan man fortfarande är fullt frisk i övrigt. Än så länge, en dryg vecka senare, har dock ingen av oss insjuknat, så förmodligen var det bara en förkylning. Anna och jag tog en långpromenad med hundarna på söndagen. Det var meningen att lilltjejen Julia skulle gå med, men hon försov sig, så det blev bara Anna och jag. Och det var tur, för vi lyckades gå totalt vilse i ett område som jag egentligen känner väldigt väl. Vi gick och pratade, och Anna gick först på stigen, och hon kan förstås inte stigarna här ute. Jag tänkte inte så mycket på var vi var, förrän vi plötsligt passerade under en kraftledning, som vi definitivt inte skulle passera.

Sen blev det rörigt, men vi hittade dock hem till slut, och efter den oplanerat långa promenaden körde Anna alltså in Göran till akuten på vårdcentralen för en koll. Jag hade hoppats på att han skulle få en skallröntgen, men tydligen gjorde de bara en vanlig hälsokoll, och hittade ingenting alarmerande. Han blev inte ens testad för coronavirus, men kommer tydligen att bli sittande ett tag, så Gun har tagit över rastningen av Castor, och vill helst gå ensam.

Under veckan har Nelly och jag alltså gått promenaderna på egen hand, och på torsdagen gick vi i Karin Boyes Park, som är en av mina favoritparker. Trots att skogspartiet ligger direkt an mot bostadsområdet i Bolltorp, är det förvånansvärt stort, med vacker och varierad terräng och fina stigar. Man brukar också stöta på grupper av förskolebarn, som ofta är utspridda över ett stort område, och bl.a roar sig med att leka bergsbestigare i några rätt rejäla stup. (Det ser rätt vådligt ut ibland, men dagispersonalen, som mest håller till på en stor gräsyta i den centrala delen av parken, verkar lyckligt ovetande om vad de har för sig). Jag brukar normalt koppla hunden, när jag passerar ungarna, eftersom somliga – mest pojkar - är rädda för hundar. Om det är någon som ber att få klappa hunden är det alltid en flicka.

Den här gången var det dock annorlunda, och det beror förmodligen på coronaviruset, även om jag inte riktigt förstår sambandet. Istället för tre separata grupper av barn utspridda på olika platser i parken, mötte vi plötsligt alla tre grupperna tillsammans på en av stigarna, tågande i en väldigt lång rad, med lärare i början och slutet. Nelly och jag fick klättra upp i terrängen vid sidan av stigen, som är så smal att man inte kan mötas. Varför det på något vis skulle skydda barnen bättre att samla ihop dem i en enda stor, bevakad grupp ute i naturen, begriper jag inte. Ungarna verkade inte heller särskilt roade av situationen.

Liksom jag själv var de förmodligen rejält trötta på coronaviruset, redan innan det ens kommit igång här i Alingsås.

Det blev faktiskt inte någon ny storm den här weekenden; annars har de ju kommit med förvånansvärd regelbundenhet, en kring varje veckoslut. Däremot är det fortfarande översvämningar lite varstans. Det har också varit en jobbig vecka, på flera andra sätt.

Göran hade stuckit till Jönköping ett par dagar igen, för att hjälpa gamla mamma, eftersom den bror som annars praktiskt nog bor granne med henne, hade åkt till Stockholm. (Inger, som faktiskt fyller hundra i år, bor fortfarande hemma, och klarar det mesta själv, men familjen vill förståeligt nog hålla lite närkoll på henne).

Nelly och jag blev därmed lämnade åt oss själva, och eftersom jag försöker begränsa mitt bilkörande så mycket som möjligt, blir hundpromenaderna oftast förlagda till hemområdet. Vi startade med den klassiska Bryngenäsrundan. Sist jag provade den, för ca en månad sedan, lyckades vi ju faktiskt ta oss förbi den översvämmade grinden vid Scoutstugan, genom att klättra över muren. Den här gången hade dock översvämningen spridit sig till hela vändplanen, och medan jag balanserade fram till muren för att få en överblick av situationen, stod jag på huvudet över ett par trädstammar, och landade i ett stenrös.

Jag slog mig rätt ordentligt, så pass att jag blev liggande ett par minuter, för att kolla om jag brutit några ben. Ett tag funderade jag faktiskt på om jag skulle behöva ringa Gun för att få bilassistans, för jag kände mig alldeles snurrig, och det gjorde rejält ont på flera ställen. Skadorna visade sig dock vara koncentrerade till vänster knäskål och höger lillfinger, och hur jag lyckades slå mig samtidigt på två så pass avlägsna punkter förblir en gåta. Jag lyckades dock ta mig hem för egen maskin, fast jag fick välja omvägen via det långa gräsfältet och Svärds stuga, (som numera bara är en husgrund, eftersom kommunen tyvärr bestämde sig för att riva den för några år sedan).

Jag mådde rejält dåligt resten av dagen, om det nu berodde på chock eller lindrig hjärnskakning, vill jag låta vara osagt. Större delen av dagen tillbringade jag alltså liggande på rygg framför TVn, där humöret knappast förbättrades av att sändningen var usel, och både bild och ljud försvann i flera minuter då och då. Framåt eftermiddagen kvicknade jag till så pass att jag klarade av att gå de vanliga kissrundorna med hunden, och dan därpå kändes allt i stort sett normalt igen.

Jag drullar faktiskt omkull ganska ofta, och orsaken till att jag inte brukar slå mig särskilt illa när det händer, kan förmodligen härledas till min hästperiod för sextio år sedan, då jag brukade anförtros att rasta hästar, som stått skadade i veckor, och därför skulle sättas igång försiktigt genom utomhusrundor i skritt, samtidigt som de var fyllda av explosiv energi. Ägarna, som ibland var lite till åren, var förståeligt nog inte så pigga på att utsätta sig för detta själva, så uppgiften hamnade alltså ofta på mig. Jag brukade för det mesta klara av att hålla hästarna lugna, genom att prata med dem eller sjunga, med det hände förstås ibland att jag blev avkastad. Då gällde det att rulla ihop sig och försöka undvika utstickande armar eller ben, och min fallteknik blev efter varje gång förbättrad. Förmodligen sitter den kvar i kroppsminnet på något sätt.

Dagen efter hade alltså det värsta obehaget faktiskt klingat av, bortsett från att jag fortfarande hade lite problem med att gå nerför trappor. Men eftersom den dagliga utevistelsen begränsas både av skadan och vädret, var jag mera beroende än vanligt av en fungerande TV, och den hade alltså krånglat rejält den senaste veckan, med en hoppande bild som kommer och går. (Det sista jag hade försökt med dagen innan var att byta ut batterierna i fjärrkontrollen mot två stycken helt nyinköpta, men det verkade bara ha gjort saken värre. Den tidigare hoppande bilden hade nu frusit totalt, och det gick inte att koppla in satellitkanalerna alls). Jag beslöt därför att ringa distributörens support, och förvånande nog fick jag omedelbart kontakt med en ytterst hjälpsam dam, som ansträngde sig till det yttersta, för att lotsa mig fram till en förklaring. (Jag hade ju hoppats att någon tekniker skulle komma hem till mig och fixa alltihop på plats, men damen trodde att vi nog skulle kunna testa de olika kontrollerna över telefonen).

Jag vet inte hur det ser ut runt er TV, men min är av bordsmodell och står i en hylla och utrymmet bakom är ett totalt kaos, fyllt av dammiga och trassliga sladdar, med sex olika ingångar till själva apparaten. Den vänliga damen lotsade mig igenom alla tänkbara steg i att få igång apparaten igen, men eftersom det innebar att hantera två nästan likadana handkontroller utöver telefonen, och texten på alla tre var svår att tyda, när man ser lite halvdåligt och dessutom är stressad, blev det inte helt enkelt. Så jag blandade hela tiden ihop apparaterna, och både kände mig - (och framstod förmodligen även) - som en total teknisk idiot – vilket jag ju faktiskt också är. Och det blir definitivt inte bättre när jag känner mig stressad, vilket jag verkligen också var, vid det här laget. Den tålmodiga damen gav emellertid inte upp, även om resultatet av alla hennes förslag antingen resulterade i en helsvart skärm eller texten ”NO SIGNAL”.

Efter en dryg halvtimmes fruktlösa försök föreslog hon lite desperat att batterierna i handkontrollen kanske var slut. På vilket jag tvärsäkert svarade, att DET kunde det ju absolut inte bero på, eftersom jag ju just hade bytt ut dem. Damen envisades dock, och till slut plockade jag motvilligt fram en ny omgång batterier ur samma ask, och satte in dem. Och simsalabim! När jag tryckte på knappen för umptisjätte gången, gick TVn plötsligt igång, fullkomligt normalt.

Den enda förklaring jag kan tänka mig är att jag satt in något av de tidigare batterierna upp och ner – och det verkar ju faktiskt troligt, eftersom problemen förvärrades efter batteribytet. Det sa jag dock inte till den vänliga damen, eftersom jag inte ville framstå som en ännu större senil och oteknisk idiot än jag redan gjort. Jag bara tackade henne översvallande för hennes vänlighet och tålamod, och nu har jag alltså en fungerande TV igen.

Och det är ju bra, för nu är ju redan nästa ”nästan-katastrof” på gång; det nya corona-viruset sprider sig mer och mer, och förr eller senare lär det ju komma till Alingsås också. Då blir det besvärligt, men den litanian sparar jag till nästa vecka.

Utöver ansiktsafasi och problem med att komma ihåg namn, som jag berättade om i förra bloggen, lider jag alltså också av både dyslexi och dyskalkyli, som innebär att man ibland kastar om bokstäver eller siffror.

Dock lyckligtvis i lindrig form i båda fallen, för barn, som har svårt att lära sig skriva, läsa och räkna, klassas lätt som dumma och obildbara. Själv ansågs jag nog snarare vara en "duktig flicka" i skolan, och jag lärde mig faktiskt att läsa vid redan fem års ålder. Och dessutom upp och ner. (Det berodde förstås på att jag hade en två år äldre syster, och när hon gick i ettan, satt jag mittemot vid läxbordet, och lärde mig alltså läsa samtidigt - fast alltså upp och ner).

Men dyslexin finns där förstås ändå, och den yttrar sig fortfarande ibland, genom att jag till exempel skriver rign istället för ring. Men när man väl kan läsa, lär man sig att känna igen hela ord istället för bokstäver, och så reagerar man genast på att ordet är felstavat och rättar det automatiskt.

Det bästa botemedlet mot dyslexi, (d.v.s lässvårigheter), är alltså, något paradoxalt, att läsa riktigt många böcker. Och eftersom jag älskade att läsa redan som barn, är problemet lätthanterligt för mig numera. Jag lyckades även hjälpa min systerdotter Amanda, som också har lindrig dyslexi, genom att sticka till henne en bok, som hon var starkt motiverad att läsa.

Jag tror hon var i tioårsåldern då och, som många småflickor, lite "hästtokig". Själv recenserade jag "hästböcker" i GP under den tiden, och i mina gömmor fanns alla de recensionsexemplar jag fått hemskickade. Jag letade fram den första boken i serien om "Britta och Silver", som hade lättläst text och korta kapitel, och Amanda försvann omedelbart upp på övervåningen med den. Någon timme senare kom hon ner och meddelade stolt att hon hade "läst två kapitel"! Ytterligare några timmar senare kom hon ner igen och frågade; "Har du flera såna där böcker"? Det hade jag förstås, och på den vägen är det.

Jag tror att min lillebror Ola också hade en släng av dyslexi, och att han botade den genom att läsa en massa böcker om fiske, när han var i nedre tonåren. Så om ni har barn med lässvårigheter; ge dem en bok om något ämne som ni vet att de är mycket intresserade av, för att de ska få en extra skjuts över den där initiala stötestenen. Man kan faktiskt träna bort dyslexi genom att läsa mycket.

Dyslexin var alltså aldrig något stort problem för mig, värre var det med en av följddiagnoserna; höger-vänsterförvirring. Jag minns att jag delvis räddades av en minnesramsa för småbarn, som jag lärde mig i tidig ålder:

"När jag står vänd så här
och solen värmer nacken,
då har jag norr så där,
likt skuggan uppå backen.
Och väster är åt vänster,
och öster är åt höger,
och söder är åt solen,
åt solen varm och kär".

Den ramsan plockar jag fortfarande fram ur minnet, när jag ibland går bort mig i de stora skogspartier, som jag besöker under promenaderna med hunden. Och den har också ofta varit till hjälp under yrkeslivet. I höger-vänsterförvirringen ingår nämligen också väderstrecksförvirring, vilket kan ge svårigheter med att läsa kartor. Och som samhällsplanerare jobbade jag förstås väldigt mycket med just olika sorters kartor. Efter att jag blivit uppmärksam på mitt problem, tog jag som vana att alltid kontrollera väderstrecken i mina planbeskrivningar en gång extra. (Statistiskt sett visade det sig att jag skrev fel i mer än 60% av fallen första gången).

Egentligen är jag förvånad över att jag inte hade större problem, men jag lärde mig ganska snabbt knep för att hålla reda på åt vilket håll norr var på kartan. Det var lättast under mina egna föredragningar, eftersom jag då hade full kontroll på hur kartorna hängdes upp. Värre var det under bordssammanträden, då kartorna lades på det bord, som alla satt runt. Men oftast lyckades jag vrida kartan som jag ville ha den, så jag minns det ändå inte som något jätteproblem.

Det pinsammaste minnet av min höger-vänsterförvirring är faktiskt en vardaglig episod hemma i Alingsås, då en bilist stannade och frågade mig om vägen till Nolhagaparken, (vilket jag naturligtvis kände väl till).

"Det är enkelt", sa jag, "bara ta till höger framme vid trafikljusen där borta, och sedan rakt fram tills ni kommer till en rondell, där det är skyltat". Och samtidigt pekade jag "pedagogiskt" åt vänster. Bilisten såg med rätta lite förvirrad ut, och frågade om; "Alltså till höger vid trafikljusen"? - "Ja, till höger", sa jag, och pekade åt vänster igen. Bilisten körde iväg, och inte förrän jag såg honom svänga vänster vid trafikljusen, insåg jag vad jag hade gjort, men då var det så dags...

Dyskalkylin, (vilket enkelt beskrivet betyder att man kan skriva 35 istället för 53, var ett betydligt större problem. Inte i skolan, eller på Chalmers, eller ens på jobbet, som ju mera handlade om utredningar, kartor och beskrivningar till detaljplaner och översiktsplaner än om matematiska beräkningar. Men under en period när jag var kassör på Ridklubben höll det stundtals på att driva mig till lätt vansinne. I den uppgiften ingick nämligen månadsredovisningar av ekonomin, då man skulle summera ihop alla inkomster och utgifter under perioden. Det blev ganska många och långa listor, och när sedan debet och kredit inte gick ihop, vilket hände lite för ofta, gällde det att hitta det ställe i tabellerna där man råkat kasta om två siffror.

Efter att datorerna kom in i bilden blev det lite lättare, eftersom datorn stod för själva additionen. Men slutsumman var ju beroende av min input, så fortfarande kvarstod risken att jag någonstans, i någon av kolumnerna, kastat om ett par siffror, och alltså fick ett felaktigt slutresultat.(På datorspråk kallas detta syndrom GI-GO - d.v.sGarbage in - Garbage Out).

Jag vet faktiskt fortfarande inte om jag är ensam i familjen om min dyskalkyli; det är inte något som vi någonsin har diskuterat.
Men på Google - räddningsplankan för alla oss med taskigt minne - hittar man följande information:

"Dyskalkyli är till stor del ärftligt men kan i vissa fall även bero på omständigheter så som förtidig födsel. Det är väldigt svårt att ställa exakt diagnos då det inte finns några bra diagnostiska instrument inom området. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med forskning än."

Jag förstår egentligen inte varför det är så svårt att hitta "diagnostiska instrument" för forskningen. Om man onormalt ofta kastar om ett par bokstäver i ett ord, har man ju dyslexi. Om man på samma sätt ofta kastar om ett par siffror i ett tal, har man väl dyskalkyli? Eller?

I mitt senaste blogginlägg lyckades jag blanda ihop generationerna i familjen Ernstson. Det kanske är förklarligt på sitt sätt, eftersom vänskapsförhållandena i familjen faktiskt spänner över fyra generationer. Mormor Inger är ungefär jämngammal med mig och Boel, och var även en nära vän till min egen mamma.
Dottern Sofia är bästis med Boels dotter Amanda, och trots att de sedan länge är bosatta i olika länder, håller vänskapsbandet fortfarande.

Och i den senaste generationen är det alltså Sofias dotter Tora, och Niklas och Katrins dotter Signe, som har funnit varandra

Nog är det fantastiskt med vänskapsband mellan två familjer som varar över så lång tid?

Och visst borde jag ha kunnat hålla isär generationerna, även om jag fyllt 80.

Men det finns en underliggande orsak, som inte bara är ren åldersglömska.

Jag har nämligen en "diagnos" - (egentligen flera diagnoser) - även om jag aldrig har blivit formellt diagnostiserad. Och det finns en förklaring till att jag aldrig blev det också. När jag var barn fanns inte ens de här diagnoserna. Men åkommorna fanns förstås även då, och när man googlar på dem idag får man massor av träffar.

Jag lider alltså av ansiktsafasi, och även av dyslexi och dyskalkyli.
Och till råga på allt har jag problem med att komma ihåg namn. Och det är inte bara för att jag har fyllt 80 och möjligen har begynnande demens. Just det här med att ha svårt att minnas namn finns det ingen latinsk benämning på - ännu. Men om man googlar på det får man upp många träffar med minnesknep för just det problemet.

Men jag ska börja med ansiktsafasi, eller ansiktsblindhet, som det heter på svenska. Googlar man på det får man flera sidor med träffar. Men trots att det numera är en vedertagen diagnos, finns det inte mycket forskning om det - ännu. Två procent av befolkningen lär emellertid vara drabbade, och åkomman är ärftlig. I en av artiklarna jag får upp står också följande: "Ofta förekommer samstörningar: höger–vänsterförvirring, dyslexi, färgblindhet och dålig orienteringsförmåga". (Jag har alltihop, utom färgblindhet). Och jag är inte heller ensam om ansiktsblindhet i familjen. 

I artikeln nämns att antalet drabbade troligen är betydligt större än två procent, och jag misstänker att det stämmer, för ansiktsblindhet är inte något som de drabbade gärna pratar högt om själva. Man tycker att det är lite skämmigt, och försöker dölja det på olika sätt.

Jag vet med säkerhet att min brorsdotter Anna har det, för hon berättade det själv för mig härom veckan, när vi var ute och gick med hundarna. En detalj som hon nämnde var, att hon ibland identifierade sina kunder på deras hundar. (Hon är nämligen veterinär). Det där kunde jag lätt relatera till, för under min ganska långa hästperiod, när jag hängde mycket på ridhuset, identifierade jag bekanta där mycket lättare, när de satt på sina hästar.

Det underlättar förstås vid ansiktsblindhet, om man har täta och nära kontakter med personerna. Så anhöriga och arbetskamrater brukar man kunna känna igen, åtminstone i den normala miljön. Ulla-Maj, en nära arbetskamrat under större delen av min yrkesverksamma tid på VBB, berättade dock en dag, (fast ca tio år senare), att hon hade mött mig på gatan i centrum, och att jag hade stirrat henne rakt i ansiktet utan att hälsa. När det hände drog hon tydligen slutsatsen att jag var en snorkig typ, som inte hälsade på sekreterare. Senare ändrade hon förhoppningsvis åsikt, och det var nog mer eller mindre en slump att hon ens drog upp historien. Själv hade jag naturligtvis inget minne av mötet. Och det inträffade förmodligen när jag var relativt nyanställd, men det kändes ändå skämmigt.

Svårigheten att komma ihåg namn har också alltid varit ett problem, speciellt under min yrkesverksamma tid, då man hade mycket kontakter med myndigheter och klienter. Men eftersom det oftast var i samband med en föredragning som man träffade dem, och man visste i förväg vilka som skulle delta, kunde man förbereda sig med olika knep. Som att läsa på namnen innan mötet, ha fusklappar i manuskriptet och anteckningar i marginalen på overheadbilderna. En period under yrkeslivet, när jag jobbade som assistent på Chalmers, var speciellt utmanande. Gruppen som jag handledde, var ett tiotal studenter och jag minns att jag använde små fåniga minnesramsor, som "Kurt är kort", för att hålla isär dem. Men det var ändå inget stort problem vid bedömningen av deras arbetsuppgifter, eftersom jag förstås hade en namnlista, och alla övningsuppgifter de lämnade in var signerade.( Jag lär till och med ha varit en populär assistent, och fick blommor av gruppen när kursen var slut).

Men just det där med att inte minnas namn, är nog det mest irriterande. På senare år handlar det dessutom inte bara om namn på människor;  jag har också börjat tappa namn på växter, både svenska och latinska. Det blir extra störande, eftersom jag är både trädgårds- och naturvårdsintresserad, och speciellt bland trädgårdsfolk är de latinska namnen väldigt vanliga. Just det här är helt säkert åldersrelaterat, eftersom det har börjat under de senaste åren, och successivt blivit värre. Ofta kommer jag på namnen av mig själv, efter att jag slutat anstränga mig. Och lyckligtvis kan man ju slå upp det i någon flora eller växtlista eller plantskoleannons på nätet. Men det är ändå irriterande, när man har besökande i trädgården, som frågar efter ett namn på någon speciell buske, och det plötsligt är helt tomt i huvudet. Eller när man får en tillfällig blackout, och inte för sitt liv kan komma på vad "Taraxacum vulgare" heter på svenska. (För dem som eventuellt undrar, kan jag berätta att det är vanlig maskros).

Så att jag inte kom ihåg, att Sula heter Gustavsson i efternamn har alltså sin förklaring. Men hon var åtminstone så nära familjemedlem att jag omedelbart kände igen henne, när hon knackade på, trots att det är... ja, hur många år är det egentligen sen vi sågs sist?