Vårblomning

I naturen går allting i cykler, och det gäller inte bara de uppenbara årstiderna. En trädgård är sig aldrig lik år från år.

Men årscykeln är förstås den mest påtagliga. April och maj är nog de bästa månaderna, kanske för att man är så svältfödd på fägring efter vintern. Det är som vackrast strax innan ekarna slagit ut, och grönskan blir massiv. Ängsmarken är når sin kulmen i början av juni, men eftersom man vill att även sena blommor som prästkragar ska hinna sätta frö, väntar man med slåttern till efter midsommar.

En annan höjdpunkt är september - oktober. En del växter har fantastiska höstfärger och granna fröställningar, och färgprakten kan vara väl så stor som under sommaren.

Men en trädgård varierar också påtagligt över betydligt längre tidsperioder.

Varje enskild växt har sin egen livscykel, från liten fröplanta, tills den når sin fulla storlek, sätter frö, och slutligen tynar bort och dör. Det kan ta några månader, som för en del ettåringar, eller hundratals år, som för många träd och en del uthålliga buskar, t.ex rhododendron. Men generellt sett har alla växter en period i sin livscykel, när de är som vackrast, vare sig den varar ett par veckor eller många år.

Man kan påverka växternas livscykel, med åtgärder som beskärning och systematisk nysådd, men bara till en viss gräns. Man kan också, åtminstone delvis påverka effekterna av väder och klimat genom åtgärder som vattning och vintertäckning.

Läget och klimatet spelar naturligtvis stor roll. Mitt woodland ligger huvudsakligen inom zon 3, men det finns skyddade partier, där även zon 2-växter kan ha en chans att överleva. Men efter att de flesta av träden i omgivningen fälldes i och med utbyggnaden av området, har framför allt partiet längs med Ferievägen blivit väldigt mycket mera vindutsatt, och därmed fått sämre mikroklimat.

Vindutsatt läge är i stort sett alltid negativt. Långvarig torka, liksom extremt regniga perioder, har också negativ inverkan på växternas utveckling, men effekterna märks ibland inte förrän året efter.

Mängden solljus är också avgörande, beroende på växternas individuella krav. Många växter utvecklas bara till fullo i full sol, medan andra föredrar halvskugga, eller till och med djup skugga. Samtidigt betyder ofta full sol ett mera utsatt läge, vilket gör att härdigheten generellt behöver vara högre.

Väderleken har också stor inverkan. Alla växter har en viss grundhärdighet, och en riktigt hård vinter kan orsaka stora skador, särskilt i kombination med oskyddat läge. Växlande temperatur och väder är också ett problem vintertid. Ett rejält snölager skyddar bättre än frost på barmark, även om temperaturen generellt är lägre.

Men ofta sker de värsta skadorna under tidig vår. Särskilt sen nattfrost och kombinationen av kalla nätter och soliga dagar på vårarna, gör att växter med tidig blomning far illa. Många av mina rhododendron är hybrider av oreodoxa, som blommar ovanligt tidigt. Det gör att frosten ofta tar knopparna, vilket förstås är tråkigt, eftersom de är ovanligt vackra. Men själva busken är härdig och överlever, så man får trösta sig med att det blir en ny chans året därpå.

I nästa inlägg ska jag ge några exempel på hur de här olika faktorerna har påverkat växtligheten i mitt woodland.

Höstfärg

Med undantag för måndagen, då det faktiskt fortfarande gick att räfsa löv, har det varit minusgrader och snö hela veckan. Det enda som gick att göra utomhus var att beskära buskar, och eftersom det inte är min älsklingssysselsättning, har inte mycket blivit gjort på den fronten heller. Särskilt ogillar jag att beskära rosenbuskar, eftersom det brukar bli ett blodigt jobb, så trots att jag vet att buskarna på ön behöver tas om hand, fortsätter jag att skjuta upp det, med ursäkten att dammen inte är tillräckligt frusen för att isen ska hålla att gå på.

Istället gav jag mig på vinbärsbuskarna utenför Rosengården. Även detta var ett jobb som borde ha gjorts för flera år sedan, särskilt som jag varit dum nog att plantera några skott av trädgårdshallon inom samma smala utrymme mellan två gångar. Grundidén var att bären skulle vara lätta att plocka från båda håll. Och visst, både vinbär och hallon har gett jättebra skördar i många år. Men på grund av trängseln söker de sig förstås utåt, för att få bättre ljus, och vid det här laget var båda gångarna mer eller mindre fullständigt blockerade av liggande och överhängande grenar.

Jag var tvungen att ta till radikala grepp för att över huvud taget få ordning på trasslet. Man ska ju i första hand ta bort de äldsta stammarna, men för att över huvud taget komma i närheten av dem, fick i stort sett alla hallonskott, och en hel del yngre rotuppslag av vinbären tas bort först. Arbetet är bara påbörjat, men det ser ganska kalt och skövlat ut i den ända jag startade.

I övrigt har det varit betydligt mera folk än vanligt i vår lilla familjeenklav vid dammen, eftersom Lennart Hs 60-årsdag firades på Lövekulle, med injudna gäster både inom och utanför familjen. Det var alltså fullt hus i båda husen under helgen. Emilie kom redan på torsdagskvällen, för att jobba med förberedelserna, medan de flesta andra anlände lördag middag. Huvuddelen av festligheterna ägde sedan rum i Niklas och Katrins hus, så hela familjen Familj var fullt engagerad.

Själv bidrog jag i någon mån, genom att rensa, skala och hacka diverse ingredienser under några timmar på fredagskvällen, medan Emilie, parallellt med att hon handledde mig, höll koll på tillagningen av tre olika måltider samtidigt. Det roliga med Emilies matlagning är att hon använder recept och kryddor från Indonesientiden, som gör att ingredienser som majskyckling, groddar, strimlad omelett och nudlar blir till en spännande smakupplevelse. Jätteräkorna, (ekologiskt odlade), gjorde förstås sitt till, och soppan blev jättegod, liksom köttgrytan kvällen innan, då vi även lärde oss minst en ny snapsvisa.

Det finns många websidor med uttömmande information om marktäckare, bl.a den här; http://rosenholm.se/?page_id=1284
Kommersiella websidor, som Odla.nu, Perenner.se/, m.fl brukar också ha temasidor om marktäckare.

För att fylla mina krav på marktäckare ska de vara effektiva, bilda en tät sammanhängande matta under en stor del av året, och antingen ha ett dekorativt bladverk eller vackra blommor - (gärna bådadera). Men olika marktäckare fungerar olika bra i olika miljöer. Hos mig betyder det att de också måste klara ett skuggigt läge, eftersom jag har ett woodland.

Så här är några av mina favoriter, som fungerar utmärkt för mig.
Plus en obesvarad kärlek, som av någon anledning inte fungerar.

Myskmadra (Galium verum) är min absoluta favorit bland marktäckarna. Dels är den väldigt vacker, med sina skira vita blommor. Dels är den otroligt effektiv. Den klarar till och med att konkurrera ut kers, och faktiskt även häxörten, (som den för övrigt är ganska lik, vid en hastig blick). Men rotsystemet hos Häxört och Myskmadra är väldigt olika. Medan häxörten skickar ut långa, tunna och spröda rottrådar i alla riktningar, har myskmadran en otroligt kompakt rotfilt, som nästan påminner om en dörrmatta till konsistensen. Det gör att det är lätt att skära ut en fyrkant för att flytta någon annanstans - och förmodligen lika lätt att göra sig av med den myskmadran helt och hållet, om man nu skulle vilja det. Men vem skulle ens komma på tanken att göra sig av med en så fantastisk växt? Den är inte bara vacker, den doftar också. Och förvånansvärt nog, med tanke på hur kompakt rotfilten är, verkar den inte påverka de buskar som växer i mattorna negativt på något sätt.

Ormöga. (Omphalodes verna), hör till de marktäckare som tycks kunna växa precis var som helst, och sådana växter gillar jag. De rymmer t.ex ofta ut i grusgångarna intill de ställen där man faktiskt har planterat dem, och vill man inte ha dem där, är de lätta att riva upp och stoppa ner någon annanstans. Mattorna de bildar är låga och prydliga, med friskt gröna blad, och vackra klarblå blommor, ganska tidigt på våren. Den är inte lika effektiv som myskmadran, när det gäller att täcka bort andra örter, men när mattorna väl har etablerat sig är de mycket hållbara

Nävor (Geranium), framför allt flocknäva och blodnäva, men även andra lågväxande sorter, är suveräna marktäckare under buskar som tål lite högre markvegetation. Till skillnad från andra marktäckare sprider de sig huvudsakligen med revor, d.v.s långa skott, som sedan slår rot en bit från moderplantan. Det gör mattorna mindre kompakta, men eftersom nävorna är högre och buskigare, täcker de bra ändå. Ett parti med nävor skulle förmodligen kunna konkurrera ut häxörten, men jag tror de skulle ha problem med att tränga sig in i ett etablerat bestånd av myskmadra.

Det finns mängder av olika namnsorter av näva, med blommor i alla nyanser, från vitt, rosa och rött, över till lila och mer eller mindre rent blått. Bortsett från den gamla högvuxna arten Midsommarblomster, (Geranium sylvaticum), har blått hittills varit en ovanlig färg bland nävor, men under det senaste året har det kommit fram ett antal klarblå sorter även bland de mera lågvuxna, bl.a G. 'Azur Rush' och G. Rozanne 'Gerwat'.

Namnsorter av nävor hör till det som trädgårdsfolk ofta börjar samla på. (Jag har själv ett ganska stort urval vid det här laget, men som vanligt ingen ordning på vad som växer var).

Slutligen min obesvarade kärlek; Hasselört (Asarum europeum). Även om blommorna är obetydliga, hör den till de vackraste av alla marktäckarna, eftersom de blanka, mörkgröna bladen är så dekorativa. Teoretiskt borde den fungera perfekt hos mig, eftersom den sägs vara idealisk för skogsmark och skugga. Men av någon anledning har jag aldrig lyckats etablera den, trots upprepade försök. Den bara försvinner spårlöst över vintern, även om det inte varit extremkallt.

I höstas fick jag en kruka med hasselört i present av ägaren till Lyckas Trädgård. Han säger att den växer som ogräs i skogsbacken bakom handelsträdgården, och det finns egentligen ingen vettig anledning till varför den inte skulle gå hos mig också. Kanske har jag bara haft otur. Och eftersom gåvor brukar bringa tur, hoppas jag på det bästa den här gången. Men för säkerhets skull har jag lämnat plantan kvar i krukan, som i sin tur har grävts ner i Rosengården, för att jag ska ha koll på den över vintern.

Ormöga vid bron

Om man vill ha en lättskött trädgård, utan att behöva rensa ogräs dagarna i ända. ska man satsa på marktäckare. Såvida man inte föredrar att lämna den naturliga marken helt orörd förstås, vilket egentligen är det allra enklaste. Den bästa marktäckaren i skogsmark är t.ex blåbärsris, och på torra, steniga och soliga sluttningar ljung.

En av de sakerna jag faktiskt ångrar mest i mitt trädgårdsliv är, att jag tillät entreprenören, som frilade grunden till min utbyggnad, att skjutsa ut den utgrävda jorden över min steniga sydvästsluttning, som tidigare var täckt av ljung. Det lämnade mig med en betydligt brantare sluttning, som egentligen inte är lämplig till någonting, eftersom jordlagret fortfarande är lite för tunt för buskar eller gräs, men för tjockt för att ljungen skulle komma tillbaka.

Vis av skadan undviker jag i görligaste mån att röra de delar av mitt woodland där det naturligt växer större bestånd av blåbärsris eller harsyra, eftersom de knappast går att återplantera. Men stora delar av området består av utfyllda lågpartier kring dammen, som tidigare varit sankmark. Uppfyllnaden har till stor del gjorts med de årliga lövhögar som jag räfsar ihop på höstarna, och under en lång period, innan löven brutits ned, växer i stort sett ingenting alls där. Efter att löven förvandlats till fet svartmylla, växer det i gengäld lite för bra. Så på längre sikt vill jag ha en snygg och lättskött undervegetation, och då blir det alltså marktäckare.

Definitionen på en marktäckare är att den ska vara låg, mattbildande och tillräckligt livskraftig för att skugga ut andra låga plantor, samtidigt som den inte konkurrerar med större växter, som träd, buskar och högvuxna perenner. För att vara effektiv måste den också täcka marken större delen av året.

Vitsippor och vårlökar, som scilla och crocus, är alltså inte marktäckare, även om de kan bilda mattor, eftersom de går ner helt ganska snart efter blomningen. Gräs, med få undantag, är inte heller marktäckare, eftersom gräsytor måste klippas regelbundet för att hållas på rätt höjd, och många gräsarter dessutom har så djupa rötter att de interfererar med buskrötterna.

Gränsen mellan marktäckare och ogräs är egentligen hårfin, och det bästa exemplet på det är de mattor av Liten Häxört, (Circea alpina), som täcker stora partier av mitt woodland. Den har garanterat kommit dit med någon planta från mors trädgård, och den kommer garanterat att stanna där för alltid. För har man väl fått in häxörten i sin trädgård, så blir man aldrig av med den igen.

Mor hatade den, och kallade den för världens värsta ogräs. Hon gjorde allt för att rensa bort den, utan att någonsin lyckas, annat än mycket tillfälligt. Och jag skulle aldrig rekommendera häxörten till någon annan trädgårdsägare, på grund av hur invasiv och svårutrotlig den är.

Men faktum är att jag själv är väldigt förtjust i häxört, och skulle aldrig falla mig in att försöka utrota den, (som jag faktiskt gjort med ett par andra vackra men invasiva ogräs). För det första gör den ingen skada, åtminstone i min miljö. De buskar, liljor eller perenner som växer i mattorna av häxört, är totalt oberörda, det verkar inte som om rötterna interfererar med varandra över huvud taget.

För det andra är den jättevacker. Den har en skir, grön grönska, och blir översållad av söta vita små blommor på sommaren. Dessutom har den ett växtsätt som anpassar sig till jorddjupet, vilket gör att mattorna aldrig blir monotona. Även om markytan är fullständigt plan, böljar häxörten upp och ner i mjuka vågor, beroende på hur tjockt jordlagret är ner till alven.

För det tredje tycks den kunna överleva precis var som helst. Det är den enda växt jag vet som faktiskt klarar att växa i mina högar av färskt eklöv. (Och då ska man hålla i minnet att eklöv innehåller ett ämne som direkt motverkar andra växters förmåga att slå rot. Det är ekarnas sätt att hålla rent i sin egen närmiljö runt stammen).

För det fjärde - och det är faktiskt en fördel - grönskar den ganska sent. Det gör att mattorna av vårblommor, som vitsippor, scilla och crocus, har hunnit vissna ner, redan innan häxörten visar sitt första gröna skimmer. Sedan börjar den blomma kring månadsskiftet maj-juni, och blomningen fortsätter sedan hela sommaren. Vilket ger maximal utdelning av blomprakt på samma yta.

Det finns åtskilliga alternativ till häxörten, många av dem lika effektiva, men mera "rumsrena". Men mera om dessa i nästa inlägg om marktäckare.

Häxörten förblir ändå en av mina favoriter.

Rhododendron i matta av häxört

De flesta Trädgårdsamatörer är samlare, vilket gör att helhetsintrycket av deras trädgårdar ofta störs av en massa små vita plastetiketter på allting. Många av dem samlar dessutom på en specifik art, med alla tänkbara variationer i form och färg, och även det kan dra ner helhetsintrycket av deras annars fantastiska trädgårdar.

Jag är förstås lite av en samlare själv, fast inte särskilt fanatisk när det gäller ursprung och artrenhet och rätt växtnamn. Jag väljer hellre växter efter utseende än efter hur ovanliga de är, när jag botaniserar i plantskolor eller på websidor. Och jag vill gärna ha omväxling i växtvalet.

Jag tror det var ägaren till plantskolan Lyckas Trädgård, som beskrev sin verksamhet ungefär så här:
"De flesta kunder köper växter enbart på utseende. De ser en blommande planta och faller för den. Men sedan kommer de riktiga 'habituéerna' in på höstrean, och köper tio halvvissna plantor av samma sort, men till halva priset".

Själv tillhör jag båda kategorierna. Jag går ofta runt och bara tittar på olika plantskolor, främst under blomningstiden på vårarna, men även i september-oktober för att kolla höstfärger. Om jag då ser något riktigt vackert som jag verkligen gillar, så köper jag det ibland. Och då spelar priset inte någon större roll för mig.

Men jag bevakar definitivt också extrapriser och reor, eller köper småplantor till reducerat pris. Det är bara i undantagsfall jag väljer att köpa en buske till fullpris. Men när jag väl går loss, gör jag det i stor skala. (Det senaste exemplet är beställningen av rhododendron från Glendoick).

Det jag köper på reorna är annars oftast enklare och ganska billiga buskar, främst under de perioder då jag jobbar aktivt på mina buskskärmar. Jag köper också ofta flera exemplar av samma sorters marktäckare, (även om dessa oftast också är lätta att föröka genom delning). Det är alltid lättare att få fart på en yta som man vill täcka, om man startar i lite större skala. Tumregeln, som jag lärde mig för många år sedan, är att alltid köpa minst tre exemplar av samma sort och plantera dem tillsammans i en triangel.

När det gäller lite ovanligare och "speciella" växter, kan man göra riktiga fynd på de växtmarknader som regelbundet ordnas av Trädgårdsamatörerna och Rhododendronsällskapet, och även av Botan i Göteborg. Det handlar då om ganska små plantor, som dragits upp från frön eller sticklingar. Det brukar framgå klart om de är handpollinerade eller sticklingsförökade, så att man kan vara helt säker på ursprunget. Men ibland, särskilt när det gäller frösådder, blir det något av en chansning. Det kan bli något alldeles fantastiskt, eller rena fiaskot. Och priset brukar avspegla detta. I varje fall handlar det på växtmarknaderna nästan alltid om 2-3 år gamla småplantor, som alltså kräver några års extra omsorg, innan de kan sättas ut på sina slutliga växtplatser.

Sen finns det ju förstås internet, och om man verkligen letar efter något specifikt, som man vet namnet på, så är det dit man går. De flesta plantskolor, och även rena webb-butiker, (som t.ex Odla.nu eller Flora Linnea), har hemsidor med sida upp och sida ner av bilder och beskrivningar. Men att börja bläddra i plantskolornas kataloger på internet kan vara riskfyllt. Har man väl lockats in av de förföriskt vackra bilderna, är det lätt att drabbas av köpfrossa, och dra på sig sådant som man egentligen inte har någon lämplig plats för.

Det har hänt mig ett par gånger när det gäller rosor, och det fick då stora konsekvenser för hela planeringen av mitt woodland. Rosor behöver nämligen skyddas mot rådjur, som annars äter upp knopparna, just innan de ska slå ut. Det är av den anledningen som både Ön med bågbron och den staketinhägnade Rosengården kommit till.

Och nu har det som sagt också hänt med med 18 små Rhododendron från Glendoick, som jag måste ordna växtplatser till innan våren kommer...

Förr läste jag mycket trädgårdsböcker. En av mina favoriter var Beverly Nichols, en engelsk författare som är både trädgårdskunnig och rolig, (och ofta elak, särskilt mot kvinnliga trädgårdsälskare). På den tiden fanns det knappast några bilder alls i trädgårdsböckerna, men ord säger faktiskt - åtminstone ibland - mer än en bild, och det var inte ovanligt att man köpte en växt baserad på enbart beskrivningen i en bok. Vilket ibland blev komplicerat, eftersom författaren inte alltid använde de latinska namnen, särskilt när stilen var lite kåserande.

Jag minns speciellt ett tillfälle, när far var ytterst frustrerad över att inte kunna räkna ut vad "Vinterstormhatt" kunde vara för något på svenska. Inte så konstigt, för det enda växten ifråga hade gemensamt med Stormhatt var formen på bladen. Men den lät intressant, bl.a för att den sades blomma i januari. På den tiden fanns ju inte internet, och inga svenska trädgårdsböcker hade namnet i sina register. Men så småningom visade sig "Winter Aconite" helt enkelt vara Vintergäck, Eranthis hyemalis, (vilket han redan hade fullt av i sin trädgård)

.

Det är därför som alla Trädgårdsamatörer "talar latin". Ett par av mors och fars bästa trädgårdsvänner, Tor och Sonja Svantesson, hörde till en generation som inte kunde ett ord engelska. Trots detta klarade de sig utmärkt på de gemensamma trädgårdsresorna utomlands. De kommunicerade helt enkelt med de lokala trädgårdsägarna genom att utbyta växtnamn på latin.

Trädgårdsamatörernas årliga frölista anger över huvud taget inte de svenska namnen på växterna. Och visst kan ett namn i listan som t.ex "Campanula latiloba : syn. C. persicifolia ssp. sessiliflora " verka lite avskräckande för en nykomling i klubben, men det beror åtminstone delvis på biologernas vana att byta namn på vissa växter. (Ifall någon undrar, är det en form av vanlig stor blåklocka).

På fars tid var de flesta av trädgårdsböckerna illustrerade med teckningar, eller möjligen en handfull färgfoton, som då var tryckta på speciellt, blankt papper, och satt mitt i boken. Det fanns ett fåtal böcker, bl.a ett par av Tor Nitzelius, som var upplagda mer som en flora, och därmed hade färgtryck rakt igenom, men då var illustrationerna oftast akvareller.

Numera har ju varenda trädgårdsbok så många tjusiga fotografier, att man nästan tycks tappa bort texten ibland. Med moderna kameror kan ju i stort sett vem som helst ta fantastiska bilder, och jag saknar faktiskt de målande beskrivningarna. Och det är så mycket man behöver veta om en planta, annat än att den har vackra blommor. T.ex slutlig storlek, härdighet, krav på jord och placering, tendens att sprida sig över hela trädgården, och en del annat matnyttigt. Ibland får man inte ens namnet på den vackra blomman, och då blir jag sur.

Men numera finns det ju också internet, och det gör delvis livet mycket lättare. Säg t.ex att man har tappat bort namnet på en blomma, som man mycket väl vet vad den hette - (och tro mig, det händer alldeles för ofta i min ålder)! Då kan man googla på "vägkantsblommor", och sedan bläddra bland svaren man får upp, tills man ser ett namn som man känner igen.

Numera kan man till och med googla på "vinterstormhatt" och få upp flera träffar  på svenska. Samtliga tycks dock vara automatiserade översättningar från engelska websidor, gjorda med Google Translate, av språkkvaliteten att döma.

Vinterstormhatt, som växtnamn, existerar fortfarande inte i Sverige.

Snöslask och halka är ju inte idealiskt för promenader, men hundarna måste förstås ut i alla väder.

Igår var Göran och jag tvungna att korta ner rundan med en halvkilometer, eftersom Nelly fick så stora snöbollar i hårtofsarna på tassarna att hon knappt kunde gå. Idag hade snön hunnit ligga till sig, så det var inte lika besvärligt för hundarna, men betydligt värre för Göran och mig. Slaskigt, knaggligt och ibland underhalt spelar ju mindre roll för fyrbenta djur, men är definitivt jobbigt för människor.

Att ge sig ut i ren skogsterräng var helt uteslutet, så vi fastnade för en grusväg borta vid ridhuset, som egentligen är en ridväg, fast den inte används så mycket nu för tiden. På min tid - (jag hade nämligen hästar på Nygård i tjugo år) - kallades den för Amsvägen. Anledningen var förstås att den byggdes av AMS-jobbare, förmodligen någon gång på åttiotalet. Den leder från den nuvarande motorvägsbron rakt upp i skogen, och slutar i ingenting, (även om det finns en nästan oframkomlig terrängstig ner till ridklubben från ändpunkten).

Och anledningen till att vägen alls byggdes, var att ridklubben i ett slag blev av med större delen av de gamla grusvägar och ridstigar som man dittills hade använt, när motionsspåren från Hjortgården utökades kraftigt. Det har alltid varit konflikter mellan motionärer och ryttare, och även om mina sympatier till stor del ligger hos hästfolket, har jag full förståelse för det. Hästar trampar onekligen sönder marken, speciellt under tjällossning och långvariga regnperioder, så de är ingen bra kombination med motionsspår.

Men ridklubben var faktiskt där först. Och Amsvägen var en usel kompensation för den terräng som klubben förlorade förlorade. Den har aldrig ens varit någon bra ridväg, eftersom den är hård och stenig och saknar det toppskikt som ridvägar egentligen ska ha. Att döma av de ytterst fåtaliga hästspåren i snön används den också väldigt sparsamt numera.

Det fanns däremot gott om andra spår i snön, och medan jag gick där och försökte klura ut om de kom från harar, kaniner eller katt, och Göran som vanligt var ett hundratal meter efter, tvärstannade båda hundarna, (som var ett femtiotal meter framför som vanligt). Båda två liksom frös till is, och stirrade intensivt in i skogen vid sidan av vägen.

Sedan gav Castor till vad som verkade vara en sorts varningsskall - (han låter helt annorlunda när han vaktar huset). Båda hundarna såg uppenbarligen någonting inne i skogen, och lika uppenbart var att ingen av dem hade minsta lust att ta sig en närmare titt på det. De reagerar ungefär likadant vid hästmöten, d.v.s med en uppenbar respekt för någonting stort och imponerande, (fast de lyckligtvis inte brukar skälla på hästar).

Själv såg jag faktiskt aldrig älgen, den måste ha dragit sig undan innan jag hann fram, men däremot var det gott om alldeles färska älgspår i snön en bit längre upp i backen. Dessutom efter två olika älgar, så förmodligen var det en ko med årskalv, som verkade ha följt ridvägen på en ganska lång sträcka, innan de gav sig in i skogen vid sidan. Inte direkt vad man helst vill möta på skogspromenaden, särskilt om man har hund med sig. I de incidenter man läser om i tidningarna, där någon människa har anfallits av älg, finns det nästan alltid en hund med i bilden.

Tur att våra är för smarta - eller för fega - för att ge sig på älgar.

Min värsta förökningsperiod inträffade i början av sjuttiotalet, efter att far och jag hade skaffat våra växthus. Dittills hade far haft sin förökningsanläggning i källaren. Den bestod av några avlagda akvarier med doppvärmare, och ett par miniväxthus med inbyggd uppvärmning i botten. Det fungerade riktigt bra för både frösådd och sticklingsförökning, men med de nya växthusen fick vi helt andra möjligheter.

Eftersom vi båda var rhododendronentusiaster, inriktades huvuddelen av förökningsverksamheten på just rhododendron, som vi både sådde och sticklingsförökade. Det kanske låter avancerat att föröka så pass storvuxna buskar, men det är faktiskt nästan löjligt lätt att fröså Rhododendron, och även att rota sticklingar av dem - åtminstone de småbladiga sorterna.

Förutsättningarna är egentligen bara undervärme, konstbelysning och hög luftfuktighet, (d.v.s. någon form av miniväxthus eller akvarium). Och så tid, tålamod och utrymme, förstås. Förökningsprocessen i sig tar ingen stor yta. Det är senare, när fröplantorna ska skolas och sticklingarna planteras om i allt fler och större krukor, som hela projektet har en tendens att växa en över huvudet. Men vem tänker på det, när sticklingarna börjar skjuta nya friska skott, och det första gröna skimret visar sig på såsubstratet...

Vi hade en kvadratdecimeterstor handbok på danska; Hedegaards "Formering af Rhododendron og andra Haveplantor," som var dåtidens bibel för folk som förökade rhododendron. Den finns inte längre i handeln, men man ser trots det fortfarande referenser till den i frågespalter på internet. På den tiden fanns inga förföriska färgbilder i trädgårdslitteraturen, men boken är illustrerad med ett antal enkla och instruktiva teckningar, och väldigt användbar.

Det är säkert 40 år sedan jag senast försökte föröka en rhododendron, och vad som utlöste den nya attacken av sticklingsmani var, att jag råkade bryta av en halvmeterlång gren på en av mina gamla williamsianumhybrider, när jag räfsade löv i närområdet i början av december. Nu råkade just den här busken vara en av mina absoluta favoriter, så det var väl därför jag bestämde mig för att försöka rädda några av kvistarna. Moderplantan till min egen buske växer i Göteborgs Botaniska Trädgård, och jag har själv sticklingsförökat den för över fyrtio år, med speciellt tillstånd av den dåvarande intendenten.

Alla mina gamla förökningsattiraljer, (miniväxthus, sålådor, doppvärmare och växtlampor) var sedan länge försvunna på avlagda intressens sophög. Jag var därför mycket dåligt rustad, när jag plötsligt drabbades av akut förökningsmani igen. Egentligen var det också helt fel årstid för experimentet, vilket också märktes, när jag försökte få tag på lämpligt material i handeln.

Normalt brukar det vara lätt att hitta miniväxthus på olika gardencenters nu för tiden, men så här strax före jul verkade det normala trädgårdssortimentet vara ersatt med ett oändligt antal julgranar, julgrupper och ljusslingor.

Så jag nöjde mig med en påse såjord och en påse perlit, och riggade sedan till ett provisoriskt miniväxthus av en gammal plåtbricka, 4 små plastlådor som det varit vindruvor i, 12 korta träribbor, lite gladpack och min gamla ritbordslampa från VBB. Alltsammans hamnade i fönsterkarmen vid datorn, där elementet under fönsterbräda står för undervärmen.

Den avbrutna grenen hade ovanligt många korta småskott, så jag lyckades få till 14 stycken ganska små sticklingar, med mellan 2 och 4 blad vardera. Totalt blev det åtta krukor, varav två alltså bara har en stickling vardera.

Jag hade inga särskilt stora förväntningar, med tanke på årstiden, men resultatet hittills, drygt 5 veckor efter starten, är förvånansvärt bra. Alla sticklingarna är vid liv, även om tillståndet varierar, och några av dem har missfärgade eller hoprullade blad. Samtliga har svällande toppknoppar, och två av dem har nya skott, med tre små blad på varje. (Nu säger visserligen Hedegaards bok att man inte ska bli alltför euforisk om sticklingarna skjuter skott, det behöver inte betyda att de har satt rötter. Men det är definitivt ett bra tecken).

Så nu blir det bara att vänta. Precis som rhododendron utomhus, kräver de här småttingarna minimal tillsyn, bara en skvätt vatten var tredje dag eller så, och 16 timmars belysning från ritbordslampan.

Det stora problemet - utrymme - kommer senare, eftersom jag även har beställt ett antal fröer från Trädgårdsamatörerna, och mitt växthus ju numera inte är uppvärmt. Men åtminstone första omgången av frösådden får nog plats i andra halvan av fönstret och ytterligare en lampa ska väl inte vara helt omöjlig att fixa...

Moderplantan, och ett par av hennes systrar