Tillväxten i parken har ju varit ovanligt stor i år, och som en följd av detta är det också extremt mycket höstlöv. Eftersom många av dessa fortfarande sitter kvar på träden, och min energinivå för närvarande är väldigt låg har hösträfsningen bara påbörjats. Ett av problemen är ju också vad man ska göra av alla löven, som jag själv betraktar som en resurs och potentiell framtida matjord. Jag blev faktiskt rätt chockad när jag passerade grannområdet kring Svallåsvägen, och upptäckte att vägföreningen där samlar alla sina löv i en container, som sedan ska till tippen för att brännas upp.

Men var och en blir ju salig på sin fason, och jag har fullkomligt nog mina egna löv, särskilt som många av ekarna fortfarande har sina löv kvar på kvistarna.. Det börjar också faktiskt bli en viss brist på lämpliga fördjupningar att kompostera löven i, och de runda får-och-hönsnätcontainrarna, som jag har utställda på strategiska platser, är till stor del redan fyllda med fjolårslöv, som ännu inte är tillräckligt nerbrutna för att läggas ut i planteringsområdena.

Än så länge har jag dock några ganska stora utfyllnadsområden kvar, varav två lär räcka i ett par år till. Det ena ligger i förlängningen av Rosengården, där det finns en rätt stor svacka mellan två parallella bergryggar. Här kommer det att bli ett fint läge för några storvuxna rhododendron, när jag väl blir klar med slutnivån, som ska upp en dryg halvmeter. Det andra är svackan i skogsbrynet omedelbart söder om huvudstigen över stora ängen vid dammen. Där är det fortfarande ett rätt ordentligt baklut mellan stigen och bergssluttningen i söder, och under regnperioder står det ofta vatten i markytan här. På sikt planerar jag en brynvegetation med blandade buskar i det här partiet, och eftersom det är ett väldigt skyddat, men samtidigt centralt och exponerat läge i parken, kommer jag förmodligen att satsa på en del rätt exklusiva arter här.

I övrigt håller jag fortfarande på att fylla vid dammutloppet och uppe vid hörnet mot van der Puttens. Löven sjunker ju successivt ihop när de förmultnar, men jag börjar närma mig en slutnivå på båda platserna. Större delen av onsdagen användes annars för att rensa verandan och berget intill, som var nästan begravda i löven från den stora eken som växer alldeles utanför tomtgränsen. Jag brukar normalt inte reta mig på höstlöv, men i år är det alltså alldeles onormala mängder, och just den här eken skulle jag rätt gärna vilja bli av med. Men den står ju som sagt på granntomten.

Killarna som jobbar med Niklas och Katrins framtida växthus återtog arbetet på tisdagen, efter några dagars uppehåll. Jag råkade komma förbi där på eftermiddagen, just som de var färdiga med gjutningen av bottenplattan, och det var tur, för om jag istället hade passerat här i mörkret på den tidiga morgonrundan, vilket jag ju oftast gör, hade det nog varit risk för tassavtryck i halvblöt betong, och det hade ju inte varit bra varken för golvytan eller Nellys tassar. Nu hann jag ju koppla henne, och sen lär det få det bli en annan sträckning på torsdagens morgonrunda.

På tisdagen ringde också tandläkaren, (eller rättare sagt sköterskan), trots att de sagt att de inte tänker avisera några patienter i år. Jag blev rätt förvånad, eftersom det bara är ett par månader sedan jag var inne där akut, för en sönderbiten plomb. Men enligt sköterskan hade de inte gjort någon allmänundersökning i samband med det besöket, och jag måste ju anta att hon har bättre koll på saken än jag. Nu blev det i alla fall en ny tid om drygt två veckor, men förhoppningsvis hittar de inga större problem då.

Senare samma dag ringde också Marianne, som var inne i stan för att passa barnbarn, så nu blev det ändå en gemensam hundpromenad i veckan. På vägen dit på onsdagsmorgonen svängde jag också in till lasarettet för att inhandla ett paket med munskydd. De var naturligtvis slutsålda, men av en lustig slump fick jag faktiskt ett munskydd i present av Marianne. Och det var nog tur, för i de ytterligare två affärer jag försökte med efter promenaden visade sig alla munskydden där också vara slut. Enligt Alingsåstidningen är de tydligen slutsålda i hela Västra Götaland, så nu får jag klara mig med Mariannes gåva.

Och det ska nog gå bra, för jag passade på att bunkra upp med två dunkar lådvin, när jag nu ändå var i stan, och i övrigt handlar jag ju bara mat en gång i veckan. Det brukar också vara rätt tomt i mataffären efter min morgontidiga hundpromenad, och affären har organiserat kassaköerna med väntplatser på lagom corona-avstånd, så smittrisken just där är nog överkomlig.

Vinet lär också räcka ett bra tag, för jag är väldigt måttlig i konsumtionen, och har vidtagit åtgärder för att inte hamna i samma vana att fylla på glaset omedvetet lite för ofta, som mor hamnade i mot slutet av sitt liv, när minnet började svikta. Jag gillar vin som måltidsdryck, man jag häller alltid upp ett halvt glas i köket, och tar sedan med mig det till TVn, där jag har den dåliga vanan att inta min middag, halvliggande i soffan. Dunken alltså får stanna i köket, och eftersom jag är för lat att resa mig ur soffan, så blir det ingen påfyllning, även om jag skulle råka ha lust.

Under senaste veckan har jag också blivit flitigare med lövräfsningen, och arbetat mig systematiskt fram runt huset, så att båda verandorna, hela den inhägnade ”bakgården” och alla de stensatta ytorna kring huset och uthuset vid det här laget är rensopade. Det låter kanske inte så mycket, när man har en tomt på dryga 20 000 kvadratmeter, men med tanke på mängden av löv som förpassats till utfyllnadsområdet bakom uthuset, så är jag ändå rätt nöjd med veckans insats.

Katrin och Arvid var nere i helgen, och eftersom Arvid fortfarande inte är klar med körkortet, fick min bil komma ut och lufta sig med honom igen. Men sen blir det tydligen inte något mera besök av Wellfeltarna förrän till första advent, om två veckor. Förhoppningsvis kommer mildvädret att hålla i sig till dess, för jag behöver hjälp av Niklas med att få den stora rosenbusken på yttre ängen upp på rätt köl igen. Den har börjat luta allt mera utåt mot ljuset, och halvligger numera nästan ända ut till vägkanten. Och den är alldeles för tung för att jag ska orka räta upp den på egen hand.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...