Vipprams

Den bästa tiden på året sägs ju vara mellan hägg och syren, men i år blommar de samtidigt, eftersom det är så varmt att tiden liksom trycks ihop. Allting har liksom exploderat, och växer våldsamt, men redan börjar man oroa sig för vattning, för enligt rapporterna ska det soliga vädret vara i flera veckor.

Rhododendronen avlöser varandra nu, de har ju varierande blomtider från april till början av juli. Men det står redan klart att årets blomning inte ens kommer i närheten av fjolårets. Då var det en otroligt blomprakt i hela Västsverige, och det lär ha berott på att det hade varit extremt torrt just vid knoppsättningen under året innan. När växter "tror" att de ska dö, svarar de med att sätta massor av knoppar, för att släktet ska överleva. I år är alltså blomningen betydligt blygsammare, men fortsätter det här vädret kanske det blir en ny extremblomning nästa år. Samtidigt vill man förstås inte att hela buskarna ska dö, så därför blir det kanske nödvändigt att sätta på spridarna här och var.

I övrigt blommar fruktträd, hagtorn, doftolvon, svartaronia, slån, hägg och syrén och flera sorters Malus, både vit och röd.

Bland perennerna är det framför allt Vipprams, som man lägger märke till just nu. Det är en gammal trädgårdsväxt, som man konstigt nog inte ser så ofta nuförtiden, trots att den bara har goda egenskaper. Den är tålig och lättskött, utan större krav på jordmån. De vackra vita blomvipporna är nästan meterhöga, och även bladen är dekorativa. Hela plantan växer i en prydlig bunke, som om den stod i vas redan ute i trädgården. Och den förökar sig successivt utåt genom sidoskott, och blir bara större och vackrare för varje år. Mina fyra stora plantor kommer alla från sidoskott från mors gamla planta, som säker är över sextio år gammal vid det här laget.

Iögonfallande är också mina blommande svavelpioner, resultatet av en frösådd från Trädgårdsamatörerna, för ett trettiotal år sedan. Pioner är sällan gula, så svavelpionen, (Paeonia mlokosewitchii), är ett typiskt samlarobjekt. Mina tre exemplar är mera ljusgula än svavelgula, med de stora, öppna blommorna är jättevackra. och nästan självlysande i skymningen.

Myskmadran har också kommit igång, och blommorna svävar som ett skirt vitt flor över den täta mattan av små gröna blad. Den är min absoluta favorit bland marktäckarna, blomningen är vacker och varar länge, och rotfilten håller effektivt undan ogräset, samtidigt som buskarna den omger inte tycks påverkas negativt alls.

Entrélandet har tagit längre tid än beräknat, möjligen på grund av värmen, som gör att man inte orkar grovjobba så mycket. Många av stenarna är också så stora att de är på gränsen av vad jag orkar hantera. Men framför allt är det ogräset som jag måste bli av med helt, innan muren mot granntomten kan byggas upp igen. Det är absolut värsta sortens rotogräs; kers, kvickrot, nässlor och rävarumpor. Rötterna söker sig ner i djupa skrevor i berggrunden, där fukten stannar kvar länge, och att få upp dem helt och hållet är nästan omöjligt.

Efter att ha skrapat ut rötterna och den sista jorden med en liten trädgårdsspade, fyllde jag skrevorna med väggrus istället för matjord, och la markduk över det den djupaste skrevan innan de stora stenarna kom på plats igen. Förhoppningsvis kommer det att fungera, för jag tänker inte bygga upp den här muren en gång till i mitt liv. Biten mot granntomten blev jobbigast att få på plats igen, eftersom det är stora rullstenar, som ska vila på en sluttande bergkant. Den här sista korta biten har tagit längst tid och varit jobbigast av hela muren. Som vanligt blev det också ont om passande stenar mot slutet, och jag fick hämta fler från förrådet vid Amandas tomtgräns.

På söndagen blev muren äntligen klar, och jag kunde övergå till att ösa tillbaka jorden och blanda upp den med torvmull, eftersom jag har bestämt mig för en friväxande häck av rhododendron som avgränsning mot vägen och granntomten. Samtidigt blommar gulsipporna mot gränsen, och den stora gula azalean har slagit ut, så rötterna till dessa måste jag vara försiktig med. Det fanns också en del rötter kvar från de gamla enarna, som jag försökte bli av med, för att få till så bra planteringsgropar som möjligt, men till skillnad från rotogräset är det inte hela världen om det blir bitar av dessa kvar i jorden.

Rhododendron "Aksel Olsen"

Måndagen kändes äntligen lite som vår, även om det var kallt på morgonen, och lika isigt som vanligt på hundrundan borta mot Gerdsken. Jag tillbringade dock större delen av dagen i växthuset, med att kruka upp mina sjutton nya smårhododendron från Glendoick.

De levererades barrotade med bara en plastpåse runt rotklumparna, som var förvånande små. Plantorna ser dock fina och kraftiga ut, och flera av dem har blomknoppar, trots att de är små. (Knopparna borde jag egentligen ta bort, för utvecklingens skull, men jag kommer förmodligen inte att göra det. Lite nyfiken är man ju på blommorna).

Det är en blandning av arter och hybrider, de flesta av dem blir medelhöga, men fem är storvuxna, och två låga. Och eftersom jag huvudsakligen valt från bilderna i katalogen, blev det som vanligt antingen rosa klockblommor, (williamsianum x) eller ljusa blommor med mörka fläckar (yakusimanum x). Dock är där faktiskt två djupröda och två ljusgula, och dessutom två azaleor, så lite variation blir det.

Tomkrukor hör till det som jag har gott om, värre var det med torvmullen, som var slut. Så efter hundrundan svängde vi in på Lyckas Trädgård, som faktiskt hade öppet och torvmull i lager.
Värre var det med kortläsaren, som var alldeles ny, men inte inkopplad ännu. Men jag är ju lite stamkund där vid det här laget, så jag fick kredit.

Det tog längre tid än väntat att kruka upp plantorna, eftersom torvmullen som jag skulle blanda upp jorden med delvis var frusen.
Frusen var också marken utanför, så nu får mina nya smårhododendron stanna i växthuset tills risken för nattfrost definitivt är över. Inte helt optimalt, eftersom krukorna tar mycket plats, och jag dessutom har en frösådd, som snart behöver skolas ut.

Under veckans gång har dock våren kommit lite längre, även om det fortfarande är nattfrost, och isen på dammen ligger. Vårblommorna har kommit igång, bl.a jordvivorna från Wien, som normalt är först ut bortsett från vårlökarna. Samtidigt ligger det stora högar av snö kvar efter snöröjningen, främst efter Lilla Ferievägen, och tjälen dröjer kvar.

Det börjar åtminstone gå att jobba ute, för första gången på en dryg månad, och jag har kört undan det mesta av stamklabbar och större grenar från östra ängen. Tvillingarna ska komma och såga upp de sista stockarna på onsdag i nästa vecka.

Under weekenden räfsade jag äntligen den sista lilla biten av yttre ängen, drygt 8 veckor efter att jag fick avbryta arbetet på grund av snön. Det har varit en lång vinter, men på söndagen kom äntligen värmen, drygt 17 grader. Verkar nästan som om naturen tänkt hoppa över våren i år, och gå direkt på sommaren.

Större delen av veckan har ägnats åt beskärning av buskar och slyklippning. Jag har beskurit både vinbärsbuskarna och rosorna inne i Rosengården rätt radikalt, och även kapat de längsta nerhängande grenarna på den stora honungsrosen utanför.

Sedan övergick jag till slyklippning eftersom allt det avklippta riset skulle upp till det blivande bålet på toppen av Amandas uppfart, och det var så mycket ek-och björksly i sluttningen på väg dit, att det blev för besvärligt att ta sig förbi där med vinbärsriset.

Slyklippning är också lite roligare än beskärning, eftersom man, precis som med lövräfsningen, kan kombinera jobbet med att planera vad man ska göra av området man håller på med. När man går där med grensax och såg och röjer rent, får man ju samtidigt en bra överblick över vilka platser man lämpligen kan få till ett jordlager på, som är djupt nog för lite större buskar.

Själva sluttningen, som delvis är rätt brant och bevuxen med en tät matta av blåbärsris, tänker jag bevara som den är - (fast utan sly). Det jag planerar att göra i ordning är den planare marken både ovanför och nedanför själva sluttningen. Det finns en stor, skålformad platå på krönet av sluttningen, som är som gjort att fylla upp med några decimeter lövblandad jord och ge plats för några medelstora rhododendron.

I partiet nedanför sluttningen vill jag få till en ny rad av lite större rhododendron innanför den befintliga raden längs bäcken. Här handlar det mera om ett antal tillräckligt stora planteringsgropar, men det finns också några naturliga hålor, sprickor och platåer i själva släntfoten, som jag tänker utnyttja.

Båda de här partierna har länge stått på åtgärdslistan för att förädlas till planteringsyta för nya rhododendron. Och eftersom ett stort antal små rhododendron är på väg hit från Glendoick till våren, börjar behovet av lämpliga platser för dessa bli mera akut. Lyckligtvis är rhododendronplantorna små när de kommer, så de ska få en tillfällig placering innanför stenraden vid Mellersta Tvärstigen, där de säkert kan stå några år i avvaktan på en mera permanent växtplats.

Fortfarande är det ingen ordning på vädret. Det töar och regnar och snöar och fryser omväxlande, och marken är snötäckt till större delen.

Men på lördagen drack Gun och jag eftermiddagskaffe utomhus, på den soliga stenläggningen nedanför hennes altan. Och årets första vintergäck har visat sig utanför hennes sydvägg, och även snödropparna börjar visa färg här och var. Så även om Guns tomt regelmässigt ligger minst två veckor före min, eftersom hon har söderläge och jag nordsluttning så är våren ändå på gång.

Fast redan på måndagen kom det en dryg decimeter blötsnö igen.

De flesta trädgårdsägare har sina favoritväxter, så även jag. Det påverkar förstås i allra högsta grad ens val av vegetation.

Det är förstås inte alltid man kan få just det man helst skulle vilja ha. Det som oftast kommer i vägen är förstås härdigheten. Jag har t.ex sett blommande kamelior i Engelska trädgårdar, och eftersom de är fullständigt ljuvliga, skulle jag verkligen vilja ha några sådana själv. Men enda möjligheten i det här klimatet skulle vara i växthuset, och så lockad är jag inte.

Det händer ibland att jag tummar på härdigheten, om det är någonting som jag verkligen vill ha. Och det händer att det går vägen, och plantan klarar sig - åtminstone några år. Men förr eller senare brukar det komma en fulvinter, och antingen dör busken, eller blir så skadad att den inte är någon prydnad längre. Och så lovar man sig själv att inte göra om misstaget - ända till nästa gång man stöter på något jättesnyggt, som möjligen skulle kunna klara sig i något skyddat hörn, även om det egentligen bara klarar zon 2.

Det ligger förmodligen i odlarens natur att hela tiden testa gränserna för vad som är möjligt.

Ett annat hinder kan vara jordmån och läge. Det är t.ex inte idealiskt att odla rhododendron i starkt kalkhaltig, tung lerjord. Det finns visserligen entusiaster som gör det i alla fall, men för att det ska fungera krävs det upphöjd odling, d.v.s markduk och uppfyllnad med mera lämpad jord.

För att starta med buskarna, så är det ju knappast någon hemlighet att rhododendron hör till mina absoluta favoriter. Och lyckligtvis för mig, så är sur skogsjord och halvskugga idealiskt för dessa, om man bara tillsätter lite lagom lövkompost och torvmull i planteringsgroparna. Rhododendronsläktet är så varierat att man i princip kan hitta alla tänkbara färger, former och storlekar på både blommor och blad. Men här kommer förstås favoriterna in i bilden igen, så de allra flesta av mina rhododendron är antingen williamsianum/oreodoxa-hybrider, med rosa klockblommor, eller yakusimanumhybrider med vita eller gräddfärgade blommor och röda knoppar.

Men det finns ju mer än rhododendron här i världen, och min nästa favorit är japansk lönn, Acer palmatum, och Acer japonicum. Jag är väldigt svag för japanska lönnar, som generellt har lagom storlek, dekorativt växtsätt, vackra blad, fin höstfärg och ofta lövutspring i avvikande färg som extra bonus.

Även här finns det massor av varianter, både beträffande storlek, form och bladfärg. Jag gillar variation, men jag har heller ingenting emot dubletter, eftersom området är stort, och upprepning är en bra metod att undvika plottrighet. Så även om det finns minst 7 olika namnsorter i mitt woodland, finns det också åtskilliga dubletter eller till och med tripletter, och vilka sorter det råkat bli är mera beroende av det tillgängliga utbudet vid olika tillfällen, än på ett aktivt val från min sida.

Många av de olika namnsortena är också ganska lika; de största skillnaderna är egentligen mellan upprättväxande och krypande och mellan röd- och grönbladiga. Sedan finns det förstås olika steg mellan dessa ytterligheter. Det spelar egentligen ingen roll, i stort sett alla japanska lönnar är vackra. De verkar också vara hyggligt lättodlade, för under alla år är det bara en enda av dem som gått ut för mig, och där var orsaken något annat än härdighet.

Nummer tre bland favoriterna är också en japan; Euonymus sachalinensis, Körsbärsbenved, som snarare är litet träd. Det finns åtskilliga exemplar av den på olika ställen i mitt woodland, men samtliga härstammar från samma träd i mors trädgård. Den är oerhört lättförökad, eftersom den skickar massor av rotskott hela tiden, men visar ändå inga tecken på att bli invasiv. Jag gillar den för det graciösa växtsättet, den ovanliga och vackra rosa höstfärgen och de knallröda dekorativa hängande frukterna.

Alla benved har för övrigt fin höstfärg, både vingad benved, Euonymus alatus, och den vanliga svenska arten. Den senare anses av en del vara ett ogrästräd, men jag gillar den, och låter alltid benvedsbestånden vara ifred under de fåtaliga tillfällen då jag röjer sly.

Ytterligare en japan, Katsura, Cercidiphyllum japonicum, hör till de favoriter som det finns flera exemplar av i mitt woodland. Även här är det eleganta växtsättet, de vackra bladen, höstfärgen och det brunröda nyutspringet, som jag faller för. Dessutom doftar den kanel på vårarna. Katsuran vill växa fuktigt, och behöver skyddas mot morgonsol vintertid, för att inte knopparna ska luras igång för tidigt, och sedan stryka med i nästa frostknäpp. Det är ju krav som är ganska lätta att tillfredsställa i det låglänta området kring dammen. (Lite sämre går det för exemplaren i de båda angränsande familjeträdgårdarna, som förmodligen står lite för torrt för att trivas riktigt).

Det finns massor med andra fina buskar och träd, bl.a Magnolior, Malus, Doftolvon, Häxal, Perukbuske, Häggmispel och vanligt simpelt Gullregn. Men de kan ändå inte tävla med mina fyra absoluta favoriter ovan.

Japansk lönn i höstskrud

En del variationer i vegetationsförutsättningarna har varit så storskaliga att hela eller stora delar av landet påverkats.

Ett exempel på detta är Bambudöden som inträffade i alla delar av Sverige där bambu kunde odlas.

Någon gång på nittiotalet dog en stor del av all Bergsbambu i Sverige, så även den jättestora plantan i sydvästhörnet av mors trädgård. Det berodde på att en del typer av bergsbambu blommar först när plantan är över nittio år gammal, och sedan dör den, efter att ha satt frö. De flesta bambuplantor på den tiden kom från några få moderplantor som importerats till Europa från Kina i början av 1900-talet och sedan spridits genom delning. Vegetativ förökning innebär att de nya plantorna får samma genetiska ålder som moderplantan, så alla plantorna blommade och dog nästan samtidigt.

Mor hade en jättestor bambu, som vuxit i trädgården sedan sextiotalet, och vid det laget var flera meter i diameter, och tre meter hög. Det stod mycket om bambudöden i tidningarna, så vi var förvarnade. Mors bambu klarade sig oväntat länge, men ett par år efter att de första fallen rapporterades, dog även den.

Några år tidigare hade jag planterat några rotskott från samma bambu i mitt woodland. De dog förstås samtidigt som mors, eftersom de i praktiken var samma planta. Men det finns ändå något av ett lyckligt slut på händelsen. Direkt efter "stora bambudöden" sådde jag några frön från mors blommande bambu i min förökningsavdelning. De tog sig, och numera växer det ett litet bambubestånd vid min bäck, som härstammar från den gamla plantan i mors trädgård. Det tycker jag är lite kul.

Jag har förstås flera andra bambu, som jag köpt vid olika tillfällen. Men den lilla plantan vid bäcken är ändå nummer ett i mitt woodland. Dels för att jag själv dragit upp den, dels för att jag bör kunna vara någorlunda säker på att den kommer att leva i nittio år, om den får vara ifred.

En annan landsomfattande växtkatastrof var Blåbärsrisdöden, som inträffade 2013, efter en riktig "fulvinter". I stort sett allt blåbärsris i hela Sverige dog den våren. Det såg helt förfärligt ut och experterna var först oeniga om skadan skulle bli bestående.

Eftersom jag generellt försöker spara så mycket blåbärsris som möjligt i mitt woodland, påverkades stora ytor där mycket negativt. De bruna ytorna på den första bilden nedan visar i hur stor utsträckning dammtomten var drabbad under 2013. Lyckligtvis hämtade sig dock blåbärsriset i hela Sverige, och är nu faktiskt frodigare än någonsin. Bild nummer två är tagen 2015, från ungefär samma punkt.

2013                                              2015

Ett tredje, lite mera positivt exempel är den osedvanligt rika Rhododendronblomningen år 2017.Den berodde faktiskt åtminstone delvis på att buskarna hade riskerat att dö, under året innan. Under försommaren 2016 blev det nämligen en ovanligt lång torrperiod i Västsverige. Den råkade inträffa just under den tid då de flesta rhododendron sätter blomknopp inför nästa år.

En planta som är stressad och "tror" att den ska dö, reagerar ofta genom att sätta ovanligt mycket blomknopp, för att ge maximalt med frö nästa år. Så en av torkans effekter blev en osedvanligt spektakulär rhododendronblomning 2017 i hela Västsverige, och även hos mig. Men också att en av mina gamla rhododendron dog under vintern innan, eftersom jag påbörjat stödvattningen för sent.

Blommande oreodoxahybrid  2017

.

Vårblomning

I naturen går allting i cykler, och det gäller inte bara de uppenbara årstiderna. En trädgård är sig aldrig lik år från år.

Men årscykeln är förstås den mest påtagliga. April och maj är nog de bästa månaderna, kanske för att man är så svältfödd på fägring efter vintern. Det är som vackrast strax innan ekarna slagit ut, och grönskan blir massiv. Ängsmarken är når sin kulmen i början av juni, men eftersom man vill att även sena blommor som prästkragar ska hinna sätta frö, väntar man med slåttern till efter midsommar.

En annan höjdpunkt är september - oktober. En del växter har fantastiska höstfärger och granna fröställningar, och färgprakten kan vara väl så stor som under sommaren.

Men en trädgård varierar också påtagligt över betydligt längre tidsperioder.

Varje enskild växt har sin egen livscykel, från liten fröplanta, tills den når sin fulla storlek, sätter frö, och slutligen tynar bort och dör. Det kan ta några månader, som för en del ettåringar, eller hundratals år, som för många träd och en del uthålliga buskar, t.ex rhododendron. Men generellt sett har alla växter en period i sin livscykel, när de är som vackrast, vare sig den varar ett par veckor eller många år.

Man kan påverka växternas livscykel, med åtgärder som beskärning och systematisk nysådd, men bara till en viss gräns. Man kan också, åtminstone delvis påverka effekterna av väder och klimat genom åtgärder som vattning och vintertäckning.

Läget och klimatet spelar naturligtvis stor roll. Mitt woodland ligger huvudsakligen inom zon 3, men det finns skyddade partier, där även zon 2-växter kan ha en chans att överleva. Men efter att de flesta av träden i omgivningen fälldes i och med utbyggnaden av området, har framför allt partiet längs med Ferievägen blivit väldigt mycket mera vindutsatt, och därmed fått sämre mikroklimat.

Vindutsatt läge är i stort sett alltid negativt. Långvarig torka, liksom extremt regniga perioder, har också negativ inverkan på växternas utveckling, men effekterna märks ibland inte förrän året efter.

Mängden solljus är också avgörande, beroende på växternas individuella krav. Många växter utvecklas bara till fullo i full sol, medan andra föredrar halvskugga, eller till och med djup skugga. Samtidigt betyder ofta full sol ett mera utsatt läge, vilket gör att härdigheten generellt behöver vara högre.

Väderleken har också stor inverkan. Alla växter har en viss grundhärdighet, och en riktigt hård vinter kan orsaka stora skador, särskilt i kombination med oskyddat läge. Växlande temperatur och väder är också ett problem vintertid. Ett rejält snölager skyddar bättre än frost på barmark, även om temperaturen generellt är lägre.

Men ofta sker de värsta skadorna under tidig vår. Särskilt sen nattfrost och kombinationen av kalla nätter och soliga dagar på vårarna, gör att växter med tidig blomning far illa. Många av mina rhododendron är hybrider av oreodoxa, som blommar ovanligt tidigt. Det gör att frosten ofta tar knopparna, vilket förstås är tråkigt, eftersom de är ovanligt vackra. Men själva busken är härdig och överlever, så man får trösta sig med att det blir en ny chans året därpå.

I nästa inlägg ska jag ge några exempel på hur de här olika faktorerna har påverkat växtligheten i mitt woodland.

Höstfärg

De flesta Trädgårdsamatörer är samlare, vilket gör att helhetsintrycket av deras trädgårdar ofta störs av en massa små vita plastetiketter på allting. Många av dem samlar dessutom på en specifik art, med alla tänkbara variationer i form och färg, och även det kan dra ner helhetsintrycket av deras annars fantastiska trädgårdar.

Jag är förstås lite av en samlare själv, fast inte särskilt fanatisk när det gäller ursprung och artrenhet och rätt växtnamn. Jag väljer hellre växter efter utseende än efter hur ovanliga de är, när jag botaniserar i plantskolor eller på websidor. Och jag vill gärna ha omväxling i växtvalet.

Jag tror det var ägaren till plantskolan Lyckas Trädgård, som beskrev sin verksamhet ungefär så här:
"De flesta kunder köper växter enbart på utseende. De ser en blommande planta och faller för den. Men sedan kommer de riktiga 'habituéerna' in på höstrean, och köper tio halvvissna plantor av samma sort, men till halva priset".

Själv tillhör jag båda kategorierna. Jag går ofta runt och bara tittar på olika plantskolor, främst under blomningstiden på vårarna, men även i september-oktober för att kolla höstfärger. Om jag då ser något riktigt vackert som jag verkligen gillar, så köper jag det ibland. Och då spelar priset inte någon större roll för mig.

Men jag bevakar definitivt också extrapriser och reor, eller köper småplantor till reducerat pris. Det är bara i undantagsfall jag väljer att köpa en buske till fullpris. Men när jag väl går loss, gör jag det i stor skala. (Det senaste exemplet är beställningen av rhododendron från Glendoick).

Det jag köper på reorna är annars oftast enklare och ganska billiga buskar, främst under de perioder då jag jobbar aktivt på mina buskskärmar. Jag köper också ofta flera exemplar av samma sorters marktäckare, (även om dessa oftast också är lätta att föröka genom delning). Det är alltid lättare att få fart på en yta som man vill täcka, om man startar i lite större skala. Tumregeln, som jag lärde mig för många år sedan, är att alltid köpa minst tre exemplar av samma sort och plantera dem tillsammans i en triangel.

När det gäller lite ovanligare och "speciella" växter, kan man göra riktiga fynd på de växtmarknader som regelbundet ordnas av Trädgårdsamatörerna och Rhododendronsällskapet, och även av Botan i Göteborg. Det handlar då om ganska små plantor, som dragits upp från frön eller sticklingar. Det brukar framgå klart om de är handpollinerade eller sticklingsförökade, så att man kan vara helt säker på ursprunget. Men ibland, särskilt när det gäller frösådder, blir det något av en chansning. Det kan bli något alldeles fantastiskt, eller rena fiaskot. Och priset brukar avspegla detta. I varje fall handlar det på växtmarknaderna nästan alltid om 2-3 år gamla småplantor, som alltså kräver några års extra omsorg, innan de kan sättas ut på sina slutliga växtplatser.

Sen finns det ju förstås internet, och om man verkligen letar efter något specifikt, som man vet namnet på, så är det dit man går. De flesta plantskolor, och även rena webb-butiker, (som t.ex Odla.nu eller Flora Linnea), har hemsidor med sida upp och sida ner av bilder och beskrivningar. Men att börja bläddra i plantskolornas kataloger på internet kan vara riskfyllt. Har man väl lockats in av de förföriskt vackra bilderna, är det lätt att drabbas av köpfrossa, och dra på sig sådant som man egentligen inte har någon lämplig plats för.

Det har hänt mig ett par gånger när det gäller rosor, och det fick då stora konsekvenser för hela planeringen av mitt woodland. Rosor behöver nämligen skyddas mot rådjur, som annars äter upp knopparna, just innan de ska slå ut. Det är av den anledningen som både Ön med bågbron och den staketinhägnade Rosengården kommit till.

Och nu har det som sagt också hänt med med 18 små Rhododendron från Glendoick, som jag måste ordna växtplatser till innan våren kommer...

Min värsta förökningsperiod inträffade i början av sjuttiotalet, efter att far och jag hade skaffat våra växthus. Dittills hade far haft sin förökningsanläggning i källaren. Den bestod av några avlagda akvarier med doppvärmare, och ett par miniväxthus med inbyggd uppvärmning i botten. Det fungerade riktigt bra för både frösådd och sticklingsförökning, men med de nya växthusen fick vi helt andra möjligheter.

Eftersom vi båda var rhododendronentusiaster, inriktades huvuddelen av förökningsverksamheten på just rhododendron, som vi både sådde och sticklingsförökade. Det kanske låter avancerat att föröka så pass storvuxna buskar, men det är faktiskt nästan löjligt lätt att fröså Rhododendron, och även att rota sticklingar av dem - åtminstone de småbladiga sorterna.

Förutsättningarna är egentligen bara undervärme, konstbelysning och hög luftfuktighet, (d.v.s. någon form av miniväxthus eller akvarium). Och så tid, tålamod och utrymme, förstås. Förökningsprocessen i sig tar ingen stor yta. Det är senare, när fröplantorna ska skolas och sticklingarna planteras om i allt fler och större krukor, som hela projektet har en tendens att växa en över huvudet. Men vem tänker på det, när sticklingarna börjar skjuta nya friska skott, och det första gröna skimret visar sig på såsubstratet...

Vi hade en kvadratdecimeterstor handbok på danska; Hedegaards "Formering af Rhododendron og andra Haveplantor," som var dåtidens bibel för folk som förökade rhododendron. Den finns inte längre i handeln, men man ser trots det fortfarande referenser till den i frågespalter på internet. På den tiden fanns inga förföriska färgbilder i trädgårdslitteraturen, men boken är illustrerad med ett antal enkla och instruktiva teckningar, och väldigt användbar.

Det är säkert 40 år sedan jag senast försökte föröka en rhododendron, och vad som utlöste den nya attacken av sticklingsmani var, att jag råkade bryta av en halvmeterlång gren på en av mina gamla williamsianumhybrider, när jag räfsade löv i närområdet i början av december. Nu råkade just den här busken vara en av mina absoluta favoriter, så det var väl därför jag bestämde mig för att försöka rädda några av kvistarna. Moderplantan till min egen buske växer i Göteborgs Botaniska Trädgård, och jag har själv sticklingsförökat den för över fyrtio år, med speciellt tillstånd av den dåvarande intendenten.

Alla mina gamla förökningsattiraljer, (miniväxthus, sålådor, doppvärmare och växtlampor) var sedan länge försvunna på avlagda intressens sophög. Jag var därför mycket dåligt rustad, när jag plötsligt drabbades av akut förökningsmani igen. Egentligen var det också helt fel årstid för experimentet, vilket också märktes, när jag försökte få tag på lämpligt material i handeln.

Normalt brukar det vara lätt att hitta miniväxthus på olika gardencenters nu för tiden, men så här strax före jul verkade det normala trädgårdssortimentet vara ersatt med ett oändligt antal julgranar, julgrupper och ljusslingor.

Så jag nöjde mig med en påse såjord och en påse perlit, och riggade sedan till ett provisoriskt miniväxthus av en gammal plåtbricka, 4 små plastlådor som det varit vindruvor i, 12 korta träribbor, lite gladpack och min gamla ritbordslampa från VBB. Alltsammans hamnade i fönsterkarmen vid datorn, där elementet under fönsterbräda står för undervärmen.

Den avbrutna grenen hade ovanligt många korta småskott, så jag lyckades få till 14 stycken ganska små sticklingar, med mellan 2 och 4 blad vardera. Totalt blev det åtta krukor, varav två alltså bara har en stickling vardera.

Jag hade inga särskilt stora förväntningar, med tanke på årstiden, men resultatet hittills, drygt 5 veckor efter starten, är förvånansvärt bra. Alla sticklingarna är vid liv, även om tillståndet varierar, och några av dem har missfärgade eller hoprullade blad. Samtliga har svällande toppknoppar, och två av dem har nya skott, med tre små blad på varje. (Nu säger visserligen Hedegaards bok att man inte ska bli alltför euforisk om sticklingarna skjuter skott, det behöver inte betyda att de har satt rötter. Men det är definitivt ett bra tecken).

Så nu blir det bara att vänta. Precis som rhododendron utomhus, kräver de här småttingarna minimal tillsyn, bara en skvätt vatten var tredje dag eller så, och 16 timmars belysning från ritbordslampan.

Det stora problemet - utrymme - kommer senare, eftersom jag även har beställt ett antal fröer från Trädgårdsamatörerna, och mitt växthus ju numera inte är uppvärmt. Men åtminstone första omgången av frösådden får nog plats i andra halvan av fönstret och ytterligare en lampa ska väl inte vara helt omöjlig att fixa...

Moderplantan, och ett par av hennes systrar