Det är nästan 50 år sedan min värsta rhododendronperiod kring början på sjuttiotalet. Jag blev tidigt medlem i Rhododendronsällskapet, och perioden varade i ett tiotal år, innan jag slarvade och lät medlemskapet förfalla. Med undantag för ett par mindre återfall kring 1995 och 2005, då jag köpte några storblommiga rhododendron på rea, har mitt trädgårdsintresse huvudsakligen haft andra inriktningar.

Under senare år har det kommit fram massor med nya hybrider, med delvis nya färgställningar, och jag är speciellt intresserad i yakusimanumhybriderna, eftersom de är härdiga och blommar extremt rikligt redan som ganska små plantor. Annars tenderar jag att falla för samma typer som tidigare; d.v.s antingen rosa klockblommor, eller ljusa blommor med mörkare fläckar i svalget.

Det händer ibland att jag ser någon blommande rhododendron i verkligheten eller på bild, och drabbas av den där känslan av "Den där måste jag ha"! Men nuförtiden springer jag inte lika mycket på plantskolor, så det inträffar inte så ofta. Och eftersom rhododendron är så lättskötta, glömmer man nästan bort att man har dem - utom under den korta perioden från april till juni, då de blommar.

Det som triggade igång min gamla rhododendronmani igen var, att jag någon gång i våras råkade få syn på ett antal nyplanterade små rhododendron hos en av grannarna nedanför Svallåsvägen. Det var alldeles uppenbart ovanliga sorter, och delvis väldigt vackra, så jag var tvungen att fråga var de kom från. Det visade sig att den lilla samlingen hade importerats från Glendoick i Skottland, via Rhododendronsällskapet.

Och när nu rhododendronintresset hade vaknat igen, blev min första åtgärd att förnya medlemskapet.

Med medlemskapet följde förstås medlemstidningen, Rhododendronbladet, och med den en artikel om nya möjligheter att beställa rhododendron från Glendoick, för leverans 2018. Mitt behov av fler rhododendron just då var egentligen minimalt; det fanns åtminstone ett halvdussin andra projekt i mitt woodland, som jag behövde ta tag i. Men jag kunde förstås inte motstå impulsen att gå in på Glendoicks hemsida och kolla vad de hade att erbjuda.

Sedan var det klippt. Jag tillbringade två veckor vid datorn, bläddrande i de förföriska färgbilderna på hemsidan. Min första lista på vad jag skulle vilja ha, baserat enbart på utseende, hade mer än 40 namn, vilket uppenbarligen inte var vettigt. Så nästa steg blev att sätta upp en rad kriterier, som storlek, härdighet, blomningstid, doft, bladverk etc. för att sortera bort så många som möjligt.

Den slutliga listan hade 18 namn, vilket naturligtvis fortfarande var alldeles för många. Men det här är möjligen sista chansen att importera från Glendoick via Rhododendronsällskapet, så det verkade bäst att passa på. Buskarna levereras i mars, och sedan återstår det lilla problemet var jag ska placera dem. Utrymme finns det i och för sig gott om, men 18 planteringsgropar tar ju ett tag att göra i ordning.

Jag får väl hoppas på en mild vinter...

https://www.glendoick.com/shop/rhododendron.html
Men kom ihåg att jag varnade er!

En av karaktärsväxterna både i min egen trädgård och mitt woodland är förstås rhododendron, de flesta av dem från början av sjuttiottalet, och alltså kring 50 år gamla.

Men det finns förstås ännu äldre rhododendron i närområdet där vi bor, bl.a några fantastiska gamla buskar vid uppfarten kring Bryngenäs slott, som bör vara från förra sekelskiftet. På den tiden handlade det nästan uteslutande om de storväxta lila Rhod. catawbiense, Parkrhododendron.

1970 bildades Rhododendronsällskapet, med det uttalade syftet att öka kunskapen om olika sorters rhodedendron. Mor och far var med ända från början, och det blev en sorts våg av intresse under de åren; rhododendron var "inne" på sjuttiotalet. Det var flera i trakten som tidigt blev medlemmar av Rhododendronsällskapet, bl.a finns det några trädgårdar borta vid Scoutstugan, som har stor variation i sortimentet.

Far hade 182 olika rhododendron i sin trädgård vid sin död, både arter och hybrider. Min egen lista från sjuttiotalet uppvisar 118 namn. Många av dessa har förstås gått ut under åren, men andra har tillkommit. Bl.a hade jag en kortvarig ny rhododendronperiod under mitten på nittiotalet, då jag framför allt köpte ett antal av de nya yakusimanumhybriderna, som var både härdiga och blomvilliga.

Det finns rhododendron av alla storlekar, från träd på 3-4 meter, ner till de så kallade "alpina" typerna, som ofta är i samma storlek som blåbärsris, men blommar extremt rikligt. Det råder alltså ingen brist på valfrihet för rhododendronälskaren.

De flesta färger är också representerade bland blommorna, med övervikt av lila, rött, rosa och vitt. Gult och rent blått är mera sällsynt, och blir därmed ofta speciellt eftertraktat, och många av experimenten med hybrider går ut på att få fram dessa färger. De bladfällande azaleorna har en annan färgskala; här är gult och orange dominerande, medan blått i stort sett helt saknas.

Rhododendron är extremt lättodlade och kräver i stort sett ingen skötsel, om man kan erbjuda dem rätt växtförhållanden. Men en del saker bör man hålla i minnet.

Det första är att de är surjordsväxter och ogillar kalk. Om PH-värdet är för högt gulnar bladen och plantorna tjurar. Så de flesta som odlar rhododendron på kalkgrund, gör det i upphöjda odlingsbäddar, med tillförd torvjord och plastfolie i botten. Det här är dock inte något problem i våra trakter, där det generellt är lågt PH.

Det andra är jorden i planteringsgropen, som ska vara lätt och mullrik. Själv brukar jag använda ungefär en tredjedel matjord, en tredjedel grov torvmull, och en tredjedel nerbruten lövkompost. Gropen bör också vara ganska vid, även om den inte behöver vara jättedjup, eftersom rhododendron har ett kompakt och ytligt rotsystem. (Detta gör det för övrigt lätt att flytta även ganska stora rhododendron).

Det tredje är ljustillgång och placering. Rhododendron vill stå ljust, men helst i vandrande skugga, Gassande sol hela dagen bör undvikas, liksom djup skugga, (eftersom blomningen i det senare fallet kan utebli helt). Rhododendron vill också ha ganska hög markfuktighet, men absolut inte stående vatten kring rötterna. Så sluttande skogsmark är nästintill idealisk.

Det fjärde är härdighet, och den varierar ganska starkt inom släktet. Det finns mindre nogräknade Gardencenters som säljer rhododendron som knappt klarar att övervintra på friland ens i Skåne. I våra trakter, runt Alingsås, bör härdigheten vara minst zon 3, gärna högre, om läget är blåsigt och utsatt. Att knoppar och blommor ibland fryser på tidigblommande sorter kan man leva med. men om hela plantan dör, har man definitivt gjort en dålig affär.

Den sista och kanske viktigaste faktorn är utrymmet: De flesta rhododendron blommar rikligt även som unga, men många av dem växer sig jättestora med tiden, både på bredden och höjden. Därför bör man kolla upp vilken storlek busken kommer att få som fullvuxen, och om det inte framgår av informationen på plantskolan är det bäst att kolla på nätet. Är det en nyare hybrid, får man kolla båda föräldrarna. Med tredje och fjärde generationens hybrider av hybrider kan detta bli problematiskt, vilket är en av anledningarna till att jag tycker hybridiseringen nuförtiden har gått lite för långt. 

Boel och Katrin, med utstakad vägsträckning i bakgrunden, maj 2016

Mycket behövde fortfarande göras kring vändplatsen och uppfarten, där det fortfarande såg väldigt tråkigt ut. Det var en rätt brant sluttning från vägkanten ner till dammtomten, särskilt i den södra delen. Här behövs både terrassering, uppfyllnad och plantering, och på sikt blir det nog nya rhododendron i sluttningen utmed bäcken. Tills vidare är det ett bra ställe att lägga tillfälliga lövkomposter på.

Nästa stora projekt för året blev alltså att snygga till området närmast uppfarten, när nu alla högar av ved, grenar och flis äntligen var borta. Jag förberedde genom att rätta till resterna av sprängsten i kanten mot sluttningen, och beställa hem ett par lass väggrus och ett lass matjord. Sedan blev det en ny arbetshelg, då vi först stakade ut vad vi tyckte var en snygg kurva förbi den stora tallen. Alla hjälpte sedan till att kärra ut det mesta av gruset och jorden. Själva uppfartsvägen behöver bara vara tre meter bred, resten av skaftet får bli gräsyta, (klippt eller torräng). Först efter att vi var klara hittade vi gränsmarkeringarna, men de visade sig stämma riktigt bra med den utstakade sträckningen.

I nedre hörnet mot vändplatsen ville jag ha en plattbelagd parkeringsplats, som till hälften hamnar på min mark, och till hälften på tomtskaftet. Bilplatsen kan användas som gästparkering till alla tre husen. Eftersom snöhögarna från plogningen vintertid alltid hamnar just där, måste den delen ändå hållas fri från vegetation. Kortändan av bilplatsen markerades med några plantor av Ölandstok, eftersom läget är ovanligt soligt och torrt.

Sluttningen mellan uppfartsvägen och mitt woodland var delvis ganska brant, och behövde snyggas till med en terrassering, vilket också skulle ge tillräckligt jorddjup för lite större träd och buskar. Precis i nederkanten av sluttningen låg en grupp av jättestora kantiga sprängstenar , som var riktigt fula och dessutom för stora att flytta långt. Nu integrerades de, med hjälp av de tillgängliga starka gossarna, i en blivande stödmur mot en lite högre belägen terrass närmast vägen.

Niklas och Lennart vältrade dit ytterligare ett par stora stenar, för att markera den framtida sträckningen av terrassen. Sedan hävde vi dit en förfärlig massa gräsklipp och löv, och satte även ut ett par kompostringar för att samla ännu mera organiska massor för framtiden. Nedanför den blivande terrassen behöll vi den ursprungliga marknivån, men gjorde ett par planteringsgropar, och satte dit två ganska stora plantor av gullregn, som frösått sig på olämpliga ställen på min egen tomt. Gullregnen tog sig snabbt och blommade vackert redan nästa år.

Året därpå fick vi hjälp av Mats på Ekebacken med att fullborda stödmuren, genom att flytta några ännu större stenar från vägkanten vid uppfarten till Niklas och Katrins hus. Han dök oväntat upp med sin traktor, och med hjälp av grävskopan på denna lyftes den största av kullerstenarna ned till terrasseringen. Det blev rätt dramatiskt först, eftersom traktorn sjönk ner ända till hjulnavet i det djupa jordlagret, som jag vid det här laget lyckats få dit. Mats lyckades dock ta sig loss, och de övriga stenarna fick de starka gossarna rulla sista biten av vägen, för säkerhets skull.

Efter dessa gemensamma insatser, tog det bara några dagar för mig att fullborda stödmuren och fylla på med jord. Det gick ovanligt fort, eftersom allt material, både jord, grus och lövkompost, redan fanns på plats bara några meter bort. Jorden räckte också till fylla upp svackan mellan paradisäpplebusken och svartaronierna vid elskåpet, där jag hade hållit på med att dumpa höstlöv ända sedan vägen byggdes. Nu blev alltihop färdigt i ett sammanhang, och jag kunde för en gångs skull så ängsfrö i rätt tid, under förhösten. Fröerna, som jag samlat ihop under sommaren, innehöll bl.a valeriana, akleja och midsommarblomster från Guns tomt, vit malva från branten väster om stenbacken, och massor av prästkragsfrö från Ekebackens hästhage.

Katrin och jag var helt överens om att vi skulle plantera något speciellt på den nya terrassen, eftersom läget är exponerat och ligger rakt i deras utsikt från verandan. Vi enades om en Cornus Kousa "Eddie's White Wonder", som vi båda sett i blom på Zetas Trädgård, och jag lyckades få tag i ett fint exemplar på Lyckas Trädgård redan samma höst. Nästa år kommer det förmodligen att bli någonting ännu mera exklusivt, (och tveksamt härdigt) här; förhoppningsvis ett Snöklocksträd (Styrax obassia), om vi nu lyckas få tag i ett sådant.

Blommande Yakusimanumhybrid innanför uppfarten, maj 2017

Fars ursprungliga dröm om ett woodland med rhododendron hade förstås inte fallit helt i glömska.

Det finns ganska mycker rhododendron här idag, både på min egen tomt och på dammtomten. Far och jag lyckades samla på oss ett ganska impomerande sortiment; bland annat köpte vi plantor direkt av Hobbie och Jeddeloh under en Tysklandsresa, då vi också inhandlade varsitt växthus att sköta förökningen i.

Under sjuttiotalet förökade både far och jag rhododendron i rätt stor skala, både genom frösådd och sticklingar. Eftersom min ekonomi var begränsad, köpte jag också många två- till treåriga småplantor, både från Rhododendronsällskapet och min favoritplantskola i Sävedalen.

Mitt eget intresse var i väldigt stor utsträckning inriktat på hybrider av Rh. oreodoxa och williamsianum, eftersom jag gillade de rosa klockblommorna. Jag var mindre förtjust i de vanliga storblommiga sortena, men det blev förstår en hel del av dessa också.

De flesta av de storbladiga hamnade i ett plant område i nederdelen till min egen tomt, som vi döpte till "Rhododendrondalen", (återigen inspirerat av Botan). De kanter som vetter ut mot omgivande vägar och gräsytor har med åren vuxit ihop till en sammanhängande buskskärm, med nästan bedövande blomprakt under maj och juni, medan de inre delarna av den gamla planteringen numera mest liknar en dunkel och ogenomtränglig djungel.

Jag förälskade mig tidigt i ett par williamsianum- och oreodoxahybrider på vägen upp mot Bambulunden i Botan, och fick faktiskt specialtillstånd av Tor Nitzelius att ta sticklingar på dem. Många av buskarna i mitt woodland härstammar från dessa buskar, eftersom förökningen lyckades lite för bra, och det blev massvis med småplantor. De flesta av dessa hamnade först på en tillfällig planteringsyta i ytterkanten av "rhododendrondalen". Men småplantorna växte förstås till sig, och det blev ganska snart trångt om saligheten.

Redan kring början av 90-talet fick därför en del av dem flytta ut till dammtomten, först till partierna som gränsade mot min egen tomt; Övre ängen och Västra platån. I randzonerna mellan ängsmarken och angränsande bergspartier gjorde jag i ordning delvis upphöjda planteringsbäddar, som avgränsades med låga stödmurar utåt. Under de drygt 25 år som buskarna stått där, har de förstås vuxit sig ganska stora. Oreodoxahybriderna är över två meter höga numera. De blommar tidigast av alla, och det händer att nattfrosten tar blommorna, men de åren som knopparna klarar sig, blir blomningen spektakulär.

Lite senare, i början på 2000-talet, hamnade flera av williamsianumhybriderna i sluttningen utmed bäcken. Och i samband med att bågbron och planteringarna kring dammen kom till, 2004-2006, satte jag rader av azaleor dels utmed nordöstra dammkanten, dels i skogsbrynet söder om den stora ängen.

Tanken var förstås att blommorna skulle spegla sig effektfullt i dammens vatten. Men till skillnad från vintergröna rhododendron, som har den stora fördelen att rådjuren inte rör dem, levde azaleorna farligare. Även om de flesta överlevde, blommade de inte för första gången förrän 2010, då vägbygget startade. Förmodligen för att maskinerna skrämde bort rådjuren, som dittills käkat upp alla blomknopparna.

Jag har aldrig fjäskat särskilt mycket med mina rhododendron. De får en planteringsgrop, där den befintliga skogsjorden blandas upp med en tredjedel torvmull och en tredjedel lövkompost. Sedan glömmer jag i stort sett bort dem, utom förstås när de blommar, och när jag räfsar in lite löv runt dem på höstarna. Annars sköter de sig i stort sett helt själva, och är de bara någorlunda härdiga blir de så småningom rejäla buskar eller träd.

På sätt och vis är de idealiska trädgårdsväxter - i varje fall i ett woodland.