Så här års räfsar jag löv. Det är egentligen det enda trädgårdarbete man kan göra på hösten; jorden är för tung och blöt för anläggningsarbeten. Och med en tomt på nästan 5000 m² lär jag ha att göra i flera veckor.

Fast alla ytor behöver förstås inte räfsas. En stor del av ytan är skog, och där kan löven ligga kvar där de faller. Men runt näckrosdammen finns stora ängsytor, och där måste alla löv och rester av gräsklipp bort. Jorden behöver magras ut för att inte gräset ska ta överhand över ängsytorna. Grusgångarna behöver också räfsas rena, för att inte försvinna in i gräset totalt.

Men runt ängsytorna finns buskpartier, för att skärma tomten från omgivande vägar och bebyggelse, Och buskarna behöver mulching runt rötterna årligen för att trivas. Och så är det alla anläggningsytor, där jag inte är fördig med planering och plantering ännu. De flesta av dessa är lågpartier med högt grundvatten. som behöver fyllas upp flera decimeter, för att inte försumpas totalt. Jag kunde förstås köpa matjord lassvis för massor av pengar. Med istället gör jag min jord själv, av löven, som fylls på gradvis varje år.

Det är rätt praktiskt. Oftast behöver jag bara flytta lövhögarna några meter, till närmaste buskskärm eller lågparti. Och det är också detta som faktiskt gör lövräfsningen kul. Medan jag räfsar definierar jag avgränsningen mellan gräsytor och buskskärmar, och planerar för framtida planteringar. Det är egentligen bara under sen höst och tidig vår som strukturen i trädgården verkligen blir tydlig, på sommaren är det för mycket vidlyftigt grönt överallt.

Jag har aldrig förstått mig på folk som stoppar sina löv i plastsäckar och kör dem till tippen. För mig är de gyllene höstlöven nästan rent guld; på några år förvandlas de till svart, fet mylla, gemomvävd av daggmaskgångar. Mycket bättre än köpejord, och helt gratis. Det tar tid, men vi trädgårdsägare är vana vid att vänta. Och under tiden har man någonstans att göra av alla sina höstlöv.

Det finns förstås en myt om att man inte ska kompostera eklöv, att det till och kan vara skadligt. Men det bottnar bara i missförstånd. Eklöv är tjocka och läderartade, och bryts därför ner mycket långsammare än t.ex björklöv. Men det enda man behöver göra är att vänta ett par år extra. Eklöv innehåller dessutom en syra, som kallas tannin, men denna neutraliseras efterhand som löven bryts ner. Man kan också hjälpa upp PH-balansen genom att strö lite kalk eller vedaska i komposten.

Visst, det är inte mycket som växer i ett tjockt lager av eklöv, men för mina utvecklingsprojekt är det faktiskt en fördel. De färska löven på ytan håller undan ogräsen, medan se undre lagren bryts ner till fin matjord. På så vis kan jag välja vad jag vill ha för marktäckare, när väl uppfyllnaden nått rätt nivå och det är dags att plantera.

Och det är sådana saker jag funderar på, medan jag går här och räfsar. Så, när jag tittar på mina utfyllnadsområden, ser jag inte bara högar av bruna höstlöv, utan blivande blommande buskar med mattor av myskmadra eller nävor under.

Och det är det som gör att det kan vara roligt att räfsa.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...