Måndagen kändes äntligen lite som vår, även om det var kallt på morgonen, och lika isigt som vanligt på hundrundan borta mot Gerdsken. Jag tillbringade dock större delen av dagen i växthuset, med att kruka upp mina sjutton nya smårhododendron från Glendoick.

De levererades barrotade med bara en plastpåse runt rotklumparna, som var förvånande små. Plantorna ser dock fina och kraftiga ut, och flera av dem har blomknoppar, trots att de är små. (Knopparna borde jag egentligen ta bort, för utvecklingens skull, men jag kommer förmodligen inte att göra det. Lite nyfiken är man ju på blommorna).

Det är en blandning av arter och hybrider, de flesta av dem blir medelhöga, men fem är storvuxna, och två låga. Och eftersom jag huvudsakligen valt från bilderna i katalogen, blev det som vanligt antingen rosa klockblommor, (williamsianum x) eller ljusa blommor med mörka fläckar (yakusimanum x). Dock är där faktiskt två djupröda och två ljusgula, och dessutom två azaleor, så lite variation blir det.

Tomkrukor hör till det som jag har gott om, värre var det med torvmullen, som var slut. Så efter hundrundan svängde vi in på Lyckas Trädgård, som faktiskt hade öppet och torvmull i lager.
Värre var det med kortläsaren, som var alldeles ny, men inte inkopplad ännu. Men jag är ju lite stamkund där vid det här laget, så jag fick kredit.

Det tog längre tid än väntat att kruka upp plantorna, eftersom torvmullen som jag skulle blanda upp jorden med delvis var frusen.
Frusen var också marken utanför, så nu får mina nya smårhododendron stanna i växthuset tills risken för nattfrost definitivt är över. Inte helt optimalt, eftersom krukorna tar mycket plats, och jag dessutom har en frösådd, som snart behöver skolas ut.

Under veckans gång har dock våren kommit lite längre, även om det fortfarande är nattfrost, och isen på dammen ligger. Vårblommorna har kommit igång, bl.a jordvivorna från Wien, som normalt är först ut bortsett från vårlökarna. Samtidigt ligger det stora högar av snö kvar efter snöröjningen, främst efter Lilla Ferievägen, och tjälen dröjer kvar.

Det börjar åtminstone gå att jobba ute, för första gången på en dryg månad, och jag har kört undan det mesta av stamklabbar och större grenar från östra ängen. Tvillingarna ska komma och såga upp de sista stockarna på onsdag i nästa vecka.

Under weekenden räfsade jag äntligen den sista lilla biten av yttre ängen, drygt 8 veckor efter att jag fick avbryta arbetet på grund av snön. Det har varit en lång vinter, men på söndagen kom äntligen värmen, drygt 17 grader. Verkar nästan som om naturen tänkt hoppa över våren i år, och gå direkt på sommaren.

Tre olika saker med våranknytning inträffade den här veckan; 20.3 var det Vårdagjämning, och 25.3 både Vårfrudagen och första dagen med sommartid.

Vårfrudagen eller Marie Bebådelsedag, associerar de flesta förmodligen med våfflor, men i gamla tider betraktades Vårfrudagen också som en vädermässig vändpunkt - övergången mellan vinter och vår. Lika mycket snö som det fanns på taken denna dag, skulle det också finnas på marken till Valborg.

Taken är ju rätt snöfria vid det här laget, men annars ligger drivorna rätt djupa på sina ställen i skogen, och dammen är fortfarande istäckt. Den mesta av snön på fälten är dock borta, så synintrycket numera är snarare brungrått än vitt.

Men visst finns det vårtecken, även om allting stått stilla den senaste månaden. Efter hand som snötäcket försvinner tittar utslagna vintergäck och snödroppar fram här och var, även på min tomt. Men redan för tre veckor sedan, innan Gun åkte till Mallorca, blommade vintergäcken längs hennes östvägg. Hon kom hem i går kväll, och i stort sett har våren inte kommit ett dugg längre sedan hon åkte.

Hundpromenaderna har blivit enklare, eftersom man slipper att vada i djupsnö överallt, men risken att halka och bryta benen kvarstår. Å andra sidan är det ju tur att man har hunden, för utan den skulle jag knappt ha kommit utomhus alls under de senaste tre veckorna. För hundägare är det ju fyra gånger om dagen som gäller, oavsett väder och väglag. De enda som annars går ut i sånt här väder tycks vara småbarnsföräldrar med barnvagn. Ofta pappor, vilket jag tycker är uppfriskande att se.

Men det börjar äntligen gå att jobba lite utomhus igen, och det är behövs, för jag har blivit rätt försoffad av allt innesittande. Fast eftersom tjälen är kvar, så är det enda som egentligen går att göra att ta hand om resterna efter trädfällningen, som för närvarande belamrar stora delar av östra ängen. Ett enahanda jobb, och ganska slitsamt, men det måste ju göras.

Det tar tid att kärra undan klabbarna, eftersom de är så stora och tunga att man bara kan ta fyra i taget på skottkärran. Det understa lagret är också fastfruset i marken, och måste sparkas loss. Hittills har jag i alla fall fyllt två av tre tillgängliga lager i vedskjulet; det mesta får nog ligga under presenning tills vi får tid att klyva dem. Och så blir det förhoppningsvis ett påskbål på en del av riset.

Och söndagen var en riktigt fin dag, då man kunde njuta av årets första fågelsång och ta igen sig mellan skottkärrorna i solskenet mot Boels södervägg.

Fast idag snöar det igen, och det ska bli kallare i veckan.

Än så är det långt till vår.

Jag är redigt trött på det här vädret och väglaget nu. Knaggligt och halt överallt, så man riskerar att bryta benen på varenda hundpromenad. Dessutom måste jag kliva över en stor trädstam, varje gång jag ska passera Norra portalen, eftersom både bensinen och sågklingan tog slut samtidigt för pensionärspojkarna, innan de hann stycka upp den i hanterliga bitar.

Men det är åtminstone ljust på morgnarna nu, och faktiskt även på sista kvällspromenaden, eftersom snön lyser upp i mörkret. På dagarna är det däremot för ljust; man får ont i ögonen av allt det vita. Ja, jag vet att jag låter gnällig, men det här är faktiskt en ovanligt usel vår.

Kalla nätter och soliga dagar är värsta tänkbara förhållanden för känsliga buskar, eftersom de börjar bryta för tidigt. Knoppar som börjar svälla under dagen, kan fryser sönder under påföljande natt. Snötäcket skyddar visserligen markvegetationen, men det skyddar också övervintrande mördarsniglar och deras ägg.

Och även om det är plusgrader under dagtid, går det i stort sett inte att göra någonting utomhus, eftersom stora snöhögar blockerar framkomligheten överallt. Så högarna av stamstumpar, grenar och ris ligger fortfarande kvar på östra ängen, i väntan på att det ska gå att komma fram med en skottkärra, så jag kan få undan dem. Förhoppningsvis bör vi åtminstone kunna kunna elda upp rishögen på plats i påsk, när delar av Familjen Familj kommer hit.

Enda nyheten från mitt woodland är annars att rådjuren tycks ha flyttat tillbaka till sin gamla vinterlega i hörnan mot Niklas och Katrins tomt. De har haft sitt sovrum i en stor lövhög där i många år, men flyttade ut under utbyggnadstiden, då de tydligen tyckte det blev för stökigt i området. Nu när byggtrafiken har lugnat ner sig, har de tydligen bestämt sig för att flytta tillbaka igen.

Hur vet jag nu detta? Jo, dels för att jag numera ganska ofta stöter på en liten rådjursfamilj på tre individer under de tidiga morgonrundorna med hunden. Och dels för att rådjuren inte bäddar efter sig. De sparkar upp löven i högen för att få en luftig och varm lega att borra ner sig i. Så medan resten av marken är snötäckt, finns det väldigt uppenbara lövhögar ovanpå snön, i det gamla "sovrummet".

Som vanligt är mina känslor när det gäller rådjuren lite delade. Jag tycker att det är ganska kul att de känner sig så trygga med mig och hunden att de beslutat flytta tillbaka, och de får gärna sova i mina lövhögar om de vill. Jag hoppas bara att de inte förväntar sig "Bed and Breakfast".

Fast med tanke på mina tidigare erfarenheter med rådjuren, så är det förmodligen precis vad de gör.

Till slut fick jag alltså tag i pensionärstvillingarna, som haft ett flerårigt vilande uppdrag att ta ner tre björkar i strandkanten till dammen, så snart det blivit kallt nog för att vattnet ska frysa till. Anledningen är träden lutar så kraftigt mot dammen att de garanterat skulle hamna i vattnet om de föll av sig själva. Och att vada ut i vattnet till midjan för att såga upp och avlägsna grenar och stammar, är inte ett jobb som jag skulle önska åt någon. Jag har gjort det själv en gång för längesedan, när en gammal gran föll tvärsöver dammen, och det var inte kul.

Det är synd på björkarna, som är vackra och dekorativa, och långt ifrån döende. Men jag vågar inte ta risken att vänta längre, eftersom hela området har blivit mycket blåsigare, sedan så många trän tagits ner i vägområdet och på granntomterna. Och det här är alltså första gången på åtskilliga år, som det hållit sig kallt tillräckligt länge för att isen ska bli tjock nog att bära vikten av människor och fallande träd.

Vid det här laget är jag hjärtligt trött på vintern och snön, (som det kom en ny rejäl portion av förra måndagen). Men det håller på att slå över till blidväder, och under början av veckan oroade jag mig som omväxling över att isen på dammen skulle hinna försvagas så mycket att vi trots allt inte skulle kunna genomföra den planerade trädfällningen.

Men fredagen kom, isen ligger, och tvillingarna dök upp med motorsågar och rep på förmiddagen, som vi kommit överens om. Egentligen hade jag velat titta på, men det var fortfarande rätt kyligt, och man kan ju inte stå och hänga över axeln på dem i timtal medan de jobbar. Tvillingarna har fällt träd på trixiga platser åt oss tidigare, så jag litade på att de visste vad de gjorde. Så jag gick en runda med hunden istället, och missade hela föreställningen.

Ett par timmar senare kom de dock upp till huset och ville att jag skulle komma ner för att konferera. Vid det laget hade de hunnit ta ner två av träden, och även flytta alla stammar, grenar och kvistar från isen upp på östra ängen, där det nu låg en försvarlig hög, som så småningom ska vidare upp till vedklyven och bålet. Den saken är det dock ingen större brådska med, eftersom det inte är beroende av is på dammen. Det är något som Familjen Familj bör kunna klara själva under ett par arbetsdagar i april.

Problemet var den tredje björken, som växer precis mittemot ön, och även lutar kraftigt direkt mot den. Faller den fel skulle den kvadda Peters stålställning för rosorna, och det skulle bli både dyrt och stökigt. De var oroliga för att det inte skulle gå att få trädet att falla i önskad riktning, även med hjälp av rep och dragspel, och ville ha en direkt order från mig, för att våga ta risken. Något som jag faktiskt inte var omedelbart beredd att ge, eftersom onekligen verkade vara en stor chansning.

Men det var inte heller lockande att låta björken stå kvar, eftersom den lutar kraftigt ut över vattnet, och stammen dessutom har en lång längsgående spricka, så trädet är uppenbarligen inte friskt. Missar vi chansen nu, medan isen är kvar, finns det risk att det faller av sig själv, innan nästa möjlighet inträffar. Och faller det av sig själv hamnar det garanterat tvärs över ön.

Resten av helgen använde jag själv till att beskära rosorna på ön, och röja undan en del sly närmast vattnet, eftersom man nu kommer åt från vattensidan.

P.S Måndag EM:
Till sist fälldes den tredje björken faktiskt på måndagen, utan större incidenter än att en av tvillingarna blev blöt om foten när han trampade igenom isen, som börjar bli riktigt rutten i strandkanten efter flera dagars blidväder. De hann också ta ner det döda trädet vid portalen, och såga upp det i någorlunda hanterliga bitar, innan både bensinen och sågkedjan tog slut. Så nu ligger en två meter lång stamstump kvar vid portalen, och högar av kubbar, grenar och ris lite varstans runt dammen. Och där lär de få ligga, tills snön är borta, så det går lite enklare att komma åt med en skottkärra.

Det har varit extremkallt senaste veckan, under 18 grader ett par nätter. Dessutom en hel del snö, vi har ungefär två decimeter nu. Och eftersom det blåser en isande nordan blir det drivbildning nere på fältet, så man knappt kan ta sig fram där.

Lyckligtvis har jag tillbringat större delen av veckan i Guns och Görans hus, där man bara kan släppa ut hundarna på tomten för snabbrastning, och alltså slipper de korta extrapromenaderna runt fältet. Och olyckligtvis var detta förmodligen huvudorsaken till att vattnet i mitt eget hus frös på måndagsnatten, eftersom jag ju normalt spolar i ledningarna flera gånger under dygnet.

Gun och Göran kom tillbaka på torsdagskvällen, och jag flyttade hem till mitt eget vatten- och billösa hus. Samtidigt löste det förstås en del av problemen, eftersom Göran ju har tillgång till bil, så jag kom iväg till affären dan därpå. Så efter att jag inhandlat ännu en värmefläkt och en stor plastdunk för att åtminstone ha tillgång till dricksvatten, ställde jag faktiskt in mig på en längre tids primitiv tillvaro.

Att vara utan rinnande vatten är inte särskilt kul. Till och med en sådan enkel sak som att borsta tänderna, blir ett helt företag, för att inte tala om att spola på WC. Väderleksrapporten var inte heller uppmuntrande, även om den värsta kylan hade dämpats något, förespåddes fortsatt minusgrader två veckor framöver. Jag beredde mig på en tillvaro med att hämta vatten i grannhuset, och förvara det i dunkar och spänner för olika ändamål.

Nå, nu kom ju faktiskt vattnet tillbaka redan på torsdagskvällen. Förmodligen var det den nya och något kraftigare fläkten som hade effekt. Och det löste ju det största och akuta problemet.

Bilen blev däremot kvar på verkstaden över helgen, och det är ju rätt förståeligt. De hade fullbokat med tidigare kunder, och jag dök ju upp helt oanmäld. De har provstartat den några gånger de senaste dagarna, och det fungerade vid alla utom en gång. Möjligen behöver startmotorn bytas ut. Eller också var det bara ett tillfälligt och ovanligt slumpfel, genom att "kuggarna råkade hamna mittför varandra", (vilket också var bärgarens diagnos). Och eftersom bilen faktiskt startade, kunde de inte felsöka startmotorn. En ny startmotor skulle kosta 4000:- och de ville inte byta ut den på så lösa boliner.

Gun försvann redan på lördagen söderut igen, den här gången för tre veckor på Mallorca med Ortrud. Det gjorde tyvärr att vi missade veckans operaföreställning i Nossebro, eftersom jag numera inte vill köra i mörker. Och för en gångs skull avundas jag faktiskt Gun för den årliga medelhavsvistelsen, för det här långvariga vintervädret är inte roligt.

Jag kan faktiskt inte minnas en sådan stark kyla under hela tvåtusentalet. Och även om snötäcket åtminstone skyddar delvis, börjar jag oroa mig för att det kommer att ha konsekvenser för en del buskar i mitt woodland, som har begränsad härdighet. Särskilt vår fina nyplanterade Cornus Kousa vid Niklas och Katrins uppfart kan vara i farozonen. Den är förstås invirad i skuggväv, (vilket är en normal försiktighetsåtgärd för känsligare buskar under första vintern). Men skuggväven skyddar egentligen inte mot kyla, utom lite mot blåst. Men främst är den till för att skugga bort vårsolen, som annars ibland lurar skotten att bryta så tidigt att de sedan stryker med i nästa frostknäpp.

Kylan är förstås inte enbart negativ. Förhoppningsvis kommer den att gå illa åt beståndet av fästingar och mördarsniglar i större delen av landet.

Men för mig personligen innebär den framför allt att dammen numera har ordentligt tjock is, vilket är en förutsättning för att pensionärstvillingarna ska kunna fälla de lutande björkarna i dammkanten på ett kontrollerat sätt. Jag fick till slut telefonkontakt med dem på torsdagen, och de lovade komma på fredag i nästa vecka. Så nu hoppas jag faktiskt på att kylan blir kvar till dess.

Ni vet hur det är med internet. Annonsörerna håller järnkoll på vilka ämnen man är intresserad av, och har man någon gång köpt något på nätet, så dyker det hela tiden upp annonser från just den firman på ens skärm. Under de senaste veckorna har jag varit förföljd av bilder på blommande rosor, förmodligen för att jag köpte ett antal sådana från Odla.nu år 2004, och nu råkar de ha rea på barrotade rosor igen.

Det är ju en idiotisk tid att köpa barrotade rosor just nu. I varje fall från köparens synvinkel, eftersom det kräver att man har tillgång till ett frostfritt växthus för att förvara dem i under åtskilliga månader, innan de kan planteras utomhus. Ur säljarens synvinkel är det förstås mer begripligt. Vårleveranserna från plantskolorna är på gång, och nätfirmorna vill förstås tömma sina kyllager, för att få plats med nya, fräscha varor.

Normalt skulle jag ha varit rätt immun mot de här förföriska bilderna, eftersom det är flera decimeter snö ute, som lär bli liggande de närmaste veckorna enligt väderleksrapporten. Men så var det ju det där besöket i Nimfa, som tände suget efter friväxande buskrosor i mitt woodland igen.

Och jag behöver faktiskt nya rosor även till Rosengården också. Och barrotade rosor är enkla att förvara, om man bara ett frostfritt växthus, vilket jag ju faktiskt har. Och att det inte används för tillfället är ju faktiskt en fördel, eftersom det innebär att det finns gott om utrymme. Och så var det ju halva priset, och jag har alltid haft svårt att mostå en rea.

Ja, ni inser förstås varåt det barkade iväg. Innan jag visste ordet av, hade jag lagt en beställning på nio olika buskrosor. Orderbekräftelsen åtföljdes av detaljerade instruktioner, om hur viktigt det var att man ut, hämtade packade upp och vattnade igenom plantorna omedelbart, för att de inte skulle ta skada av att förvaras paketerade onödigt länge.

Jag har ju köpt barrotade rosor flera gånger förr, och då har det alltid gått bra. Även denna gång följde jag instruktionerna till punkt och pricka, hämtade ut paketet på posten samma förmiddag som avviseringen kom, och packade upp paketen omedelbart när jag kom hem. Men den här gången möttes jag av en obehaglig överaskning. Inte nog med att torvmullen som plantorna var förpackade i var helt torr, hälften av rosorna hade skjutit långa, bleka skott. Och de ska de definitivt inte ha gjort, så här års, om de faktiskt förvarats i kylrum hela tiden. Hela idén med kylrum är ju att plantorna ska hållas i vila ända fram till leveransen.

Man kan säga mycket negativt om PostNord, men den här gången går det inte ens att skylla på dem. Från det att jag fick avisering om att transporten gått iväg, till jag hämtade ut paketet, hade det bara gått tre dagar. Och med tanke på konditionen, måste de här plantorna ha legat paketerade betydligt längre än så, förmodligen ett par veckor.

Jag försökte förstås rädda vad som räddas kunde, genom att kruka upp och vattna igenom alla plantorna, samtidigt som jag skickade en preliminär reklamation till leverantören. Tiden får väl utvisa hur pass allvarlig skadan är.

Men principiellt bör man väl kunna förvänta sig livsdugliga plantor, även om det råkar vara rea?

Större delen av veckan har ägnats åt beskärning av buskar och slyklippning. Jag har beskurit både vinbärsbuskarna och rosorna inne i Rosengården rätt radikalt, och även kapat de längsta nerhängande grenarna på den stora honungsrosen utanför.

Sedan övergick jag till slyklippning eftersom allt det avklippta riset skulle upp till det blivande bålet på toppen av Amandas uppfart, och det var så mycket ek-och björksly i sluttningen på väg dit, att det blev för besvärligt att ta sig förbi där med vinbärsriset.

Slyklippning är också lite roligare än beskärning, eftersom man, precis som med lövräfsningen, kan kombinera jobbet med att planera vad man ska göra av området man håller på med. När man går där med grensax och såg och röjer rent, får man ju samtidigt en bra överblick över vilka platser man lämpligen kan få till ett jordlager på, som är djupt nog för lite större buskar.

Själva sluttningen, som delvis är rätt brant och bevuxen med en tät matta av blåbärsris, tänker jag bevara som den är - (fast utan sly). Det jag planerar att göra i ordning är den planare marken både ovanför och nedanför själva sluttningen. Det finns en stor, skålformad platå på krönet av sluttningen, som är som gjort att fylla upp med några decimeter lövblandad jord och ge plats för några medelstora rhododendron.

I partiet nedanför sluttningen vill jag få till en ny rad av lite större rhododendron innanför den befintliga raden längs bäcken. Här handlar det mera om ett antal tillräckligt stora planteringsgropar, men det finns också några naturliga hålor, sprickor och platåer i själva släntfoten, som jag tänker utnyttja.

Båda de här partierna har länge stått på åtgärdslistan för att förädlas till planteringsyta för nya rhododendron. Och eftersom ett stort antal små rhododendron är på väg hit från Glendoick till våren, börjar behovet av lämpliga platser för dessa bli mera akut. Lyckligtvis är rhododendronplantorna små när de kommer, så de ska få en tillfällig placering innanför stenraden vid Mellersta Tvärstigen, där de säkert kan stå några år i avvaktan på en mera permanent växtplats.

Fortfarande är det ingen ordning på vädret. Det töar och regnar och snöar och fryser omväxlande, och marken är snötäckt till större delen.

Men på lördagen drack Gun och jag eftermiddagskaffe utomhus, på den soliga stenläggningen nedanför hennes altan. Och årets första vintergäck har visat sig utanför hennes sydvägg, och även snödropparna börjar visa färg här och var. Så även om Guns tomt regelmässigt ligger minst två veckor före min, eftersom hon har söderläge och jag nordsluttning så är våren ändå på gång.

Fast redan på måndagen kom det en dryg decimeter blötsnö igen.

Egentligen gillar jag inte rosor. De är taggiga och temperamentsfulla, och fastnar i kläderna när man ska göra något med dem, eller i närheten av dem. De är som bortskämda barn, som skriker efter uppmärksamhet.

Jag hade en kort men intensiv rosenperiod kring 2004-2006, då buskrosorna på ön och i Rosengården kom till. De rosor jag köpte till ön var alla gammaldags buskrosor, som är härdiga och blommar mycket rikt, men bara en kort period runt midsommar.

Året efter, när Rosengården var klar, stötte jag för första gången på de moderna Austinrosorna, under "Rosens Dag" på Trädgårdsföreningen i Göteborg, och blev naturligtvis förförd. Så hösten efter det köpte jag ett antal barrotade rosor på nätet, som jag planterade i Rosengården. Men den här gången köpte jag mest remonterande rosor. Tanken var förstås att få en betydligt förlängd blomningstid

Till skillnad från rhododendron, som har en kort men intensiv period av fägring från april till början av juli, så bjuder ju de remonterande rosorna på blomprakt åtskilliga månader. Men också till skillnad från rhododendron, som i stort sett klarar dig själva efter planteringen, kräver remonterande rosor en del skötsel året om, med beskärning, gödning och kupning.

Det borde ha blivit ett lyft, men efter det blev rosorna snarare ett årligt irritationsmoment. Förmodligen var det till större delen mitt eget fel, eftersom jag systematiskt undvek att lägga ner det jobb på skötseln som rosorna krävde. Rosengården höll på att förfalla, och periodvis gick det knappt att komma ut på ön, eftersom rosorna, trots spaljéställningen, höll på att ta över sittytan helt. Min känsla var att det helt enkelt inte var värt jobbet - och taggarna.

Undantaget var möjligen mina två honungsrosor, som vid det här laget har klättrat så högt upp i ett par ekar att de täcker större delen av kronan, och bjuder på bedövande blomprakt kring månadsskiftet maj-juni. Men även dessa har en irriterande benägenhet att skicka ner långa taggiga grenar i nacken på mig, varje gång jag passerar.

Så mitt rosintresse hamnade definitivt på sparlåga, under rätt många år.

Ända till förra våren, då Gun och jag åkte på nostalgiresa till Rom. Höjdpunkten på den resan var den berömda trädgården Nimfa, fem mil utanför Rom. Gun hade varit där på en temaresa för rosenälskare några år tidigare, men själv hade jag bara sett bilder därifrån, och satt upp den som nummer ett på min önskelista för Rom-besöket.

Det finns många fantastiska trädgårdar i Italien, men de flesta av dem är formella barock- eller renässansträdgårdar, som inte riktigt är i min smak. Nimfa är något helt annat, en "naturpark" i engelsk stil, med stora gräsytor under gamla träd, och en porlande ström som slingrar sig genom landskapet. Vad som gör den särskilt speciell är att den är uppbyggd kring ruinerna av en gammal stad. Och överallt finns det blommande rosor. De växer i grupper längs vattendraget, de klättrar i träden och täcker de gamla stenruinerna med sina blommande revor. Det är en fullständigt magisk upplevelse, olik allting annat i trädgårdsväg.

Förr i tiden var Nimfa något av en "hemlig trädgård", som mest besöktes av temaresor för botaniskt intresserade. Numera har den dock blivit så känd att det går många bussturer dit dagligen under säsongen, och sedan får man vänta i kö, för att släppas in i grupper på ca 20 stycken, med guidning på olika språk. Det går till och med en minibuss mellan järnvägsstationen och trädgården numera, men det fick vi inte reda på förrän senare.

Gun och jag tog tåget dit på egen hand, och sedan taxi de tre kilometerna från stationen. Och eftersom vi inte hade lust att vänta på en engelskspråkig guide följde vi med första guidade turen, som var på italienska. Det gjorde oss ingenting, för själva trädgården är så fantastisk att man glömmer allt annat, och vi ville ändå bara strosa omkring och njuta av atmosfären. Så medan guiden stod och berättade, snokade vi omkring bland ruinerna på egen hand, och följde bara efter gruppen lite på håll när de förflyttade sig. (Det var en ganska mångordig guide, så vi hann njuta länge av trädgården och rosorna).

Och som alltid när man sett något riktigt sagolikt, börjar man fundera över om man skulle kunna få till någonting liknande hemma. För visst skulle det vara fint med några grupper av buskrosor i kanterna av skärmplanteringarna runt ängsmarken i mitt woodland, och inte bara ute på ön? Rosor gillar ju lerjord, och ängsmarken är relativt solig, så förmodligen skulle de väl trivas?

Men så är det ju det där med rådjuren och deras aptit på rosenknoppar. Fast å andra sidan så har ju rosorna på båda portalerna klarat blomningen utmärkt de senaste åren. Så kanske rosorna är tillräckligt taggiga för att kunna försvara sig själva?

Hur som helst, så satte det där besöket i Nimfa igång något i mitt huvud. Vi hade en jättefin dag, och det väckte mitt slumrande rosenintresse till liv igen. Men mer om detta senare.