För första gången i år låg det tät morgondimma över fälten, när jag gick morgonrundan med hunden på tisdagen. Det börjar också bli mörkt när jag går sista rundan. Augusti må vara den sista sommarmånaden, men hösten lurar runt hörnet.

Jag håller fortfarande på med avslutningsarbeten uppe längs gränsen mot grannen. Det tog längre tid än beräknat, eftersom jag blev distraherad av kaprifolen. Dessutom använde jag tidigare delar av platån ovanför berget som upplag för mina förökningsprojekt, och en del gamla krukor visade sig fortfarande ha levande innehåll, som naturligtvis måste tas hand om. (Bl.a. hittade jag en pion, som möjligen kan vara en fröplanta av min gula Mlokosewitschii. Bara namnet gör ju att man absolut vill ha den, och gula pioner är dessutom väldigt sällsynta).

Nästa större projekt var annars att slutgiltigt göra i ordning Mellersta Platån för plantering. Det är åtskilliga år sedan jag med hjälp av Niklas la upp en rad med stora kullerstenar där, som en förlängning av den gamla stödmuren längs berget längre söderut, där det vuxit en rad låga williamsianumhybrider sedan mitten på nittiotalet. Ytan mellan stödmuren och berget har sedan dess används för lagring av höstlöv, och vid det här laget har det mesta av dessa förvandlats till fin matjord.

Berget sluttar emellertid betydligt flackare på den här sträckan, vilket innebär att jorddjupet, som är en knapp meter längs stödmuren på utsidan, minskar snabbt in mot berget. Efter årets långvariga torka har jag insett att jorden bara kommer att vara tillräckligt djup i framkanten och närmast den gamla planteringen, så det blir bara en rad med buskar längst större delen av stenmuren.

Själva bergssluttningen har ett väldigt tunt jordlager, med fin vegetation av mossa och blåbärsris, så den vill jag förstås behålla. Problemet är partiet där uppfyllnaden möter bergskanten. Även om jorddjupet bara är några decimeter där, finns det alltid saker som lyckas slå rot, och jag vill helst inte ha dit en massa sly. På sikt blir det förstås marktäckare på hela ytan, men de kommer ändå inte att synas på baksidan, när rhododendronen väl vuxit sig stora.

Eftersom jag har underskott av massor för närvarande, bestämde jag mig för att gräva om hela partiet, använda all den färdiga kompostjorden i framkanten och bättra på med fyra balar torvströ. Här blev det nu plats för en högre rhododendron, Horison Monarch, i bakkanten, och fem medelstora längs muren; från väster till öster Loch Earn, Adenosum, Yufugense, Mrs Th Lowinsky och Hirtipes: De två första är ljusgula, övriga har olika nyanser av rosa, med mörkare fläckar. Det kommer förhoppningsvis att bli väldigt snyggt.

Jag fick också till en smal grusad gång upp till Övre Platån, så att man kan köra upp med skottkärra. Det lär behövas, eftersom det kommer att bli nästa lagringsområde för flerårskompost, nu när det nedre har blivit planteringsyta.

I bakkanten hamnade det översta lagret av ännu inte nedbrutna löv, plus de kasserade, halvruttna vedklampar, som blivit över, när vi sågade upp och klöv de gamla stockarna vid Wellfeltarnas vedförråd. (En del av trädstammarna, som legat under presenning i åratal, var helt enkelt för ruttna att använda som ved. Nu fick de bli fylle istället, och på sikt kommer även de att brytas ned till jord).

Som en extra bonus fick jag kvar en rätt rejäl hög av planteringsfärdig lövjord i nederkanten av uppfarten vid vedskjulet, efter att vedklamparna rensats ut. Det var ett annat av de ställen jag planerat för mina nya rhododendron. Med hjälp av innehållet i en stor gammal ringkompost, som stått där i många år, plus två balar torvströ, lyckades jag nu höja upp marknivån med en dryg halvmeter närmast branten. Där blev det nu plats för tre av de mera högvuxna rhododendronen; en röd Leo, vitrosa Decorum och rosa Fortunei. Ringkomposten fick flytta ut ett steg, och förhoppningsvis kan den upphöjda ytan utvidgas efter några år, och ge plats för fler buskar.

Ytterligare två nya rhododendron råkade jag samla på mig mer eller mindre av misstag, efter att en kompis hade tipsat mig om halva priset på perenner hos Blomsterhaga och Jordnära. Jag åkte dit för att hitta en vit höstflox, (vilket förstås inte fanns), och åkte hem med ett par ljusblå flox, tre gråbladiga Alunrot och en stäppsalvia. Det visade sig dessutom vara halva priset på en del buskar också, så då blev det två små finbladiga japanska lönnar som hette Emerald Lace och Seirya, och två rödblommiga rhododendron, en liten med vackert bladverk, som hette Red Jack och en lite större, Morgenrot.

Fast fler rhododendron är ju det sista jag behöver just nu, och när jag googlade Red Jack visade den sig vara dåligt härdig, zon 1-2, så den kanske inte ens överlever första vintern. Nu fick den ändå en plats, vid tvärstigen innanför mot bäcken. Och vem vet? Kanske den klarar sig och växer sig stor. Konstigare saker har hänt.

Och Gun har lovat att jag ska få ta en bit av hennes vita flox till hösten, så då löser det sig med den detaljen också.

Så här såg partiet närmast väster om mitt nya område ut 2016, då det var en ovanligt riklig rhododendronblomning.

I och med väderomslaget blir det lite nya rutiner för utearbetena. Å ena sidan slipper man vattningen och riskerar inte värmeslag vid grovarbete längre, men å andra sidan blir allting ofta genomblött och det är inte så kul att jobba ute i blöta heller. Så de olika projekten avbryts minst lika ofta som tidigare, men av andra orsaker. Man får helt enkelt anpassa sig efter vädret. Och just nu har jag lite för många småprojekt på gång samtidigt.

En bieffekt av stormen var att marken täckts av ett lager barr och fnas, som tydligen blåsts av de kruttorra tallarna. Även frösådden på min bakre veranda var delvis bortspolad och täckt av fnas, så idag fick alla småkrukorna flytta in i växthuset, där det är lättare att hålla koll på skötseln. Hittills ser det rätt lovande ut, och en del kan nog få komma ut till sina permanenta växtplatser. Bl.a har jag fått ihop ett dussintal plantor av Slåttergubbe, vilket jag länge har velat får in i ängsmarken. Även fröplantorna av Japansk primula växer på bra, så jag kan snart förnya beståndet längs den Centrala Tvärstigen, där de håller på att gå ut.

Efter ytterligare ett par dagars småregn har åtminstone markytan blivit mättad med vatten, och det är läge att både så och plantera. I huvudsak är det kanten mot Amandas uppfart som får ta del av både fröna och småplantorna. Ytan där jordhögen tidigare låg är nu bar jord, i huvudsak utan uppslag av gräs eller ogräs, eftersom den varit täckt av markduk ett par år. Där hamnade nu både en del av de små frösådda slåttergubbarna, plus rätt stora mängder nya frön från Guns tomt, mest midsommarblomster, akleja och bollök, men även meconopsis och gul corydalis från min egen entrégång. (Jag har också tagit frön från mina ljusgula pioner, som jag gärna vill ha fler av, men dem tänker jag så i en låda, under lite mer kontrollerade former).

I vägkanten lite högre upp i backen klämde jag ner alla mina räddade jordgubbs- och smultronplantor från förökningsbordet. De gillar ju att växa soligt och öppet, så jag räknar med att de ska täcka marken, på några års sikt. Jag stoppade också ner ett halvdussin av de mystiska plantorna från förökningsbordet i bortre hörnet av stödmuren. Jag har fortfarande ingen aning om vad det kan vara, men det bör ju klarna på något års sikt. Förhoppningsvis är det något jag gillar, annars bör det vara enkelt att bli av med dem om det behövs, eftersom jag har dem samlade på ett ställe...

Samtidigt håller jag på med mitt nästa grävprojekt, i den bakre delen av gränsen mot granntomten. Där finns en tio meter lång och halvannan meter bred ränna med hyfsat djup jord, mellan en bergrygg och en låg stenmur, där det tidigare vuxit några enar, som emellertid gick ut för säkert tio år sedan. Numera växer där bara grovt gräs, som för tillfället dessutom var ordentligt torrt, t.o.m efter flera regnskurar, så det var ganska enkelt att hacka bort svålen, och fylla på med lite ny jord. Senare i höst ska mina krukade taxusar få flytta upp hit.

Därmed vinner jag två saker. På lite sikt kommer taxushäcken att skymma allt bråte som redan samlats på baksidan av nygrannens långa vedförråd. (Det är ett märkligt generellt beteende, som nästan alla villaägare tycks dela. Man vill inte själv titta på alla gamla stegar, kasserade parabolantenner och annan skrymmande bråte. Så därför travar man upp alltihop på baksidan av sitt garage - (eller i det här fallet vedförrådet), som i sin tur står 1.5 meter från tomtgränsen, enligt standardregeln i stadsplanen. Att de samtidigt exponerar skrotet mot grannen, tycks de aldrig tänka på)...

Den viktigaste poängen med flytten av taxusarna, är emellertid att jag på det viset frigör den främre delen av Mellersta Platån, så jag äntligen kan göra den färdig för de nya rhododendronplantorna från Glendoick, som hittills bara fått en tillfällig placering i entrélandet. Det går ingen större nöd på dem där, men även om rhododendron är jämförelsevis enkla att flytta, med sina kompakta rotklumpar, är det naturligtvis bättre att göra det, innan de hunnit växa sig alltför stora.

Arbetet i tomtgränsen komplicerades av att större delen av partiet var övervuxet av kaprifol, och den måste definitivt bort innan någon nyplantering kan ske. Det blev åtskilliga skottkärror fulla med hoprullade rankor, som tills vidare hamnade i övre delen av uppfarten, i väntan på nästa års bål. Eftersom kaprifolen också hade lyckats kväva ett par gamla enar, blev det ännu mera material till bålet. Och när man väl börjar röja bland kaprifol, tar det liksom aldrig slut, eftersom rankorna kan bli tjugotals meter långa, och rotar sig på alla ställen där de nuddar jordytan. Lyckligtvis är rötterna oftast ytliga, så det är bara att dra och nysta...

Jag blev tvungen att även röja en stor del av hörnet på Amandas tomt, för att kunna baxa ut den 6 meter långa armeringsmattan, som hittills stått lutad mot Puttens staket, efter att ha delat den på mitten i höjdled. Min senaste ljusa idé är nämligen, att genom att placera den vinkelrätt mellan mitt växthus och Puttens tomtgräns, kan jag få en helt hundsäker spärr mellan baksidan av mitt hus och deras tomt. Eftersom Nelly numera oftast är med när jag jobbar ute, är det skönt att slippa oroa sig för att hon ska få för sig att jaga deras katt.

Det ena leder ofta till det andra, och klippningen av buxbomshäckarna i Rosengården förra veckan fick som följd att jag påmindes om ett tidigare projekt där, som jag lämnat oavslutat i våras. Det handlar om snigelstaketet kring den centrala fyrkanten, där jag lyckats sabotera funktionen genom diverse tillägg, som nergrävda vertikala plåtar och påfyllnad med cement mellan stenläggningen och plåtarna, efter att sniglarna till slut ändå tog sig in till grönsakerna. Inget av tilläggen hjälpte mot sniglarna. istället skapade de nya problem, eftersom rotogräs lyckas skicka ner sina rötter genom alla tillgängliga springor och håligheter, och sedan blir omöjliga att bli av med. Bl.a fanns det en snårvinda, som fortfarande lyckas skicka upp nya skott från oväntade ställen, trots att jag har jagat den i tre år.

Rotogräset var faktiskt ett större problem än sniglarna, så jag bestämde mig nu för att ersätta plåtarna och cementen med en enkel grussträng mellan plattgångarna och matjordspartierna, vilket innebar rätt mycket grävjobb, men dessutom att snigelstaketet måste dras upp och delvis plockas isär. Och eftersom jag är totalt oteknisk, var jag rädd att jag inte skulle klara att sätta ihop det igen på egen hand efteråt.

Mot all förmodan lyckades jag dock med detta, så nu ser det riktigt prydligt ut i Rosengården, för första gången på flera år. Prydligt. men tomt, åtminstone i mittrutan, som just nu bara innehåller den tre meter höga jordärtskockan. Men till hösten ska årets frösådd och sticklingsförökning få flytta dit, så då får jag en definitiv indikation på om snigelstaketet fungerar igen.

Båda familjehusen är bebodda för tillfället; och det är Niklas och Katrins sista semestervecka, så Niklas genomförde sin självpåtagna årliga uppgift att vada ut i dammen och dra bort vassen i strandkanten. Det är inte ett jobb som jag avundas honom, men i år var vattnet i alla fall garanterat varmt och vattenståndet lågt efter den långa torkan. Normalt brukar han lämna själva komposteringen åt mig, eftersom vassen kan behöva ligga och rinna av först, men i år var han extra duktig och körde till och med upp grönmassan till mitt senaste utfyllnadsområde uppe på Mellersta Platån.

På onsdagen blev det också kräftskiva på Wellfeltarnas veranda, där tre generationer deltog i festandet. Goda kräftor, och så många att det inte var någon direkt konkurrens om de sista... Och vackert väder, vilket för en gångs skull var välkommet.

Men natten till torsdagen bröts äntligen den långa torkan av en regnskur, som gav 4 millimeter, och på fredagsmorgonen kom det in en kallfront, som var så kraftig att det till och med blev en klass 2 varning för hårda vindar, och den bidrog med ytterligare 6 mm. Lördag förmiddag späddes det hela på av ett rejält ösregn, med t.o.m lite hagel och ytterligare 12 mm, och ännu en skur på natten gav 4 till. Totalt har vi alltså fått 26 mm på ett par dagar, vilket motsvara en rotblöta. Det var nog också en fördel att det kom ett par småregn före ösregnet, så att inte allting bara rann av den stenhårda ytan.

Tyvärr blev en konsekvens av stormen, att en gammal asp på Guns tomt blev av med en stor del av kronan, som landade på garagetaket. Den här aspen, från mors och fars tid, betyder mycket för både mig och Gun. Men eftersom en arborist redan hade dömt ut trädet tidigare i somras är det tveksamt om det kommer att överleva den här skadan.

Att döma av väderleksrapporten verkar det äntligen bli en övergång till normalt svenskt sommarväder, d.v.s regn vartannat dygn. Det var i sista minuten, för under de senaste dagarna är det mycket som vissnat, och inte blev det bättre av vattningsförbudet heller. Jag klarar helt enkelt inte av att se mina mer än femtio år gamla rhododendron rulla ihop bladen, vilket de normalt bara gör under kalla vinterdagar, för att minska avdunstningen. Men när de gör det mitt i sommaren, är det sista tecknet på att de mår så dåligt att de snart kommer att dö. Så hade det här regnet inte kommit är det stor risk att jag hade brutit mot förbudet och smygvattnat här och var.

Hettan fortsätter och hundpromenaderna förläggs numera ofta till Kroksjön, där hundarna kan bada. Särskilt Castor är fullkomligt pinntokig. Han rusar i förväg ut i vattnet, och står sedan och flåsar av iver i väntan på att man ska kasta pinnar åt honom. Stackars Nelly får knappast en chans; var gång jag lite diskret försöker slänga en pinne åt henne också, överger Castor den han redan har i munnen, för att istället simma ikapp Nelly och sno hennes.

Till och med jag har äntligen badat denna extremsommar. Jag har börjat gå ner till Margaretaviken med Nelly på eftermiddagarna, och eftersom det är en långgrund sandstrand där, är det lätt att vada ut. Oftast får vi vara ensamma där, men på onsdagen var det riktig trängsel, först ett par med två King Charles spaniel, (som också var väldigt duktiga på att simma efter pinnar). Dessutom ett helt sällskap, som parkerat sig i solstolar på den lilla tillgängliga strandytan. Tydligen är det internationella kappseglingar i Alingsåsviken i tre dagar, och de var där för att titta på start och målgång. Inte riktigt min grej - segling är nog den mest långtråkiga sport jag kan tänka mig för åskådarna.

Värmen och torkan fortsätter minst en vecka till enligt väderrapporterna, så det gäller att hitta sysslor utomhus som inte medför risk för värmeslag.

I början av veckan tog jag därför itu med en uppgift, som fått vänta alldeles för länge; att äntligen tömma det långa bordet med småkrukor, som belamrat ytan framför uthuset i alltför många år. Det är en relikt från min förökningsperiod för ett tiotal år sedan, och har inte fått någon tillsyn under de senaste fem åren. Men förvånansvärt nog är det fortfarande liv i en del av krukorna. Mest består förstås grönskan av jordgubbar och smultron, som tydligen spritt sig med revor mellan krukorna. Uppenbarligen gillar de miljön tillräckligt för att både blomma och sätta frukt. Jag har plockat både jordgubbar och smultron direkt från långbordet i sommar.

Men även en del av de gamla sticklingarna och fröplantorna har lyckats hålla sig vid liv trots vanskötseln. Eftersom jag alltid har svårt att kassera levande ting, och dessutom vill belöna uthållighet hos växter, handlade det alltså inte om en snabbrensning. Projektet innebar en omfattande sortering, för att rädda så mycket som möjligt av det som var vid liv. Vilket i sin tur krävde två olika skottkärror och ett avlastningsbord för själva hanteringen.

Det var ett lämpligt projekt i värmen, eftersom det krävde minimalt med kroppsansträngning. Däremot behövdes en hel del tankemöda, eftersom alla etiketter vid det här laget hade försvunnit eller var oläsliga, och jag därmed fick stora problem med att identifiera vad som växte i krukorna och eventuellt var värt besväret att rädda.

Jag hade hoppats på att bli av helt med långbordet, men i slutändan blev det så många krukor med växter som jag bedömde förtjäna en ny chans, att de inte ens rymdes på halva bordet. De ska få en ny chans i ängspartierna kring dammen och längs Amandas uppfart, när det väl börjar regna. I övrigt blev det en full kärra med kompostmaterial, och en annan kärra med riktigt fin matjord. (Det mesta av jorden gick dock åt direkt vid omkrukningen av de överlevande plantorna).

Nästa hanterbara uppgift i stekvärmen var att klippa häckarna. Rönnsumaken ser aldrig särskilt rolig ut efter en klippning, men jag vet ju att den hämtar sig, och den måste hållas i schack om den inte ska ta över hela området. Bokhäcken fick dock vänta eftersom vägkanterna av någon anledning inte är slagna, och det blev svårt att komma åt i de höga gräset. Istället gav jag mig på buxbomshäckarna i Rosengården, som är lätta och roliga att klippa.

Just nu blommar höstfloxen vackert där, vilket förstås beror på att jag faktiskt vattnat en del. Det är förstås för tidigt för säsongen, men blomningen är överdådigt grann, och så mycket annat finns ju inte att glädja sig åt en sådan här torrsommar. Mest är det röda nyanser, som varierar från ljusrosa till djuprött och violett, och egentligen skulle det behövas några vita för att lätta upp intrycket. Jag planerar att dela alla plantorna och sprida ut dem över hela Rosengården till hösten, kanske kan jag hitta några vita att komplettera med på någon plantskola då.

En annan sevärdhet i Rosengården just nu är en jordärtskocka, som jag köpte i en liten kruka för två år sedan. I år har den har flera tre meter höga stammar med blomknopp i toppen. Tyvärr hamnar blommorna lite för högt för att ge bra effekt, men enbart växtkraften är imponerande, särskilt en sådan här sommar, då det mesta är torrt och halvdött.

Och nu har det tydligen blivit vattningsförbud i hela Alingsås också, enligt AT. Hur ska detta sluta?

Semesterfirarna har anledning att vara nöjda med den här sommaren, men för bönder, skogsägare och trädgårdsägare är den katastrofal. Det utlovade regnet under helgen uteblev helt i Alingsåstrakten. Hettan börjar ta både på krafterna och humöret. Man läser väderleksrapporterna maniskt, och spanar hoppfullt mot minsta moln på himlen. Grovarbete är inte att tänka på, och man behöver hålla sig i skuggan även för lättare sysslor utomhus, så arbetet får anpassas till detta.

Jag har ägnat större delen veckan åt att såga upp de sista resterna av grenar och slyträd till småved. Tvillingarna lämnade nämligen kvar en rätt stor hög med de klenaste delarna av riset. Tydligen är det svårt och farligt att såga upp detta med motorsågen, som fastnar i ojämnheterna, hoppar och slår. Själv använde jag handsåg, och höll mig i skuggan. Jag kunde förstås ha burit undan riset till det vanliga höstbålet istället, men det hade blivit ännu jobbigare i värmen. Dessutom går det åt mycket tändved till eldningen vi kakelugnen vintertid, så jag samlar småveden under skärmtak i gamla apelsinlådor från matvaruaffären. Jag börjar dock få ont om lådor, eftersom de är mer än tio år gamla, och börjar lossna i fogarna, tills de slutligen måste kasseras.

Till slut blev jag äntligen av med rishögen, och den stenlagda ytan bakom uthuset kunde sopas ren för första gången på tio år. Det behövdes, för lagret att sågspån, bark och flisor var nästan decimetertjockt, och det börjar växa upp småträd ur det här och var. Kvar står nu bara den gamla sågbocken, som är så skev och rutten att den knappt håller ihop i fogarna. Det är tveksamt om det ens lönar sig att reparera den, förmodligen får den bli till småved också. Fast inte just nu, jag är less på sågning för tillfället.

Huvuddelen av den lilla energi jag har går annars åt till att flytta runt vattenspridaren. Rutinen, som vid det här laget är väl etablerad, styrs av var det finns nyplanteringar, var jag vet sedan gammalt att jordlagret är lite tunt, och var vegetationen visar tecken på att må dåligt. När rhododendronen rullar ihop bladen, är det ett säkert varningstecken, och på lördagen hände det i entrélandet, som jag hittills inte brytt mig så mycket om, eftersom det fick en väldigt ordentlig genomvattning i samband med planteringen i början av juni. Nu mådde buskarna uppenbarligen dåligt, och eftersom de är nya - (och dyra) - har de hög prioritet.

Trots torkan hade dock en del av det gamla rotogräset börjat visa livstecken igen. Förmodligen hade det hamnat rotbitar av både nässlor, kvickrot och rävarumpor här och var i uppfyllnadspartierna, där den gamla jorden blandats med torvströ och ny matjord. Men så länge rötterna inte har haft tid att söka sig ner i bottenskrevorna igen, är de relativt lätta att bli av med, så jag beväpnade mig med grep och handspade, och rensade bort all synlig grönska av de värre sorterna, vilket resulterade i en fylld lövkorg med ogräsrötter.

Det tog ett par timmar, med avbrott för en badrunda med hundarna på eftermiddagen, och under tiden mörknade det hoppingivande och mullrade över sjön. Men fronten drog förbi på någon timme, utan att släppa ifrån sig mer än några ynkliga droppar, som inte ens räckte till att blöta ner ytan. Så på kvällen sattes spridaren på plats, och fick stå på någon timme för länge, medan jag som vanligt somnade framför Midsummer Murders på TVn. (Jag tycker programmet är småtrevligt, men det är samtidigt rena sömnpillret, och jag lyckas sällan hålla mig vaken till slutet. Så även denna gång missade jag vem mördaren var).

De nyplanterade rhododendronen hämtade sig dock efter vattningen, och det var ju huvudsaken.

I övrigt har det mest bara blivit småplock, städning och andra ströjobb under veckan. Bl.a annat fixade jag en lucka till krypgrunden under huset. Det är en rätt stor öppning där, för att man ska kunna ta sig in under den nya delen av huset. Tidigare har det inte varit något problem, eftersom alla vattenledningar legat under den gamla delen av huset, som är bättre skyddad. Men sedan jag fick kommunalt vatten och avlopp går både huvudvattenledning och avlopp genom den nya delen, och i vintras frös ju ledningarna, medan jag passade hus och hund nere hos Gun och Göran under deras Egyptenresa. Det är svårt att tro i stekhettan just nu, att det bara är ett halvår sedan en riktig styggvinter med 16 minusgrader, men extremt klimat lär ju bli vanligare i framtiden. Och att vara utan vatten är inte särskilt kul, så nu ville jag vara bättre rustad inför nästa vinter.

Projektet med luckan visade sig bli lite besvärligare än förväntat, eftersom det råkade växa en martagonlilja i kullerstensbeläggningen mitt framför ingångshålet, alldeles intill väggen. Hur i hela friden den lyckats fröså sig just där, och dessutom ta sig upp mellan kullerstenarna, är nästintill obegripligt. Och ändå konstigare var att den inte bara hade överlevt och blommat, utan även lyckats sätta en sidolök i den kruttorra sanden under takfoten och kullerstenarna. Det råder ingen direkt brist på just martagonliljor på min tomt; av någon anledning verkar de vara den enda sorts liljor som klarar av de otäcka liljebaggarna. Men en sådan överlevnadstalang måste förstås belönas, så innan jag kunde fixa till fundamentet, måste jag riva upp stenläggningen för att rädda den tappra liljan, och det tog lite extra tid.

Och sedan var det dags att flytta spridaren igen. Det är ett jobb som aldrig tycks ta slut den här sommaren.

Likasom torkan, att döma av väderleksrapporten.

På tisdagen kom äntligen ett oväntat regn. Det var ett rätt blygsamt duggregn, men det varade i några timmar, så totalt blev det 12 mm enligt Guns vattenspridare, (som dock möjligen inte var helt tom, när regnet började). Ett duggregn som det hör gör ändå mer nytta än ett slagregn, som bara rinner av den kruttorra marken. Och till skillnad från vattenspridaren, hamnar ju regnet överallt. Det av SMHI utlovade regnet på onsdagen blev däremot bara några droppar, men man får ju vara tacksam för det man får.

Det är ju slåttertid, så jag växlar mellan att räfsa gräs, (vilket är jättejobbigt), och att rensa undan kaprifol och ormbunkar, när jag behöver något lättare i hettan. Mellan varven flyttar jag runt vattenspridaren, var tredje timme, vilket jag börjar bli rejält trött på, vid det här laget. Men varje gång jag går morgon- och kvällsrundan med hunden blir jag på gott humör av att se se nyslagna fälten. Så här fint har det inte varit i Lövekulle på minst tio år. Nellie är om möjligt ännu lyckligare, och visar det genom att ta vidlyftiga ärevarv runt hela fältet i full fart, vilket hon inte har gjort sedan hon var unghund.

Och på morgnarna sveper jättestora flockar av kråkor och småfåglar runt över fälten, (vilket känns som fel tid, för det är väl ändå inte dags för höstsamlingen? Men kanske är fågelflockarna bara lyckliga av den ovanliga tillgången på frö, som ju blir lättare att komma åt i det korta gräset? Hur som helst, ännu en ovanlig händelse, detta onormala år)...

Tvillingarna har varit här och sågat upp de sista stammarna, så nu har jag en stor hög småved som måste in i vedboden innan höstregnen börjar. Jag funderar lite på att lämna högen kvar utomhus, i hopp om att vädergudarna ska skicka på mig ett ösregn, bara för att reta mig. Vilket påminner mig om en ganska märklig händelse, någon gång på nittiotalet, när det också hade varit en väldigt långvarig torka.

(Varning: Om du är mycket religiös, och därmed känslig för skämt om Gud, bör du hoppa över de två följande styckena. Men historien är faktiskt sann, även om jag är osäker om den exakta tidpunkten).

Det här var i alla fall på den tiden då mor fortfarande levde, och hennes dotterdotter (och min systerdotter) Emilie, var verksam som journalist. Alla frikyrkoförsamlingarna i Alingsås hade gått ihop, för att ordna ett gemensamt jättestort väckelsemöte i stan, och även inbjudit andra församlingar utifrån. Varken mor och jag var förstås direkt religiösa, men eftersom Emilie skulle bevaka den ovanliga händelsen för någon tidnings räkning, följde vi med henne in, av ren nyfikenhet. Intresset för mötet var uppenbarligen stort, och det var massor av folk som samlats på Savannen. De olika samfunden turades om att hålla predikningar, och mitt upp i alltihop var det någon som uppmanade alla i folksamlingen att lämna in små lappar med förböner, som sedan skulle läsas upp från podiet. Teorin var tydligen att eftersom det var så många troende samlade på samma plats, skulle förbönerna få en särskild kraft.

Varken mor eller jag trodde förstås på förböner heller, men det hade som sagt varit torka väldigt länge, så vi tyckte det vore en kul idé med en förbön om regn, och jag lämnade vederbörligen in lappen på det anvisade stället. Jag minns faktiskt inte om just vår förbön ens hann läsas upp, (förmodligen inte). Men nog blev vi bönhörda, och det långt över förväntan. Det dröjde inte ens en halvtimme, innan himmelens portar bokstavligen öppnade sig - det dundrade och blixtrade och regnet bara vräkte ned. Det fortsatte att hällregna hela helgen, mötena fick flytta in i tälten, som var alldeles för små, och i stort sett blev hela det jättestora väckelsemötet förstört. Och jag kan inte bli av med bilden av hur "Han däruppe" satt och skrockade i sitt vita skägg över hur de två vantrogna fruntimren minsann hade fått svar på tal. Man kan faktiskt nästan bli troende för mindre.

Men jag fortsätter att flytta runt vattenspridaren, och växlar mellan att räfsa gräs och gallra i vegetationen längs bäcken, när räfsandet blir för tungt i värmen. Bestånden av strutbräken och Aruncus har vuxit sig så täta att man knappt ens ser bäckfåran längre, så jag röjer bort det mesta av dessa, och samtidigt jagar jag aspsly överallt där det visar sig. Det är bra motion, och det slår mig att många betalar dyra pengar på gym, för att utföra nästan identiska kroppsrörelser. (Fast gymmen är ju förstås luftkonditionerade).

Asp-projektet är åtminstone delvis lyckosamt, såtillvida att de ringbarkade aspskotten är döda, men i gengäld sticker det upp massor av småskott överallt längs rottrådarna. De är för många och för små att ringbarka, så dem klipper jag bara bort vid marken. Det här kommer definitivt att bli en fråga om uthållighet.

Gothia cup pågår i både Göteborg och Alingsås, och Signes lag är med, så Katrin tillbringar mycket av dagarna i Göteborg, som stöttande förälder. (Laget vann sin grupp, men blev sedan utslagna i semifinalen).

På lördagen kom också Niklas ner från Stockholm, och övertog höskörden på ängsmarken, vilket var skönt, för räfsningen är jättejobbig, särskilt i de partier där det växer kvickrot, eftersom de långa revorna hamnar under röjsågens slaghöjd, och därmed måste dras loss med räfsan. All grönmassan har hamnat i mitt nya utfyllnadsområde bakom Rosengården, där marknivån för närvarande har stigit med ett par decimeter.

Senare kommer jag att gå över alla gräsytorna en gång till med motorklipparen, men just nu är det riktigt prydligt för en gångs skull.

"Kraftiga regn" var utlovade från och med kl 13 på måndagen, och SMHI varnade till och med för skyfall, som skulle kunna leda till översvämningar. Massor av regn är ju precis vad vi behöver, så jag väntade otåligt och oroligt, eftersom SMGI inte gav någon garanti för var skurarna skulle hamna. Det dröjde emellertid ända till femtiden innan det började mullra i norr, men sedan kom det en rätt rejäl skur, så det planerade eftermiddagsbadet med Nelly fick ställas in p.g.a åskan. Någon översvämning blev det förstås aldrig, men det småduggade fortfarande, när vi gick kvällsrundan fyra timmar senare, så regnstället åkte på, för första gången på väldigt länge.

Totalt blev det dock bara 7 millimeter, och torkan ser ut att hålla i sig, så det blir att fortsätta med vattningen. En stor del av min tid går åt till att flytta runt spridarna till olika delar av tomten.

Ännu ett stor upprensningsprojekt är annars på gång den här veckan. Nu gäller det vildkaprifol, som hotar att ta över delar av området totalt, med sina mer än 20 meter långa rankor. Jag får skylla mig själv, för det var jag som planterade dem för nästan femtio år sedan - ett av mina mindre lyckade projekt. Tanken var att de skulle bilda låga, blommande buskage, som på västkusten, eller klättra upp i närmaste träd, för att sedan regna ner blommande rankor från trädkronan. Men eftersom det generellt är så skuggigt i hela området blir blomningen väldigt sparsam, och den dekorativa effekten därmed minimal.

Däremot tycks växtkraften vara i stort sett obegränsad, med påföljd att vissa partier av området har blivit närmast oframkomliga, eftersom de sega rankorna täcker både marken och lägre delar av annan vegetation, Finns det ingenting annat att slingra sig kring, så slingrar de sig runt sig själva, och bildar med tiden tjocka sega rep. Värst är det i utkanten av Amandas tomt, och i slänten mellan uthuset och 'Rhododendrondalen', där det knappt går att ta sig fram vid det här laget.

Större delen av måndagen gick åt till att röja själva entrén till Rhododendrondalen; den tvärstig som går mellan Ferievägen och bakdörren på mitt hus. I den ursprungliga planeringen var stigen nästan 2 meter bred, med sand som underlag istället för lövjorden i övriga delar av planteringen. I den andra ändan av stigen, där den möter Ferievägen, hade en stor hassel självsått sig, och eftersom den vuxit sig för stor att flytta, sågade jag bara ner den till roten. Stubben får jag fixa undan senare. Även ett par självsådda rönnar strök med, och sedan gav jag mig på lianerna.

Det visade sig faktiskt vara lättare än jag trott att bli av med kaprifolen, efter att jag hade lösgjort några av de tjockaste rankorna, som höll på att strypa stammarna på ett par jättestora gamla rhododendron. Hela trasslet hängde ihop, men rötterna var ganska ytliga, så det var bara att hugga tag i någon ända och dra, och sedan nysta upp dem, allteftersom de lossnade från sina fästen. Därför bestämde jag mig för att fortsätta med att röja ur den norra delen av rhododendronplanteringen, och sluttningen ut mot uthuset, som också var totalt övervuxet med kaprifol. Det är ett stort område, så jag hann bara med hälften under resten av veckan, delvis för att den tryckande värmen tar på energin.

På helgen dök Niklas och Katrin upp igen, och på lördagen slog Niklas slog av det mesta av ängsmarken med röjsågen, som har ett speciellt knivblad för slåtter. Han röjde också en del av den ganska vildvuxna vegetationen utmed stigarna på söndagen, medan Katrin drog till Göteborg med Signe, som ska delta i Gothia Cup under nästa vecka. Det här var en stor lättnad för mig, eftersom jag börjar bli för gammal för att slå med lie, och avskyr att jobba med maskiner.

Samtidigt som Niklas slog våra ängar var också betydligt större maskiner på gång nere på de stora fälten. De jobbade hela helgen, och fortsatte in på nästa vecka med att ta hand om grönmassan till ensilage, vilket är första gången på åtskilliga år. Det här var ett stort lyft för hela området - synd bara att det ska behövas extremtorka och foderbrist för att skötseln av fälten ska tas om hand på ett rationellt och ekologiskt hållbart sätt.

Nu blommar näckrosorna, men vattenståndet i dammen är lågt, så vi har varit tvungna att fylla på den. Torkan fortsätter, och det känns som om huvuddelen av min tid går åt att släpa runt bevattningsslangar till olika utsatta platser, för att rädda det som går.

Men trots hettan har jag faktiskt planterat den översta randzonen mot Ferievägen, dels med rotskott av forsythia från Guns trädgård, dels med de tre små plantorna av rosenspirea som jag "räddade" från stenbacken i höstas, och de två småsyrenerna från området innanför rönnsumakhäcken. Kanske inte optimala förhållanden för nyplantering, men eftersom jag vattnade ymnigt både före och efter, och planerar att fortsätta bevattningen tills det blir regn, så lär det nog klara sig.

I och med detta är faktiskt hela buskskärmen utefter Ferievägen klar, så nu är det bara att vänta på att buskarna växer till sig, för att parkens inramning mot omgivande vägar ska vara fullständig. Flytten av små-aspar och fröuppslag av lönn, gullregn, hassel och andra överblivna småplantor till några kvarvarande öppningar i buskskärmen mellan dammen och yttre ängen får dock anstå till i höst.

Nu är det också äntligen dags att göra i ordning flera platser för plantering av all nya rhododendron från Glendoick. Placeringen i entrélandet är definitivt tillfälligt; målet är att alla de nya buskarna ska få en permanent plats innan vintern. I veckan blev det därför en tur ut till Jordnära, där sex nya balar torvströ inhandlades. (Den förra omgången har redan gått åt i entrélandet och den sista randplanteringen).

Första steget blir att flytta upp alla de rotade sticklingarna av Taxus till gränsen mot Puttens. Dessa har alltför länge stått krukade innanför stödmuren på mellersta platån, men nu ska det partiet göras i ordning för en rad medelstora rhododendron från Glendoick utmed muren. Detsamma gäller den del av den gamla rhododendronplanteringen mot berget, som ligger närmast terrasserna mor Rosengården. Där har de flesta av de gamla buskarna gått ut, under årens lopp, men med en ordentlig jordförbättring och generell höjning av marknivån nivån innanför stödmuren, bör det gå att få ett tillräckligt jorddjup.

Några av de importerade plantorna ska också planteras i nya gropar, vid foten av den branta slänten öster om bäcken.

En mera långsiktig plan är att den långa svackan längs krönet av bergsryggen omedelbart norr om Rosengården också på sikt ska planteras med en rad rhododendron. Det är ett väldigt bra läge, skyddat från vindar, men relativt ljust, och väl exponerat mot tre av huvudstigarna i norr, öster och väster. Den första delen av denna svacka, närmast Rosengården, är redan utfylld. Tvillingarna har förberett fortsättningen, genom att såga undan ett antal 'skräpträd', och ta bort några gamla stubbar.

Jag har tillbringat ett par dagar under veckan med att ta hand om alla löv och kvistar efter tvillingarnas avverkning, genom att klippa dem i decimeterstora bitar, med hjälp av min pyttelilla, fula, men extremt effektiva japanska sekatör. Förspilld kvinnokraft, kan kanske tyckas, men det finfördelade materialet kommer att brytas ner tio gånger snabbare än om allt riset efter avverkningen bara hade fått ligga kvar. Lennart undrade varför jag inte körde riset genom flistuggen istället, men jag gillar inte att jobba med maskiner. Och i den här värmen går det ändå inte att göra tyngre arbeten utan att drabbas av solsting. så det här var en lämplig sysselsättningsterapi. Högarna av lite större stammar och grenar ska tvillingarna få såga upp till ved senare.

Planen är att också en mindre svacka ovanför den branta slänten, vid ändan av Amandas vägskaft, på sikt ska rensas från skräpbuskar och hallonsnår, för att senare fyllas ut och planteras med en rad medelstora rhododendron. Även detta är en plats som är skyddad mot vindar, men ändå väl exponerad åt flera håll.

För en gångs skull håller högarna av matjord, väggrus och stenflis vid Amandas uppfart på att ta slut samtidigt, och när de väl är borta får man en bättre överblick av vad som fortfarande behöver göras ovanför vändplatsen på Lilla Ferievägen. Förr eller senare kommer jag nog att vilja ha hem ny matjord, eftersom jag har flera stora utfyllnadsprojekt på gång, men just nu skulle det faktiskt kännas skönt att bara få undan alla högar som ligger i vägen lite varstans.

De sista resterna av den gamla jordhögen lär inte räcka långt ens om den drygas ut med lika delar kompost och torvmull. Huvuddelen av utfyllnadsmassorna måste förstås bestå av naturkompost, så båda de här partierna är långsiktiga flerårsprojekt, där jag kommer att kontinuerligt varv gräsklipp och höstlöv. Det blir stora mängder av bådadera årligen, så det är bra att ha ordentligt med utrymme för att ta hand om dem.

Röd näckros vid lågvatten