Vinrankan 2009

Mitt nästan femtio år gamla växthus, som numera är väldigt förfallet, var en gång höjden av teknisk innovation.

I början av sjuttiotalet köpte far och jag varsitt växthus från Kuno Krieger i Tyskland, som var något av en pionjär på den tiden, när det gällde villaväxthus. Vi körde ända ner till Ruhrområdet för att hämta dem, och fraktade hem dem på biltaket. (Bilen packades förstås också full av rhododendronhybrider, från de kända odlarna Hobbie och Jeddeloh).

Fars växthus var fristående, medan mitt var designat som ett uterum, där en av långväggarna var gemensam med huset. Jag hade alltså direktingång från vardagsrummet, vilket jag tyckte var väldigt praktiskt. Stommen var av aluminium, med dubbla glasrutor i väggarna och kanalplast i taket. Det hade automatiska fönsteröppnare av bimetall, för att lufta ut den värsta middagshettan. Det hade värmeslingor under golvet, termostatstyrda element på långväggen och lysrörsbelysning i taket.

Numera är ju villaväxthus ganska vanliga, men våra var bland de första i Sverige. Det var så pass ovanligt på den tiden, att GP kom och gjorde hemma-hos-reportage om det hos mig, vilket jag förstås tyckte var rätt häftigt. Hur de lyckades få reda på att vi hade dem, vet jag faktiskt inte. Men att reportaget handlade mer om mitt växthus än om fars, (som var betydligt större och ännu mer avancerat), berodde förstås på att jag var ung tjej.

Det första vi planterade, i båda växthusen, var varsin vinranka. De växte sig snabbt jättestora, och under alla de år som växthusen hölls uppvärmda vintertid, kunde vi skörda massor av små söta, blå druvor, ända fram till jul. Som mest plockade jag ett fyrtiotal klasar under en höst.

Men framför allt användes båda växthusen till förökning.Tillsammans med växthusen köpte vi också hyllor och växtbord, med galler av aluminium som bäryta.

På den tiden hade både far och jag dille på förökning av växter, både med frö och sticklingar. Varje vår, under perioden från mitten av januari, då fröerna från Trädgårdsamatörerna kom, fram till i april-maj, när sådderna kunde flytta utomhus, var i stor sett varje horisontell yta i växthuset täckt av sålådor i olika storlekar.

Elvärme var billig på den tiden, så vi höll en minimitemperatur på +5 grader även vintertid. Eftersom mitt växthus hängde direkt på husväggen med en glasad altandörr emellan, fick det naturligtvis också en hel del spillvärme från huset. Det var positivt ur växternas synvinkel, men negativt för den totala elförbrukningen.

Sedan vet ju alla vad som hände med elpriserna. Jag försökte i några år att hålla uppe temperaturen vintertid, genom att bokstavligen paketera hela växthuset i bubbelplast. Men vid min ålder blir det för jobbigt att klättra upp på stegar och hantera 5 meter långa sjok av bubbelplast. Så numera har jag gett upp det också, och växthuset värms inte längre upp vintertid, annat än med spillvärmen från huset, vilket nätt och jämt håller det frostfritt. Lysrören fungerar dock fortfarande, och det skulle förmodligen elementen göra också, om jag inte vore för snål att sätta på dem.

En effekt av att vinteruppvärmingen försvunnit är att vinrankan inte längre bär frukt. Den överlever visserligen vintrarna, men tydligen är den inte tillräckligt vital för att klara att sätta blomknopp och frukt.

Förmodligen bidrog klättrandet på taket till växthusets gradvisa förfall. Kanalplastskivorna sades vara stabila nog att klara tyngden av en människa, men för några år sedan började taket att läcka, och det visade sig att flera av skivorna hade brutits på mitten. Varje gång det regnade blev det stora, våta fläckar på golvtrallarna. Jag försökte laga provisoriskt med silvertejp, men det började snart läcka igen.

Numera används växthuset egentligen bara som någon sorts vinterförråd för tomma blomkrukor och halvhärdiga krukade uteväxter, som Agapanthus. Och ett utrymme som inte används aktivt, har en benägenhet att bli skräpigt och belamrat - det är knappt jag ids sopa upp de fallna löven från vinrankan nu för tiden. Och viss är det synd, på något som en gång i tiden var min stolthet och glädje.

Så för ett par år sedan beslutade jag att byta ut kanalplasten i taket. Jag blev dock både besviken och avskräckt. när det visade sig att mellanrummet mellan stolparna på framsidan var 70 cm. Svensk standard är ju 60 cm, och trots idogt sökande på nätet, kunde jag inte hitta bredare skivor någonstans.

Med läckande tak var det ju ingen större idé att satsa på resten. Så jag avskrev motvilligt hela förnyelseprojektet, och växthuset fick fortsätta att bara vara vinterförråd.

Ända tills för en dryg månad sedan.

Då jag plötsligt och av en ren slump upptäckte, att avståndet mellan stolparna längs långväggen såg påtagligt smalare ut än på kortsidan. Jag kollade med tumstocken, och mycket riktigt; Glasrutorna på långväggen var 60 cm, inte 70. Och det var förstås bredden på långväggen, som också var avgörande för skivorna på taket.

Jag hade helt enkelt mätt fel vägg. Pinsamt, men sant, (och ganska typiskt mig). Trots att jag gått på teknisk högskola, är jag nästan skrämmande oteknisk.

Så nu ska det bli helrenovering till våren. "Pensionärspojkarna", som brukar assístera mig och Gun med tunga eller bökiga sysslor, ska få byta ut plastskivorna i taket. Pojkarna är visserligen nästan lika gamla som jag, men eftersom de är gamla televerksarbetare, och vana vid att klättre upp i höga elstolpar, delar de inte min aversion mot stegar.

Resten av jobbet; (röjning av bråte, städning, fönsterputsning, rengörning av golvtrall och byte av den gamla matjorden i planteringsytorna) borde jag kunna klara själv.

Förökning i växthuset - på den tiden det begav sig

När nu historiken om mitt woodland är avklarad, tänkte jag fortsättningsvis skriva någon sorts veckodagbok, om vad som händer i parken under olika tider på året. Så här är rapporten från vecka 1, (1-7 januari).

Niklas och Katrin kom ner dan före nyårsafton, och stannade över trettonhelgen, så jag har fått lite extra assistans med trädgårdsarbeten. Bland annat behövde jag hjälp med att beskära bokhäcken, eftersom jag har låtit den bli lite väl hög, och numera ogärna klättrar upp på stegar. Det är också dags att förbereda lämpliga ställen att plantera de rhododendron, som jag beställt från Glendoick i Skottland, och som kommer att levereras i mars.

Niklas grävde därför tre rejäla gropar för azaleor på nordöstra dammstranden under torsdagskvällen. Det står vatten i botten på alla tre, vilket visar hur extremt högt vattenståndet är i dammen, efter allt regn i december. När vattnet sjunker undan lite, ska jag försöka förstärka och om möjligt höja upp och utvidga markremsan mellan stigen och dammen, så azaleorna får bättre utrymme.

Det var plusgrader och hyfsat väder hela veckan, utom onsdag, då det regnade hela dagen. Övriga dagar har det gått att jobba ute, och jag har fortsatt lövräfsningen. Hela den övre delen av parken är klar, östra ängen avslutade jag på torsdagen och ägnar mig sedan åt den stora ängen söder om dammen. Lövet hamnade dels innanför bokhäcken, dels i skogsbrynet söder om den stora ängen, där det var flera ytor med stående vatten under den regniga perioden strax före jul. Jag har också fyllt på rejält med löv innanför stenraden på den mellersta platån, där det så småningom ska planteras en rad rhododendron.

På natten till lördag kom ett tunt lager snö, och på söndagsnatten smällde det till och blev kallt, så det blev ett uppehåll i lövräfsningen. Som säkerhetsåtgärd slog jag in vår nyplanterade Cornus Kousa i skuggväv, eftersom det förutspåddes klart och kallt väder de närmaste dagarna. Växling mellan kalla nätter och soliga dagar är ett betydligt större hot mot halvhärdiga buskar än ihållande sträng kyla.

Söndagen blev mycket riktig solig och kall. Niklas och Katrin beskar gemensamt bokhäcken på ca 165 cm höjd, vilket gör att jag kommer att ha lättare att hålla den i schack på samma höjd framöver. Själv ägnade jag ett par timmar åt att köra undan klippresterna till bålet, och sedan beskära den gamla apoteksrosen på Östra ängen, som hade lagt sig ner nästan helt i sydlig riktning, p.g.a tyngden från de tre meter höga stammarna. Jag hade planerat att slå ner en stödpåle åt den, på samma sätt som med nyponrosen på yttre ängen, men den verkade räta upp sig riktigt bra på egen hand efter att de tyngsta grenarna togs bort. så kanske det inte behövs.

Det finns förstås en del djur som man helst inte vill ha i sin närmiljö, och för min del handlar det mest om mördarsniglar, liljebaggar och fästingar.

Mördarsniglarna är det minst populära inslaget i faunan, och alla trädgårdsägare hatar dem. I Alingsås dök de upp någon gång kring sekelskiftet. Först kom de till koloniområdet i Nolhaga, förmodligen som ägg i jorden till någon inköpt planta. I flera år fick vi rapporter om massförekomster där, som senare expanderade ut mot vårt håll. GC-vägen från Mjörnvallen ut mot Lövekulle var under flera år tidvis nästan täckt av de otäcka krypen.

Hit ut kom de förmodligen kring 2004 med ett lass jord, som kommunen dumpade nere vid den nerbrunna ladan, och sedan spred de sig snabbt i området, mest via vägarna. Under många år brukade jag ha med mig en sax på morgon- och kvällspromenaderna med Molly, och klippte huvudet av alla jag såg, medan jag räknade maniskt. Som mest, under det värsta snigelåret, kom jag upp i över 450 stycken på en enda runda. Numera är jag latare och trampar bara ihjäl alla jag ser.

Efter att vägarna och de nya husen kommit till tycker jag faktiskt att sniglarna har blivit färre, även om antalet varierar med väder och vinterförhållanden. Säkert är det fler än jag som jagar dem numera, och det har också varit flera vintrar med sen barfrost. Men det finns fortfarande massvis av dem ute på fälten, vilket jag ser när jag passerar med hunden.

I mitt woodland är de egentligen inte något stort problem; de verkar i varje fall inte ha någon aptit på mina marktäckare. Kanske änderna rentav äter upp en del av dem? Ett tag funderade jag faktiskt på att skaffa ett par myskankor, men ändrade mig efter uppgifter att de minst lika gärna äter dyra trädgårdsväxter som sniglar, och dessutom får kullar med 18 ungar. Det får räcka med änderna och kniporna.

Liljebaggar hör oclså till de oönskade gästerna, trots att de är dekorativa. Det verkar vara helt omöjligt att odla liljor i något större antal, utan att de otäcka krypen dyker upp. Vill man över huvud taget få se några liljeblommor, måste man först ta kål på varenda blodröd liljebagge man hittar på vårarna. Det blir inte lättare av att deras försvarstaktik är att släppa taget och dimpa ner på marken, där de alltid lyckas hamna på rygg. Eftersom undersidan är svart, blir de då extra svåra att upptäcka, och många av dem kommer undan, och hinner lägga ägg på undersidan av bladen.

Därför måste man sedan varje dag vända upp och ner på stänglarna, och avlägsna ägg och larver under bladen, som dessutom brukar vara täckta av någon äcklig, svart gegga. Själv är jag för lat för detta, så numera har jag gett upp, och de enda liljor som fortfarande växer runt dammen är de småblommiga martagonliljorna. Men trots att de är mer resistenta mot liljebaggarna, blir även dessa ofta delvis kalätna, och därmed inte särskilt dekorativa, även om de överlever.

Mitt tredje hatobjekt är fästingar, som det finns massvis av ute på fälten, eftersom de övervintrar på rådjuren. Lyckligtvis fungerar de moderna fästinghalsbanden inte bara på hunden, uten även på mig själv, troligen på grund av den ständiga närkontakten. Jag har därför inte haft en fästing på över tjugo år, och det fåtal som jag plockar på hunden, brukar vara döda eller halvdöda. Men för barnfamiljer måste de ju vara ett gissel, med tanke på de obehagliga följdsjukdomar man kan få av dem.

En god sak är åtminstone att vi, åtminstone hittills, har sluppit de flockar av dovhjortar och vildsvin, som drar runt i Bolltorpsområdet, och ödelägger trädgårdar på löpande band. Sjön är ju en rätt bra barriär, så förhoppningsvis stoppas de permanent av den.

Slutligen, ifall någon undrar, så finns det inga giftormar i Lövekulle. De utrotades systematiskt under fyrtiotalet, på uppdrag av sommargästerna, av gubben Svärd, som även byggde alla de vackra stenmurarna i Lövekulle. (Han bodde i det lilla torpet borta vid Scoutstugan, som kommunen av obegriplig anledning beslutade sig för att riva förra året).

Så om ni ser en orm på vägen härute, så är det en snok och inte en huggorm. Och alla ormar, även huggormar, är för övrigt fridlysta i Sverige numera.

Det har alltid funnits rådjur i området, förr om åren i stora flockar, som drog runt i området och skövlade folks trädgårdar. Det fanns också två jakttorn nere på fältet, som ibland bemannades av kommunens jägare, för att hålla den växande stammen i schack. Han brukade skjuta av ett halvdussin om året, men det fanns ändå alldeles för många, och alla trädgårdsägare hatade dem.

Förr i tiden fanns det också både räv och grävling stationärt i Lövekulle; gryten låg borta i Svärds Skog. Jag har till och med mött en grävling på mitt stigen inne i vår dåvarande skog, och då blev jag faktiskt rätt skraj, för de är större än man tror på nära håll. Två gånger under åren har också en enstaka älg förirrat sig över järnvägen ut hit. Båda gångerna blev det lite sensation, ryktet spred sig, och folk gick man ur huse för att försöka få syn på älgen.

Men allt det här var många herrans år sedan, långt innan alla de nya husen kom till, och en stor del av skogarna försvann. Numera är både rävarna och grävlingarna borta från området, även om man ibland kan se en enstaka räv passera över fältet. Även jakttornen är borta, och den kommunala jägaren har gått i pension.

Vad som däremot finns kvar är rådjuren, även om antalet lyckligtvis är decimerat. Trädgårdsägarna hatar dem dock förmodligen fortfarande.

Mitt eget förhållande till rådjuren är ganska kluvet. Jag ogillar visserligen att de betar av topparna på alla mina nyplanterade buskar, och fejar hornen mot småträden, så en del faktiskt dör, när barken slits bort. Men samtidigt är de ju så vackra! Att se en flock rådjur beta i morgondimmorna ute på fältet är en ren skönhetsupplevelse.

Rådjuren var så vana vid mig och hunden, att de knappt ens iddes maka sig åt sidan, när vi passerade på ett par meters håll under morgonrundorna. Och visst är det häftigt att mötas av ett råddjur bara tre meter bort, när man kommer ut på sin veranda tidigt på morgonen. Sedan upptäcker man att det gröna, som hänger ut genom mungipan på kräket, är ens egna nyplanterade pelargoner, och då blir man betydligt mindre vänligt inställd, och ropar Schas! Varpå rådjuret tittar surt över axeln, och makligt släntrar iväg, uppenbart irriterad över att ha blivit störd mitt i frukosten.

Förr i tiden brukade de föda sina ungar på ängen nere vid min damm. Jag har faktiskt flera gånger suttit på en stubbe där nere, och sett rådjurskiden leka i det höga gräset. De årliga parningsritualerna var också fascinerande. Även då brukade jag sitta nere vid dammen och titta på, medan råbocken jagade någon av hindarna varv efter varv runt dammen.

Jag har till och med räddat livet på den sabla råbocken en gång, då han fastnat med hornen i ett nästan osynligt nät, som jag satt upp till skydd för mina nyplanterade grönsaker. Ju mera han kämpade för att ta sig loss, desto mera trasslade han in sig, och eftersom det var mitt fel att han hamnat i situationen, kände jag mig tvingad att hjälpa honom.

Jag var faktiskt livrädd hela tiden, eftersom både horn och klövar är vassa, och råbockar, (åtminstone enligt Konrad Lorenz), är bland de farligaste vilda djuren man kan träffa på, om de hamnar i en trängd situation. Men råbocken verkade fatta att jag ville hjälpa honom, och stod blickstilla medan jag trasslade ut hans horn och klövar ur nätet. Och så fort han var lös försvann han som en blixt.

Jag minns också en märklig händelse, när Emilie var på besök med sin Jack Russel terrier, Tyson. Råbocken råkade komma förbi, och Tyson, som var jaktgalen, tog förstås upp utmaningen och förföljde honom runt halva Lövekulle. Vi kunde höra drevskallet försvinna bortemot Johanssons Udde, och sedan komma närmare igen. Rådjuret buktade, på rådjurs vis, och återvände till utgångspunkten.

När han plötsligt stötte på oss, som stod kvar på samma ställe, blev han så överraskad att han tvärnitade. Varpå Tyson tog tillfället i akt att gå fram och, på hanhundars ceremoniella vis, nosa honom på de privatare delarna.

(Det här kan verka otroligt, men det är faktiskt sant, och jag har flera vittnen till händelsen).

Västra fältet 2010 (dock utan rådjur)

Både gräsänder och knipor häckar varje år vid dammen, sedan många år tillbaka. Jag tror att det är samma andpar, som dyker upp på vårarna, år efter år. Ofta har de också minst ett par av fjolårsungarna med sig. Det finns ju gott om mat för dem i dammen, och de brukar också traska upp längs bäcken till den lilla dammen, där de hittar mycket smaskiga insekter och maskar på vägen.

Så småningom blir det andbröllop i dammen, och därefter tar änderna över ön. Andhonorna har kommit fram till att ön är det säkraste stället för redet, och det har de säkert rätt i, eftersom traktens kattor verkar dra sig för att gå ut på bron. Samtidigt som honorna lägger sig på ägg, brukar hanarna också försvinna. De drar förmodligen kring i ungkarlsgäng, och lämnar omsorgen för den blivande familjen till honorna.

Änderna är så vana vid mig och hunden, att de inte ens reagerar, när vi passerar dem på ett par meters håll på morgonrundorna. Honorna bryr sig inte heller om att jag kommer ut på ön, för att titta till dem, medan de ruvar. De har valt ett hörn längst bort till vänster om japanlönnen, där de alltid placerar redet.

Men en ruvande and begränsar förstås tillgängligheten på ön för alla människor. Förra året förstördes första häckningsförsöket av ett par besökande flickor, som skrämde upp den ruvande andhonan, så att äggen blev tagna av kråkorna. De hade förstås ingen aning om att hon var där, och menade ingenting illa, men efter det satte jag upp en skylt, med texten "Gå inte ut på ön! Ruvande and".

Andparet påbörjade omedelbart en ny kull, men ett par veckor hade ju gått förlorade. Och just det året var det dessutom tre andhonor i följd, som fick varsin kull i tur och ordning ute på ön. Den första av honorna kom faktiskt på återbesök med ett par halvvuxna ungar, samtidigt som den tredje honan låg på ägg. Jag vet inte om det har med inbördes hackordning att göra, men hittills har jag aldrig sett mer än en ruvande hona på ön samtidigt. Hur som helst kunde inte ens vår familj komma ut på ön, förrän i mitten av juli, när halva sommaren gått.

Kniporna är betydligt skyggare än gräsänderna, och man ser egentligen inte till dem annat än på morgnarna. De är hålbyggare, och har numera ockuperat båda de stora holkarna vid dammen. Men tidigt på morgnarna, när det är lugnt i området, brukar de simma omkring i dammen för att proviantera. Och medan änderna lugnt ligger kvar på vattnet, när jag kommer förbi med hunden på morgonrundan, flyger kniporna alltid upp, med sitt typiska svirrande vingbrus och försvinner ner mot sjön.

Efter att de börjat ruva ser man över huvud taget inte till kniporna, annat än när de flyger in och ut ur holkarna. De brukar också vara snabba med att traska ner till sjön, så fort kullen är född, medan änderna gärna stannar ett par dar, innan de också ger sig iväg med ungarna i släptåg.

Efter häckningen försvinner både änder och knipor från dammen, men gräsänderna brukar komma tillbaka på höstarna och stanna några veckor, innan de tydligen drar söderut. Oftast är det en hel flock då, förmodligen stamföräldrarna med årets kull.

De stora holkarna, som kniporna häckar i, är förstås egentligen avsedda för ugglorna, men dessa förtjänar ett eget kapitel.

Hackspett på Guns fågelmatare

Det finns som sagt gott om fåglar i hela området runt dammen.

En stor del av äran för detta förtjänar nog min svägerska Gun, som matar dem året om. Hon gör av med en liter solrosfrö per dag, och det är en strid ström av fåglar hela dagarna utanför hennes köksfönster. Mest är det förstås mesar, pilfink och andra småfåglar, men även hackspettar kommer ofta och klänger sig fast i matbehållarna, vilket ser rätt roligt ut.

Själv är jag mindre flitig med fågelmatandet, även om jag har en specialtillverkad fröautomat, som Peter gjort åt mig, och som rymmer tre liter solrosfrö samtidigt. Den är strategiskt placerad utanför burspråksfönstret, för att Nelly, som är fågeltokig, ska ha något kul att titta på från "sin" stol, när hon är ensam hemma. Men eftersom den bara behöver fyllas på en gång i veckan, glömmer jag ofta bort det.

Mina speciella favoriter bland småfåglarna är rödhake och koltrast. Rödhaken för att den alltid kommer och håller mig sällskap medan jag jobbar med något av mina projekt. Det är förstås daggmaskar och insekter den är efter, och den har lärt sig att jag är en lämplig person att hålla sig i närheten av. Den sitter oftast på ett spadskaft eller ett skottkärrehandtag ett bit bort, och väntar på att jag ska få upp någon smarrig godbit, och så fort jag går undan från en bit uppgrävd jord, är den framme och kollar.

Koltrasten älskar jag för att den sjunger så bedövande vackert om vårarna. Min definition av lyx är, att ligga i badkaret med fönstret öppet och höra koltrasten sjunga från toppen av granen utanför. Dekorativ är den ju också, och det enda jag har emot den är, att den har en förmåga att placera sina bon på för mig olämpliga ställen. Oftast ovanpå vedtravarna i den halvöppna vedboden, vilket hindrar mig från att få in den nykluvna veden på vårarna, för man vill ju inte störa en häckande fågel. Ibland placerar den i stället boet ovanpå de stegar, som hänger på min husvägg. Det kan vara besvärligt att inte kunna komma åt sin stege, när man behöver den, men koltrasten har förstås företräde.

Men det hittills värsta valet var, när jag höll på att bygga en hundgård åt Nelly, (faktiskt huvudsakligen för att skydda just koltrasten med familj). Nelly är som sagt lite fågeltokig, och en kull trastungar, som virrar runt på marken, gör henne fullständigt ballistisk, så speciellt på vårarna måste hon hållas under kontroll. Nu valde alltså koltrasten att placera sitt bo uppe på en tom blomkruka på en av hyllorna som täcker min bakre husvägg, och alltså mitt inne i hundgården. Så bygget fick stoppas tills ungarna var utflugna.

Koltrastboet                                                    Hemmagjord mesholk                                Uggleholk (notera djupet)

Vi försöker förstås hjälpa småfåglarna på traven, dels genom att plantera buskar, som både ger skydd och ätbara bär, och dels genom att sätta upp massor av fågelholkar. Holkarna har förstås ett "bäst före"-datum, och eftersom många av dem är mer än 30 år gamla, var det ett ovanligt stort antal som helt enkelt trillade ner förra året, efter att spikarna arbetat sig igenom det ruttna trävirket. Jag brukar spika ihop dem själv av överblivna brädstumpar, och med hjälp av en svängborr, som ger ett lagom stort hål för mesar. Men den här gången blev det färdigköpta små holkar, som Lennart P. fixade, genom en kontakt nere i Blekinge.

Det blev också en ny uggleholk förra året, eftersom en av de gamla också trillade ner. Men ugglorna, (liksom kniporna, som oftast snor deras holkar), förtjänar faktiskt ett eget kapitel.

Frukter av Doftolvon

Har man en vattensamling, så har man också ett djurliv.

Min damm är så gammal att den numera är en stabil biotop, med ett fullt utvecklat system av olika organismer, från insekter och vattenlevande småorganismer till fåglar och däggdjur. De enda typer vi egentligen saknar är större vattenlevande djur, som kräftor och fiskar. Vi har försökt plantera in både kojkarp och flodkräftor, båda inköpta för dyra pemgar. Men i båda fallen försvann de omedelbart i det svarta vattnet, och har sedan aldrig synts till. Kräftorna traskade förmodligen ner till den närbelägna sjön, de kan ju röra sig långa sträckor på land. Men vad som hände med kojkarparna är ett mysterium. De ska ju vara härdiga, och dammen har flera djuphålor, som aldrig bottenfryser.

Något som vi har gott om är däremot grodor.

Grodleken tidigt på vårarna är något av en happening. Det bubblar och kokar överallt längs dammkanterna, när jag passerar på kvällsrundan med hunden. Sedan hänger grodrommen i stora sjok av gelé kring vassstråna i några veckor, innan larverna kläcks. Om man har tur kan man sedan få se en massa pyttesmå grodor kravla sig upp på ängen nån gång mitt i sommaren. I övrigt ser man inte så mycket av grodorna under resten av året.

En del av dem äts förmodligen upp av snokarna. Vi har nämligen en stor population av snok runt dammen också. De är goda simmare, och man ser dem ofta fara fram bland näckrosbladen, med små svallvågor efter sig. Vi har inget emot snokarna, de är goda nyttodjur, och helt ofarliga, utom förstås för smågnagare. Man kan till och med unna dem en och annan groda. Men kanske det också var de som åt upp kojkarparna?

Och ett år blev ungdomarna lite hysteriska, när de upptäckte en kull av 18 slingrande småsnokar ute på ön. Förmodligen hade de kläckts där. Annars övervintrar de oftast i mina lövkomposter. Det har hänt några gånger att jag har fått ett helt ormbo på grepen, när jag kastar om komposterna tidigt på våren. Då blir jag lite chockad, även om jag inte är ormrädd, mest för att jag får dåligt samvete. För hur kul kan det vara att plötsligt få sitt hem upplyft i luften av en jättevarelse? Jag brukar snabbt be om ursäkt, dra mig tillbaka och överlämna just den komposten åt snokfamiljen, tills de är redo att flytta ut.

Grodorna har för övrigt också den fördelen att de äter upp en del av mygglarverna. Har man en damm, så har man förstås också myggor. Men faktiskt förvånansvärt få. De flesta av dem som överlever grodlarver, dykarbaggar och salamandrar blir förmodligen mat åt alla småfåglar.

För vi har förstås ett rikt fågelliv också. Men mer om detta i ett annat avsnitt.

Överblick norrut  från arbetsytan vid västra tomtgränsen, innan randplanteringarna påbörjades

Randplanteringen längs den övre, södra delen av Ferievägen blev ett långdraget projekt. Det påbörjades egentligen redan strax efter vägbygget 2010, medan jag väntade på att vägkanterna kring dammen skulle bli klara för plantering. Jag hade bara småplantor till förfogande då, från min egen och Guns tomt, mest rotskott av forsythia, syren och hägg, och några små fröplantor av lönn. För att det inte skulle se för stelt ut, planterade jag buskarna i två halvcirklar, den övre med hägg, den nedre med lönn. Jag brydde mig inte om att göra några större planteringsgropar, bara satte ner dem i gräset där jag lyckades komma ner med spaden.

Resultatet blev därefter. Plantorna stod och marade, och var bara obetydligt större när jag återtog arbetet fem år senare. Den här gången tog jag rejälare tag. Jag startade med den nedre halvcirkeln, där jag grävde ut ett halvmeterdjupt dike utanför de gamla buskarna, som sedan fylldes med en bra jordblandning. Samtidigt fick förstås de gamla syrenerna också betydligt mer och bättre jord att växa i, åtminstone på utsidan.

Marken visade sig vara mycket svårgrävd; jordmånen var ren morän, och full av stora rullstenar. Detta var inte helt negativt, varje uppgrävd sten betydde ett rejält hål att fylla med bättre jord, och själva stenarna kom väl till pass för stödmurarna.

De flesta av jordstenarna lyckades jag spetta upp själv, men en del var så stora att jag måste invänta hjälp från någon av de tillresta starka gossarna, Niklas och Lennart. Det gjorde att arbetet ofta stod still i veckor, men det spelade inte så stor roll, eftersom jag samtidigt jobbade med andra projekt, bl.a området vid vändplatsen och entrépartiet till min egen tomt. De uppgrävde stenarna hamnade i en låg stödmur ut mot vägslänten, för att få upp jordnivån ytterligare och ge mer plats för buskarnas rötter.

Efter hand utökades projektet inåt, eftersom jag samtidigt ville bli av med ett irriterande bestånd av fjälltolta i gräsytan på ömse sidor av Västra Stigen, och även begränsa beståndet av krypande vildkaprifol, som infiltrerat ängsytan i södra delen. Så till slut blev det ytterligare en halvcirkelformad platå innanför, även denna med ett delvis rejält jordlager innanför en lägre stödmur mot utsidan och nordhörnet, där det redan stod en rätt stor japansk lönn, som nu fick lite mera matjord runt fötterna.

I den inre delen mot Västra Stigen består marken dock huvudsakligen fortfarande av den gamla ängsjorden, med undantag för tre planteringsgropar, där jag baxat upp några stora markstenar som sedan använts till yttermuren. I groparna sattes ett antal rotskott av Euonymus saccalinensis från Guns tomt. Tanken är att den här delen så småningom ska uppfattas som liten lund, med några glesa småträd, en fortsättning söderut på Magnolialunden.

Sommaren 2016 var nedre halvcirkeln någorlunda klar, och jag åkte på inköpsresa till Fly, Jordnära och Lyckas, för den här gången ville jag ha lite större köpeträd och -buskar. Det visade sig plötsligt finnas silverpil till salu igen, så jag köpte två stycken, varav den ena så småningom hamnade nere vid södra dammstranden. Just pilarna råkade lite illa ut, eftersom de var tänkta för den övre halvcirkeln, och det området var långtifrån klart för plantering när jag köpte dem. De blev därför kvar lite för länge i krukorna, och jag slarvade med vattningen, tills jag plötsligt upptäckte att båda såg heldöda ut. Jag lyckades dock väcka liv i dem igen, genom att ställa dem i bäcken några dagar, och sedan beskära dem i toppen.

De andra buskarna kom i jorden någorlunda snabbt. I den yttre randen av den nedre halvcirkeln blev det en rad av fyra nya syrener, två vita, en lila och en rosa, mellan en gammal Viburnum carlesii i norr och ett par befintliga gullregn i söder. De gamla syrenerna fick samtidigt också betydligt mera jord att växa i, vilket behövdes, för de såg rätt ynkliga ut. Närmast gullregnen satte jag också en gråbladig havtorn och en mörkröd smällspirea. Jag hade beundrat just den färgkombinationen på bild någonstans och ville pröva den själv.

Eftersom jag nu hade åstadkommit ganska stora ytor av öppen jord, blev det nödvändigt att planera för marktäckare, för att inte ogräset skulle ta över, särskilt i den yttre delen, där jorddjupet var ganska stort nu. Planen var att huvudsakligen använda myskmadra i den yttre cirkeln, och ormöga och kaukasisk förgätmigej i den inre, där jorden inte var lika djup.

Jag delade alltså gamla plantor av ormöga, och rev upp tussar av myskmadra som jag stoppade ner här och var. Senare petade jag också ner några plantor av gullgröna, som jag köpte på rea hos Lyckas. I den yttre cirkeln satte jag också ett antal valeriana, som jag dragit upp med roten vid diket nere vid campingen, och spridde även ut en del frö. Visionen var vita flockar av valeriana, svävande på höga stänglar över den vitblommande myskmadran.

Sedan övergick jag ganska omgående till den övre halvcirkeln. Även där grävde jag ut ett rejält dike utanför de gamla småbuskarna, och gjorde en låg stödmur ut mot vägen. Området visade sig vara minst lika svårgrävt som det nedre, men jag hann få ner de sista köpebuskarna, ett par doftschersminer och den sista silverpilen från Fly, innan arbetet fick avbrytas för vintern.

Året därpå var hela den nedre halvcirkeln övervuxen av högt ogräs, så jag fick börja med en ordentlig grovrensning för att ge marktäckarna en sportslig chans, innan jag återgick till den övre halvcirkeln igen. Men eftersom större delen av 2017 ägnades åt vedklyvning och vägkanten mot vändplatsen, hann jag bara med ungefär halva sträckan, innan det blev för blött och tungt att gräva under den regniga senhösten. Det sista jag flyttade dit var en kastanj, en av de fröplantor som jag fått av grannen Andrea, och som vid det här laget hunnit växa sig riktigt stor.

Och i och med med detta är historiken om mitt woodland i stort sett framme i nutid, för den övre halvcirkeln är ännu, vintern 2017-18, inte avslutad. Det kommer också förmodligen att bli ytterligare en halvcirkel, denna gång med den konvexa sidan vänd inåt, för att knyta ihop de nya randplanteringarna med taxushäcken vid arbetsplatsen.

Men det får som sagt bli nästa år.