Boel och Katrin, med utstakad vägsträckning i bakgrunden, maj 2016

Mycket behövde fortfarande göras kring vändplatsen och uppfarten, där det fortfarande såg väldigt tråkigt ut. Det var en rätt brant sluttning från vägkanten ner till dammtomten, särskilt i den södra delen. Här behövs både terrassering, uppfyllnad och plantering, och på sikt blir det nog nya rhododendron i sluttningen utmed bäcken. Tills vidare är det ett bra ställe att lägga tillfälliga lövkomposter på.

Nästa stora projekt för året blev alltså att snygga till området närmast uppfarten, när nu alla högar av ved, grenar och flis äntligen var borta. Jag förberedde genom att rätta till resterna av sprängsten i kanten mot sluttningen, och beställa hem ett par lass väggrus och ett lass matjord. Sedan blev det en ny arbetshelg, då vi först stakade ut vad vi tyckte var en snygg kurva förbi den stora tallen. Alla hjälpte sedan till att kärra ut det mesta av gruset och jorden. Själva uppfartsvägen behöver bara vara tre meter bred, resten av skaftet får bli gräsyta, (klippt eller torräng). Först efter att vi var klara hittade vi gränsmarkeringarna, men de visade sig stämma riktigt bra med den utstakade sträckningen.

I nedre hörnet mot vändplatsen ville jag ha en plattbelagd parkeringsplats, som till hälften hamnar på min mark, och till hälften på tomtskaftet. Bilplatsen kan användas som gästparkering till alla tre husen. Eftersom snöhögarna från plogningen vintertid alltid hamnar just där, måste den delen ändå hållas fri från vegetation. Kortändan av bilplatsen markerades med några plantor av Ölandstok, eftersom läget är ovanligt soligt och torrt.

Sluttningen mellan uppfartsvägen och mitt woodland var delvis ganska brant, och behövde snyggas till med en terrassering, vilket också skulle ge tillräckligt jorddjup för lite större träd och buskar. Precis i nederkanten av sluttningen låg en grupp av jättestora kantiga sprängstenar , som var riktigt fula och dessutom för stora att flytta långt. Nu integrerades de, med hjälp av de tillgängliga starka gossarna, i en blivande stödmur mot en lite högre belägen terrass närmast vägen.

Niklas och Lennart vältrade dit ytterligare ett par stora stenar, för att markera den framtida sträckningen av terrassen. Sedan hävde vi dit en förfärlig massa gräsklipp och löv, och satte även ut ett par kompostringar för att samla ännu mera organiska massor för framtiden. Nedanför den blivande terrassen behöll vi den ursprungliga marknivån, men gjorde ett par planteringsgropar, och satte dit två ganska stora plantor av gullregn, som frösått sig på olämpliga ställen på min egen tomt. Gullregnen tog sig snabbt och blommade vackert redan nästa år.

Året därpå fick vi hjälp av Mats på Ekebacken med att fullborda stödmuren, genom att flytta några ännu större stenar från vägkanten vid uppfarten till Niklas och Katrins hus. Han dök oväntat upp med sin traktor, och med hjälp av grävskopan på denna lyftes den största av kullerstenarna ned till terrasseringen. Det blev rätt dramatiskt först, eftersom traktorn sjönk ner ända till hjulnavet i det djupa jordlagret, som jag vid det här laget lyckats få dit. Mats lyckades dock ta sig loss, och de övriga stenarna fick de starka gossarna rulla sista biten av vägen, för säkerhets skull.

Efter dessa gemensamma insatser, tog det bara några dagar för mig att fullborda stödmuren och fylla på med jord. Det gick ovanligt fort, eftersom allt material, både jord, grus och lövkompost, redan fanns på plats bara några meter bort. Jorden räckte också till fylla upp svackan mellan paradisäpplebusken och svartaronierna vid elskåpet, där jag hade hållit på med att dumpa höstlöv ända sedan vägen byggdes. Nu blev alltihop färdigt i ett sammanhang, och jag kunde för en gångs skull så ängsfrö i rätt tid, under förhösten. Fröerna, som jag samlat ihop under sommaren, innehöll bl.a valeriana, akleja och midsommarblomster från Guns tomt, vit malva från branten väster om stenbacken, och massor av prästkragsfrö från Ekebackens hästhage.

Katrin och jag var helt överens om att vi skulle plantera något speciellt på den nya terrassen, eftersom läget är exponerat och ligger rakt i deras utsikt från verandan. Vi enades om en Cornus Kousa "Eddie's White Wonder", som vi båda sett i blom på Zetas Trädgård, och jag lyckades få tag i ett fint exemplar på Lyckas Trädgård redan samma höst. Nästa år kommer det förmodligen att bli någonting ännu mera exklusivt, (och tveksamt härdigt) här; förhoppningsvis ett Snöklocksträd (Styrax obassia), om vi nu lyckas få tag i ett sådant.

Blommande Yakusimanumhybrid innanför uppfarten, maj 2017

Vedklyven sätts ihop, med högarna av stammar i bakgrunden

I samband med det övriga vägbygget gjorde Skanska en provisorisk väg i tomtskaftet till Amandas tomt, och drog även upp ledningar till själva tomten. Tomtskaftet, som är 4.5 meter brett, har en vinkel på mitten, men själva vägbanan, som bara behöver vara 3 m bred, kan dras i en mjuk S-kurva runt en stor tall på min sida, så att sidoremsan ömsevis hamnar på min eller Niklas sida av vägen. För att klara stabiliteten ut mot den delvis rätt branta slänten ner mot min tomt, ligger det ganska mycket exponerad sprängsten i kanten av vägen.

Vägstumpen har därefter under årens lopp använts som upplag för diverse grus-, jord-, och rishögar, och i den övre delen som eldningsplats för det årliga skräpbålet.

På den planare ytan innanför den nedre delen av vägen låg under mer än 5 års tid två jättehögar med gamla trädstammar från avverkningen före vägbygget, täckta av presenningar. De belamrade minst 50 kvadratmeter mark, och det hela såg inte särskilt roligt ut, särskilt som högarna låg rakt i utsikten från Niklas och Katrins veranda. Men eftersom jobbet var för stort och olustigt att göra själva, lejde vi till slut ut det.

2015 sågade de frilansande Pensionärstvillingarna Lennart och Bengt äntligen upp högarna av trädstammar. Året efter, 2016, dominerades helt av ved. Wellfeltarna inskaffade en vedklyv, som alla i familjen köpte in sig i, och byggde även två vedförråd på sin tomt, med hjälp av Lennart Hildingsson.

Niklas och Emilie vid klyven                  Vedskjulet börjar fyllas                          Ännu ett vedskjul  på gång          

Sedan anordnades flera arbetshelger. En person skötte klyven, två bar fram och lastade på, medan resten staplade den redan kluvna veden, samtidigt som bygget av skjulet pågick.. Det gick snabbt och effektivt, och på otroligt kort tid förvandlades högarna av stammar som legat och skämt utsikten i mer än fem år, till prydliga vedstaplar under skärmtak. Eftersom det första förrådet snabbt fylldes, togs ett beslut på stående fot, att bygga ytterligare ett, uppe vid husentrén.

Veden, liksom vedklyven, är gemensam. Lennart H. kör ibland ner några släpkärror till Halmstad, Niklas och Katrin tar ofta med en säck ved i bilen till Stockholm, en hel del har hamnat i min egen vedbod, och resten eldar familjerna Wellfelt upp på plats under vinterhalvåret. Framöver kommer nog en del ved att få åka ner till Blekinge också, eftersom snickerifabriken. som hittills hållit Boel och Lennart med ved, nu har stängts.

Nästan fullt hus efter avslutade dagsverken 

Skyltarna vid de tre entréerna kom till under 2016, efter att jag insett att det krävdes någon sorts upplysning om parkens status, i och med att det blivit så många nya hus i närområdet.

Tidigare har jag faktiskt funderat till och ifrån på att inhägna hela området, fast egentligen mest för att hålla hunden inne och rådjuren ute. Men slutligen bestämde jag mig definitivt för att låta bli. Dels skulle det bli väldigt fult, och dels verkar staket så ogästvänligt, även om jag naturligtvis tänkt ha grindar. Under årens lopp har jag också lärt mig vad rådjuren gillar och inte gillar att äta, och anpassat sortimentet därefter. För övrigt är rådjuren ett mindre problem numera; de stora flockarna på ett dussin djur, som brukade dra runt på åttiotalet, är definitivt borta.

Förbipasserande har alltid brukat be om att få komma in och titta på näckrosorna, och jag har alltid sagt att det går bra. Att folk promenerar runt i parken och tittar på växtligheten tycker jag definitivt bara är trevligt. Men jag vill ju samtidigt inte att parken ska uppfattas som någon sorts allmän yta, där man kan gå in och sparka boll eller ha picknick på ön lite hur som helst.

Lite extra fundersam blev jag också, när jag upptäckte att bilder på bågbron och dammen redovisades som en "tillgång i området" i prospektet, när tomten bredvid min skulle säljas. Senare fick jag också höra, att ännu en mäklare hade använt dammparken som ett försäljningsargument gentemot en spekulant på en av de sista tomterna.

Citat; "Det gör ingenting att tomten är väl liten, det finns ju en stor allmän park alldeles intill, som ni kan utnyttja".

Hur som helst behövdes det förmodligen någon form av upplysning, och jag tyckte det var bäst att tydligt tala om vad som gällde. Så under 2016 skaffade jag tre små skyltar till de tre entréportalerna med texten;

"Denna park ägs och sköts privat. Promenera gärna genom området, men håll er till stigarna och låt blommorna stå kvar! Även de vilda är planterade."

(Formuleringen kom faktiskt från far, han hade också funderingar på skyltar på sextiotalet).

Året efter blev det även en temporär skylt inne vid dammen kring midsommar:

"Gå inte ut på bron! Häckande and"

Detta efter att några besökare hade stört den ruvande andhonan ute på ön, så att hon lämnade boet. Äggskalen återfanns på stranden dagen efter, kråkorna hade väl tagit dem. (Andparet häckade dock om, så det blev en ändå en kull ungar senare).

Om det nu beror på skyltarna, eller på att dagens barn är mera väluppfostrade än vi själva var som ungar, så har det inte varit några som helst problem därefter. Tvärtom blev jag själv tillrättavisad av ett 5-årigt grannbarn, när jag plockade mina björnbär på Norra Portalen i höstas.

"Du får inte plocka bären", sa han allvarligt. "Det står på skylten där!"

Jag försökte förklara för honom att bären faktiskt var mina egna, men jag tror inte att grabben litade riktigt på mig.

(Skyltarna kommer från en webfirma, som heter Skyltmax. Man får själv betämma text och utformning)  

Norra Portalen 2015

De tre entréportalerna till parken kom till åren 2013-2015, en per år. De är designade och konstruerade av Annas man Peter, som är skicklig med stål, och har en egen firma för trädgårdsprodukter, Lookia. Portalerna är gjorda i cortenstål, som ger den roströda patinan redan från start.

Den första som byggdes, våren 2013, var den norra, och den är också den som har flest olika sorters klängväxter. Eftersom det här var ett nytt element i parken, gick jag lite till överdrift med planteringen, och portalen pryds nu bl.a av doftkaprifol, humle, vildvin, murgröna, tagglöst björnbär och Clematis vitalba 'Summersnow', som alla kämpar om utrymmet och uppmärksamheten. Det har blivit riktigt fint, med de olika färgerna och bladformerna. Men i år hade klättrarna vuxit så våldsamt att de nästan blockerade själva ingången, så nästa år får jag nog beskära rätt ordentligt.

Humle och björnbär   2015                             Östra Portalen  2015                                    Västra Portalen 2015

Portal nummer två, i öster mot Niklas och Katrins hus kom till 2014, och har fått en gammaldags klängros på var sida,Venusta Pendula och Stanwell Perpetual. Vi försöker ochså få in en clematis Summersnow, men av någon anledning tjurar den lite hittills. Rosorna växer dock bra. Båda är vitrosa, småbladiga och småblommiga. I år, 2017, var det första gången som rankorna täckte hela portalen, och de blommade också ovanligt rikligt.

Östra Portalen, med rosorna i blom 2017

Den västra, portal nummer tre, vid rönnsumakhäcken mot Ferievägen, byggdes 2015, och har fått en plantering av Staketdruva på sydsidan och klängrosen Polstjärnan på nordsidan. År 2017 satte jag dit ytterligare en ros på sydsidan, en Stanwell Perpetual, även den vit och småblommig. 

Peter byggde också den åttkantiga stödställningen för rosorna på ön, i liknande design som portalerna. De gamla buskrosorna där hade växt sig jättestora, och behövde någon form av stöd för att inte rasa in över sittytan eller ut över dammen, så ställningen gjorde stor nytta. Men även här behövs det en ordentlig beskärning, som är planerad nu till vintern.

Ön med spaljéställning för buskrosorna2014

Rhododendron Aksel Olsen blommar vid kanten av "Berget" år 2006

Berget mot Amandas tomt är ännu ett flerårsprojekt, som påbörjades någon gång kring sekelskiftet och ännu, (år 2017), långtifrån är färdigt. Arbetet där har startat, avbrutits och startats igen så många gånger, att jag nästan tappat räkningen. Ytterst beror förstås detta på läget. Det är den högst belägna delen av hela dammtomten, vilket gör området jobbigt att arbeta med, eftersom all jord och annat fyllnadsmaterial samt även murstenar måste köras långa sträckor med skottkärra i uppförsbacke.

Samtidigt har området potential att kunna bli något riktigt fint. Det är ett av de soligaste partierna på hela dammtomten, med en trevlig utblick över den lilla, övre dammen, och några vackra gamla rhododendron på min tomt. Och framför allt är det en helt annan biotoptyp än huvuddelen av dammtomten, med berg i dagen och slipade hällar.

Jag började tidigt med att skrapa ren berghällarna i västsluttningen, där jordlagret var nästan obefintligt. Stora delar av berget rensades från löv och mossa, och tanken var att det så småningom ska bli stenpartiväxter i de mindre skrevorna. På en nedre platå gjorde jag en liten plattlagd sittyta, omgiven av dvärgrhododendron i ett par större bergsskrevor. I bakre kanten av bergsryggen placerade jag en låg stödmur, för att ansluta till den högre nivån i tomtgränsen, där jag ville ha en friväxande, blommande häck mot den blivande tomten bakom.

Buskarna behövde naturligtvis djupare jord, och all jord måste som sagt köras dit i skottkärra.

I första skedet hann stödmuren bara bli ca 4 m lång, innan jag fick slut på byggstenar. Jag planterade då några rotskott av syren och paradisbuske från min egen tomt närmast tomtgränsen, som en första del av den blandade häcken. Sedan avstannade arbetet i några år, medan hela utfyllnadspartiet växte igen med hallon, nässlor och annat ogräs. Till slut la jag markduk över alltihop, och använde området temporärt som ”plantskola” för alla mina krukade småbuskar under många år.

Något år senare beslöt jag mig för att både förlänga muren och höja den med ett par skift, vilket naturligtvis innebar betydligt mera jobb och behov av ännu mera fyllnadsmassor. Under fem års tid dumpade jag sedan massor av gräsklipp och höstlöv från de övre delarna av tomten häruppe, men själva murbygget stod stilla, ända tills bygget av vägen och Niklas hus startade 2009, då jag började samla in lämpliga stenar från de olika sprängningarna igen.

När vägarna väl var klara 2010 kändes det dock mera angeläget att få ordning på vägkanterna där först, så alla de krukade småbuskarna från plantskolan på berget hamnade då i randplanteringarna utmed olika delar av Ferievägen. Även de flesta av stenarna gick åt till murarna längs Ferievägen, och arbetet uppe på berget avstannade igen.

Efter att stödmurarna till de två familjehusen var klara, fanns det emellertid ett visst överskott av sten igen, och dessutom en ny grusväg upp till tomtgränsen. Med hjälp av Niklas fraktades alla överblivna stenar från hans och Lennarts murbyggen upp till toppen av den nya infartsvägen, delvis i skottkärra, delvis i bakluckan på min gamla bil, (som definitivt knäcktes av alla stentransporter året efteråt, då fjädringen brakade ihop och bilen fick skrotas).

Sedan blev det några års förnyat uppehåll, då jag var tvungen att få ordning på min egen tomt, efter att kommunalt vatten och avlopp dragits in.

2016 fick jag emellertid några skottkärrslass med överbliven natursten från grannen Sam, och de ligger nu och väntar på att jag ska ta tag i arbetet uppe på berget igen. Både stenar och fyllnadsmassor finns på plats nu, så det borde kunna gå ganska snabbt. Jag räknar med att äntligen kunna avsluta projektet nästa år.

Om inte något annat kommer emellan igen, förstås...

"Berget" väntar på åtgärder år 2016 

Stödmur mot Ferievägen, under uppbyggnad 2011

Jag har alltid samlat på stora, flata stenar. Under de år på åttiotalet när jag jobbade med översiktsplanen för Marks kommun, hade jag oftast bakluckan på bilen full med sten hem, från mina rundresor i kommunen. Det finns en särskild sorts skivig gnejs i berggrunden där, och dikena brukade vara fulla av plattstenar, efter att grusvägarna skrapats.
En dag kom jag på mig själv med att stå och stirra lystet på kyrkogårdsmuren i Skene. Då bestämde jag mig för att det var dags att trappa ner på stensamlandet.

De flesta av stenarna från Mark kom förstås till användning på min egen tomt, men när sprängningarna startade för Ferievägen blev det ju plötsligt gott om kantiga stenar på närmare håll. Jag brukade plocka med mig några av dessa varje gång jag var ute med hunden, och vid det här laget hade jag samlat på mig ett rätt ansenligt förråd.

I den södra delen av Ferievägen låg marknivån på dammtomten nu antingen betydligt under eller över vägbanan, och för att ta upp nivåskillnaden på ett snyggare sätt, bestämde jag mig för att bygga stödmurar av natursten. Det blev till slut tre stycken längs huvudvägen.

Den översta stödmuren, mot gränsen till min egen tomt, gjordes helt av maskiner. De stora stenarna till den fick vi ta gratis på kommunens upplag av sprängsten i Stadsskogen. Lastbilschaffisen som hämtade dem la dem även på plats med grävskopan, efter att först ha dumpat ett lass väggrus innanför. Tanken var att få till en plan arbetsyta här, och eftersom den oftast är skräpig, med lövkomposter och grenhögar, skärmade jag senare av den med en rad taxus ut mot vägen.

De andra två stödmurarna har istället den upphöjda planteringsytan på utsidan mot vägen. De tog betydligt längre tid att göra, eftersom jag byggde dem för hand, och samtidigt anlade en nordsydlig stig, som vetter mot stödmurarnas insida och löper längs hela gränsen. Jag hade ju samlat på mig en massa sten under vägbygget, men det visade sig ändå vara otillräckligt. (Ska man bygga en snygg naturstensmur, behöver man ungefär en halv gång extra mot vad som egentligen går åt till själva muren). Lyckligtvis hade nygrannarna Magnus och Andrea just avslutat egna murar, och fått en hel del stenar över, så jag fick ett par skottkärror fulla med flata fina stenar av dem.

Utanför den sydligaste stödmuren planterade jag en häck av Rönnsumak, som faktiskt till större delen är "trädgårdsrymlingar", (rotskott från grannens häck, som var på väg att ta sig ut i körbanan). Rönnsumak är i och för sig ett riktigt ogrästräd, men med en halmeterhög stenmur på insidan och ett makadamdike på utsidan, tror jag att det ska gå att hålla dem på plats. Häcken blommar fint, och har blivit såpass hög vid det här laget, att jag måste klippa den årligen.

Den mellersta muren delar min tidigare Magnolialund i två delar, tillsammans med den åtföljande nya stigen. Planteringen längs vägen blev här fyra japanska lönnar, en Stewartia och en Magnolia sieboldii, med en undervegetation av myskmadra och nävor, som spridigt sig kraftigt under de senaste sex åren, och nu täcker stora delar av marken. Min gamla hund, Molly, som dog på hösten 2011, ligger begravd under den sydligaste lönnen.

Niklas och Lennart snodde min idé, och anlade egna stödmurar till de nya husen. Materialet där kom till större delen från markarbetena på de egna tomterna, men även de var uppe och hämtade gratisstenar från upplaget i Stadsskogen. Eftersom båda gossarna är betydligt starkare än jag, och Lennart dessutom är stenexpert, kunde de hantera betydligt större stenar än jag klarar av, och murarna är imponerande.

Samma stödmur 2014, med uppväxt häck av Rönnsumak

Totalkaos under grundarbetena för Niklas och Katrins hus, vintern 2010

Parallellt med vägbygget startade också grundarbetena för Niklas och Katrins husbygge, och själva huset restes 2010, men var inte klart förrän våren 2011. Byggjobbarna, Svante och Sven, övergick då omedelbart till Boels hus, som var klart för inflyttning sommaren 2012.

Båda husen var kataloghus från Värsåsvillan, men N&Ks hus ritade vi om ordentligt, genom att förlänga huset och spegelvända sektionen, så vi fick till ett par vindsrum, förbundna med en slags öppen, invändig loftgång. Resultatet blev en spännande interiör, med mycket rymd i vardagsrummet. Det ena av vindsrummen, som döptes till "Spelhålan" är numera ungarnas favorittillhåll, trots att båda även har egna rum.

Boels hus, som är oförändrat från katalogen, är betydligt mindre, och har en nästan osannolikt ytsnål design, (vilket jag som arkitekt verkligen beundrar). Men även här valde vi en variant med vardagsrum som går upp i nock, vilket gör att huset känns större och luftigare än det faktiskt är.

Husen är sommarhus, men fullt isolerade, med en värmeåtervinningsanläggning för utluften. I Boels hus finns också en modern vedkamin, som är otroligt effektiv. Genom att den långa skorstenen är invändig till större delen, värmer ett par vedträn upp hela huset på en halvtimme. Niklas och Katrins öppna spis är mindre värmeeffektiv, men mycket dekorativ, eftersom den är infogad i den stora fönsterväggen mot dammen.

Båda huset har stora trädäck på väst- och sydsidan, för att hela familjen ska kunna få plats att fika ute och njuta av utsikten. De har också samma ytbehandling, med järnvitrol på fasadträet, för att smälta in i skogsmiljön.

Nu låter jag kanske som en fastighetsmäklare, men jag är väldigt förtjust i båda de här husen.

Den innersta tomten är fortfarande obebyggd, och eftersom Amanda med familj numera är bosatt i USA kommer den förmodligen att förbli så under överskådlig tid. Uppfarten till tomten används emellertid intensivt, som upplag för diverse lass av väggrus, flis och matjord, som behövs till mina olika projekt. Jag har faktiskt svårt att förstå hur jag ska klara mig utan den lagringsplatsen, om och när tomten slutligen bebyggs.

Parallellt med Boels husbygge fick vi också nya grannar på vår lilla väg, Staffan och Miriam, som berättade att de valt sin tomt bland alla tillgängliga i området just för läget mittemot dammen. De hör lyckligtvis till de få nybyggare som försökte spara så många gamla träd som möjligt på sin egen tomt, och numera har de en jättefin trädgård. Miriam hjälper också till med att hålla vägkanterna längs vår lilla väg fria från maskrosor, som invaderat vårt område via fyllnadsjord från vägbygget, som mellanlagrats nere på fältet.


 

"Nyhusen" sedda från stigen längs bäcken dammtomten, våren 2012
(Den fula presenningen nedanför Niklas hus täcker stammarna av träden som avverkades för vägen)

Arbete pågår. Björkarna är planterade, stenröset är på plats och ytlagret håller på att blandas ut med sand.

De nya, kala vägkanterna måste förstås planteras, och jag hade redan beställt ett antal träd och buskar från Hallbergs plantskola, som normalt bara säljer till återförsäljare. Egentligen hade jag velat ha en rad med hängpilar utefter huvudvägen, men det visade sig att alla pilar i hela Sverige hade drabbats av en sorts svampsjukdom, så det fanns inga pilar till salu någonstans. Det blev istället nio Ornäsbjörkar, och dessutom tre Ullunglönnar och tre oxlar till den lilla vägen. Som förstärkning till buskskärmarna beställde jag dessutom tre Katsura, tre häggmispel och tre slånaronia.

Jag hade bestämt mig för att göra en öppen, yttre äng närmast vägen, som varierade i bredd mellan 10 och 15 meter. Björkarna placerades mitt i den öppna ytan, medan huvuddelen av buskarna hamnade betydligt längre in, längs den gamla skogskanten kring dammen, och med en oregelbunden, böljande ytterkant ut mot ängen.

Eftersom vägbygget var försenat p.g.a den hård vintern, dröjde det ända till slutet av maj innan min beställning anlände. Det var stora, rejäla träd och buskar, (och även dyra), så jag var förstås angelägen att få dem i jorden snabbt, särskilt som alla redan var fullt lövade. De kom emellertid i väl tilltagna containrar, så det verkade inte vara någon omedelbar panik.

Parallellt med vägbygget pågick lyckligtvis grundläggningen till Niklas och Katrins hus, och jag lånade grävmaskinisten Sven, för att göra planteringsgropar. Han gjorde sammanlagt 24 stora hål åt mig och drog dessutom upp en 1 m bred och 20 m lång fåra för bokhäcken, och två kortare fåror på två ställen, där de nya norra och västra entréstigarna till parken skullea gå.

Arbetet, som bara tog ett par timmar för honom, sparade förmodligen flera veckors jobb för mig. Efteråt behövde jag bara rensa de uppgrävda högarna från sten, rötter och lerklumpar, innan jag blandade upp jorden med lite ren matjord och öste tillbaka den i hålen igen. Men det tog ändå en dryg vecka innan alla de dyra köpeträden kommit i jorden, och flyttningen av bokhäcken fick anstå till hösten.

Nu vidtog ett själsmördande arbete med jordförbättring i större skala. Skanska hade förstås återfyllt vägschakten med den ursprungliga jorden, så i huvuddelen av området är det moränjord i vägkanterna. Men på sträckan längs dammen, som tidigare varit ett sumpigt vitmossekärr, bestod återfyllnadsjorden av lera, mossjord, dy och slam, blandad med stora klumpar av ren blålera. Den visade sig också innehålla grenar, rötter, massor av olikstora stenar och på en del ställen hela trädstubbar. Allt annat än lämplig jordmån för min planerade blomsteräng alltså.

Som en första åtgärd beställde jag hem ett stort lass fyllnadssand, för att blanda upp i ytlagret. Lastbilschauffören var hygglig nog att lägga ut sanden med skopa i en lång sträng utefter hela sträckningen, vilket säkert sparade mig flera dagars arbete. Det blev jobbigt nog ändå. Men jag gav mig oförskräckt i kast med uppgiften, beväpnad med min trogna flåhacka från fars tid.

    Norra stigen innan portalen och ytlagret kom på plats.

Som tur var fanns det god användning i närområdet för både lerklumparna och de mindre stenarna. Leran använde jag till att höja och täta tröskeln vid dammutloppet. Småstenarna användes till att fylla upp de två nya nya entréstigarna till området, som senare fick ett ytskikt av grus. De större stenarna hamnade senare i stödmurar på flera olika ställen, och de som var för tunga att flytta längre sträckor fick helt enkelt bilda ett par stenrös mitt på ängen. Ibland är bra ibland att ha flera projekt igång samtidigt.

Det tog åtskilliga veckor innan jag hunnit gå igenom hela ytan, och vi var inne i juli innan alltihop kunde besås med ängsfrö. Även fröet var den här gången inköpt för dyra pengar från en firma som hette Pratensis, och specialiserade i olika sorters ängsväxter.

Det var svårare att hitta en vettig användning för alla grenar och rötter från jorden. Eftersom allting var nersmetat med lera och jord, lämpade det sig inte särskilt väl för varken motorsåg eller flistugg. Till slut la jag alltihop i en hög vid bäckinloppet, som successivt växte till enorma proportioner. Min svägerska Gun var mycket imponerad av min ”installation”, och tyckte den var det snyggaste i hela området och borde sparas för eftervärlden. Men efter att ha legat och torkat över sommaren, brändes alltihop slutligen upp i ett jättelikt höstbål. 

Min "installation". Den hann bli betydligt större innan den till slut eldades upp.