Det finns många websidor med uttömmande information om marktäckare, bl.a den här; http://rosenholm.se/?page_id=1284
Kommersiella websidor, som Odla.nu, Perenner.se/, m.fl brukar också ha temasidor om marktäckare.

För att fylla mina krav på marktäckare ska de vara effektiva, bilda en tät sammanhängande matta under en stor del av året, och antingen ha ett dekorativt bladverk eller vackra blommor - (gärna bådadera). Men olika marktäckare fungerar olika bra i olika miljöer. Hos mig betyder det att de också måste klara ett skuggigt läge, eftersom jag har ett woodland.

Så här är några av mina favoriter, som fungerar utmärkt för mig.
Plus en obesvarad kärlek, som av någon anledning inte fungerar.

Myskmadra (Galium verum) är min absoluta favorit bland marktäckarna. Dels är den väldigt vacker, med sina skira vita blommor. Dels är den otroligt effektiv. Den klarar till och med att konkurrera ut kers, och faktiskt även häxörten, (som den för övrigt är ganska lik, vid en hastig blick). Men rotsystemet hos Häxört och Myskmadra är väldigt olika. Medan häxörten skickar ut långa, tunna och spröda rottrådar i alla riktningar, har myskmadran en otroligt kompakt rotfilt, som nästan påminner om en dörrmatta till konsistensen. Det gör att det är lätt att skära ut en fyrkant för att flytta någon annanstans - och förmodligen lika lätt att göra sig av med den myskmadran helt och hållet, om man nu skulle vilja det. Men vem skulle ens komma på tanken att göra sig av med en så fantastisk växt? Den är inte bara vacker, den doftar också. Och förvånansvärt nog, med tanke på hur kompakt rotfilten är, verkar den inte påverka de buskar som växer i mattorna negativt på något sätt.

Ormöga. (Omphalodes verna), hör till de marktäckare som tycks kunna växa precis var som helst, och sådana växter gillar jag. De rymmer t.ex ofta ut i grusgångarna intill de ställen där man faktiskt har planterat dem, och vill man inte ha dem där, är de lätta att riva upp och stoppa ner någon annanstans. Mattorna de bildar är låga och prydliga, med friskt gröna blad, och vackra klarblå blommor, ganska tidigt på våren. Den är inte lika effektiv som myskmadran, när det gäller att täcka bort andra örter, men när mattorna väl har etablerat sig är de mycket hållbara

Nävor (Geranium), framför allt flocknäva och blodnäva, men även andra lågväxande sorter, är suveräna marktäckare under buskar som tål lite högre markvegetation. Till skillnad från andra marktäckare sprider de sig huvudsakligen med revor, d.v.s långa skott, som sedan slår rot en bit från moderplantan. Det gör mattorna mindre kompakta, men eftersom nävorna är högre och buskigare, täcker de bra ändå. Ett parti med nävor skulle förmodligen kunna konkurrera ut häxörten, men jag tror de skulle ha problem med att tränga sig in i ett etablerat bestånd av myskmadra.

Det finns mängder av olika namnsorter av näva, med blommor i alla nyanser, från vitt, rosa och rött, över till lila och mer eller mindre rent blått. Bortsett från den gamla högvuxna arten Midsommarblomster, (Geranium sylvaticum), har blått hittills varit en ovanlig färg bland nävor, men under det senaste året har det kommit fram ett antal klarblå sorter även bland de mera lågvuxna, bl.a G. 'Azur Rush' och G. Rozanne 'Gerwat'.

Namnsorter av nävor hör till det som trädgårdsfolk ofta börjar samla på. (Jag har själv ett ganska stort urval vid det här laget, men som vanligt ingen ordning på vad som växer var).

Slutligen min obesvarade kärlek; Hasselört (Asarum europeum). Även om blommorna är obetydliga, hör den till de vackraste av alla marktäckarna, eftersom de blanka, mörkgröna bladen är så dekorativa. Teoretiskt borde den fungera perfekt hos mig, eftersom den sägs vara idealisk för skogsmark och skugga. Men av någon anledning har jag aldrig lyckats etablera den, trots upprepade försök. Den bara försvinner spårlöst över vintern, även om det inte varit extremkallt.

I höstas fick jag en kruka med hasselört i present av ägaren till Lyckas Trädgård. Han säger att den växer som ogräs i skogsbacken bakom handelsträdgården, och det finns egentligen ingen vettig anledning till varför den inte skulle gå hos mig också. Kanske har jag bara haft otur. Och eftersom gåvor brukar bringa tur, hoppas jag på det bästa den här gången. Men för säkerhets skull har jag lämnat plantan kvar i krukan, som i sin tur har grävts ner i Rosengården, för att jag ska ha koll på den över vintern.

Ormöga vid bron

Om man vill ha en lättskött trädgård, utan att behöva rensa ogräs dagarna i ända. ska man satsa på marktäckare. Såvida man inte föredrar att lämna den naturliga marken helt orörd förstås, vilket egentligen är det allra enklaste. Den bästa marktäckaren i skogsmark är t.ex blåbärsris, och på torra, steniga och soliga sluttningar ljung.

En av de sakerna jag faktiskt ångrar mest i mitt trädgårdsliv är, att jag tillät entreprenören, som frilade grunden till min utbyggnad, att skjutsa ut den utgrävda jorden över min steniga sydvästsluttning, som tidigare var täckt av ljung. Det lämnade mig med en betydligt brantare sluttning, som egentligen inte är lämplig till någonting, eftersom jordlagret fortfarande är lite för tunt för buskar eller gräs, men för tjockt för att ljungen skulle komma tillbaka.

Vis av skadan undviker jag i görligaste mån att röra de delar av mitt woodland där det naturligt växer större bestånd av blåbärsris eller harsyra, eftersom de knappast går att återplantera. Men stora delar av området består av utfyllda lågpartier kring dammen, som tidigare varit sankmark. Uppfyllnaden har till stor del gjorts med de årliga lövhögar som jag räfsar ihop på höstarna, och under en lång period, innan löven brutits ned, växer i stort sett ingenting alls där. Efter att löven förvandlats till fet svartmylla, växer det i gengäld lite för bra. Så på längre sikt vill jag ha en snygg och lättskött undervegetation, och då blir det alltså marktäckare.

Definitionen på en marktäckare är att den ska vara låg, mattbildande och tillräckligt livskraftig för att skugga ut andra låga plantor, samtidigt som den inte konkurrerar med större växter, som träd, buskar och högvuxna perenner. För att vara effektiv måste den också täcka marken större delen av året.

Vitsippor och vårlökar, som scilla och crocus, är alltså inte marktäckare, även om de kan bilda mattor, eftersom de går ner helt ganska snart efter blomningen. Gräs, med få undantag, är inte heller marktäckare, eftersom gräsytor måste klippas regelbundet för att hållas på rätt höjd, och många gräsarter dessutom har så djupa rötter att de interfererar med buskrötterna.

Gränsen mellan marktäckare och ogräs är egentligen hårfin, och det bästa exemplet på det är de mattor av Liten Häxört, (Circea alpina), som täcker stora partier av mitt woodland. Den har garanterat kommit dit med någon planta från mors trädgård, och den kommer garanterat att stanna där för alltid. För har man väl fått in häxörten i sin trädgård, så blir man aldrig av med den igen.

Mor hatade den, och kallade den för världens värsta ogräs. Hon gjorde allt för att rensa bort den, utan att någonsin lyckas, annat än mycket tillfälligt. Och jag skulle aldrig rekommendera häxörten till någon annan trädgårdsägare, på grund av hur invasiv och svårutrotlig den är.

Men faktum är att jag själv är väldigt förtjust i häxört, och skulle aldrig falla mig in att försöka utrota den, (som jag faktiskt gjort med ett par andra vackra men invasiva ogräs). För det första gör den ingen skada, åtminstone i min miljö. De buskar, liljor eller perenner som växer i mattorna av häxört, är totalt oberörda, det verkar inte som om rötterna interfererar med varandra över huvud taget.

För det andra är den jättevacker. Den har en skir, grön grönska, och blir översållad av söta vita små blommor på sommaren. Dessutom har den ett växtsätt som anpassar sig till jorddjupet, vilket gör att mattorna aldrig blir monotona. Även om markytan är fullständigt plan, böljar häxörten upp och ner i mjuka vågor, beroende på hur tjockt jordlagret är ner till alven.

För det tredje tycks den kunna överleva precis var som helst. Det är den enda växt jag vet som faktiskt klarar att växa i mina högar av färskt eklöv. (Och då ska man hålla i minnet att eklöv innehåller ett ämne som direkt motverkar andra växters förmåga att slå rot. Det är ekarnas sätt att hålla rent i sin egen närmiljö runt stammen).

För det fjärde - och det är faktiskt en fördel - grönskar den ganska sent. Det gör att mattorna av vårblommor, som vitsippor, scilla och crocus, har hunnit vissna ner, redan innan häxörten visar sitt första gröna skimmer. Sedan börjar den blomma kring månadsskiftet maj-juni, och blomningen fortsätter sedan hela sommaren. Vilket ger maximal utdelning av blomprakt på samma yta.

Det finns åtskilliga alternativ till häxörten, många av dem lika effektiva, men mera "rumsrena". Men mera om dessa i nästa inlägg om marktäckare.

Häxörten förblir ändå en av mina favoriter.

Rhododendron i matta av häxört

De flesta Trädgårdsamatörer är samlare, vilket gör att helhetsintrycket av deras trädgårdar ofta störs av en massa små vita plastetiketter på allting. Många av dem samlar dessutom på en specifik art, med alla tänkbara variationer i form och färg, och även det kan dra ner helhetsintrycket av deras annars fantastiska trädgårdar.

Jag är förstås lite av en samlare själv, fast inte särskilt fanatisk när det gäller ursprung och artrenhet och rätt växtnamn. Jag väljer hellre växter efter utseende än efter hur ovanliga de är, när jag botaniserar i plantskolor eller på websidor. Och jag vill gärna ha omväxling i växtvalet.

Jag tror det var ägaren till plantskolan Lyckas Trädgård, som beskrev sin verksamhet ungefär så här:
"De flesta kunder köper växter enbart på utseende. De ser en blommande planta och faller för den. Men sedan kommer de riktiga 'habituéerna' in på höstrean, och köper tio halvvissna plantor av samma sort, men till halva priset".

Själv tillhör jag båda kategorierna. Jag går ofta runt och bara tittar på olika plantskolor, främst under blomningstiden på vårarna, men även i september-oktober för att kolla höstfärger. Om jag då ser något riktigt vackert som jag verkligen gillar, så köper jag det ibland. Och då spelar priset inte någon större roll för mig.

Men jag bevakar definitivt också extrapriser och reor, eller köper småplantor till reducerat pris. Det är bara i undantagsfall jag väljer att köpa en buske till fullpris. Men när jag väl går loss, gör jag det i stor skala. (Det senaste exemplet är beställningen av rhododendron från Glendoick).

Det jag köper på reorna är annars oftast enklare och ganska billiga buskar, främst under de perioder då jag jobbar aktivt på mina buskskärmar. Jag köper också ofta flera exemplar av samma sorters marktäckare, (även om dessa oftast också är lätta att föröka genom delning). Det är alltid lättare att få fart på en yta som man vill täcka, om man startar i lite större skala. Tumregeln, som jag lärde mig för många år sedan, är att alltid köpa minst tre exemplar av samma sort och plantera dem tillsammans i en triangel.

När det gäller lite ovanligare och "speciella" växter, kan man göra riktiga fynd på de växtmarknader som regelbundet ordnas av Trädgårdsamatörerna och Rhododendronsällskapet, och även av Botan i Göteborg. Det handlar då om ganska små plantor, som dragits upp från frön eller sticklingar. Det brukar framgå klart om de är handpollinerade eller sticklingsförökade, så att man kan vara helt säker på ursprunget. Men ibland, särskilt när det gäller frösådder, blir det något av en chansning. Det kan bli något alldeles fantastiskt, eller rena fiaskot. Och priset brukar avspegla detta. I varje fall handlar det på växtmarknaderna nästan alltid om 2-3 år gamla småplantor, som alltså kräver några års extra omsorg, innan de kan sättas ut på sina slutliga växtplatser.

Sen finns det ju förstås internet, och om man verkligen letar efter något specifikt, som man vet namnet på, så är det dit man går. De flesta plantskolor, och även rena webb-butiker, (som t.ex Odla.nu eller Flora Linnea), har hemsidor med sida upp och sida ner av bilder och beskrivningar. Men att börja bläddra i plantskolornas kataloger på internet kan vara riskfyllt. Har man väl lockats in av de förföriskt vackra bilderna, är det lätt att drabbas av köpfrossa, och dra på sig sådant som man egentligen inte har någon lämplig plats för.

Det har hänt mig ett par gånger när det gäller rosor, och det fick då stora konsekvenser för hela planeringen av mitt woodland. Rosor behöver nämligen skyddas mot rådjur, som annars äter upp knopparna, just innan de ska slå ut. Det är av den anledningen som både Ön med bågbron och den staketinhägnade Rosengården kommit till.

Och nu har det som sagt också hänt med med 18 små Rhododendron från Glendoick, som jag måste ordna växtplatser till innan våren kommer...

Min värsta förökningsperiod inträffade i början av sjuttiotalet, efter att far och jag hade skaffat våra växthus. Dittills hade far haft sin förökningsanläggning i källaren. Den bestod av några avlagda akvarier med doppvärmare, och ett par miniväxthus med inbyggd uppvärmning i botten. Det fungerade riktigt bra för både frösådd och sticklingsförökning, men med de nya växthusen fick vi helt andra möjligheter.

Eftersom vi båda var rhododendronentusiaster, inriktades huvuddelen av förökningsverksamheten på just rhododendron, som vi både sådde och sticklingsförökade. Det kanske låter avancerat att föröka så pass storvuxna buskar, men det är faktiskt nästan löjligt lätt att fröså Rhododendron, och även att rota sticklingar av dem - åtminstone de småbladiga sorterna.

Förutsättningarna är egentligen bara undervärme, konstbelysning och hög luftfuktighet, (d.v.s. någon form av miniväxthus eller akvarium). Och så tid, tålamod och utrymme, förstås. Förökningsprocessen i sig tar ingen stor yta. Det är senare, när fröplantorna ska skolas och sticklingarna planteras om i allt fler och större krukor, som hela projektet har en tendens att växa en över huvudet. Men vem tänker på det, när sticklingarna börjar skjuta nya friska skott, och det första gröna skimret visar sig på såsubstratet...

Vi hade en kvadratdecimeterstor handbok på danska; Hedegaards "Formering af Rhododendron og andra Haveplantor," som var dåtidens bibel för folk som förökade rhododendron. Den finns inte längre i handeln, men man ser trots det fortfarande referenser till den i frågespalter på internet. På den tiden fanns inga förföriska färgbilder i trädgårdslitteraturen, men boken är illustrerad med ett antal enkla och instruktiva teckningar, och väldigt användbar.

Det är säkert 40 år sedan jag senast försökte föröka en rhododendron, och vad som utlöste den nya attacken av sticklingsmani var, att jag råkade bryta av en halvmeterlång gren på en av mina gamla williamsianumhybrider, när jag räfsade löv i närområdet i början av december. Nu råkade just den här busken vara en av mina absoluta favoriter, så det var väl därför jag bestämde mig för att försöka rädda några av kvistarna. Moderplantan till min egen buske växer i Göteborgs Botaniska Trädgård, och jag har själv sticklingsförökat den för över fyrtio år, med speciellt tillstånd av den dåvarande intendenten.

Alla mina gamla förökningsattiraljer, (miniväxthus, sålådor, doppvärmare och växtlampor) var sedan länge försvunna på avlagda intressens sophög. Jag var därför mycket dåligt rustad, när jag plötsligt drabbades av akut förökningsmani igen. Egentligen var det också helt fel årstid för experimentet, vilket också märktes, när jag försökte få tag på lämpligt material i handeln.

Normalt brukar det vara lätt att hitta miniväxthus på olika gardencenters nu för tiden, men så här strax före jul verkade det normala trädgårdssortimentet vara ersatt med ett oändligt antal julgranar, julgrupper och ljusslingor.

Så jag nöjde mig med en påse såjord och en påse perlit, och riggade sedan till ett provisoriskt miniväxthus av en gammal plåtbricka, 4 små plastlådor som det varit vindruvor i, 12 korta träribbor, lite gladpack och min gamla ritbordslampa från VBB. Alltsammans hamnade i fönsterkarmen vid datorn, där elementet under fönsterbräda står för undervärmen.

Den avbrutna grenen hade ovanligt många korta småskott, så jag lyckades få till 14 stycken ganska små sticklingar, med mellan 2 och 4 blad vardera. Totalt blev det åtta krukor, varav två alltså bara har en stickling vardera.

Jag hade inga särskilt stora förväntningar, med tanke på årstiden, men resultatet hittills, drygt 5 veckor efter starten, är förvånansvärt bra. Alla sticklingarna är vid liv, även om tillståndet varierar, och några av dem har missfärgade eller hoprullade blad. Samtliga har svällande toppknoppar, och två av dem har nya skott, med tre små blad på varje. (Nu säger visserligen Hedegaards bok att man inte ska bli alltför euforisk om sticklingarna skjuter skott, det behöver inte betyda att de har satt rötter. Men det är definitivt ett bra tecken).

Så nu blir det bara att vänta. Precis som rhododendron utomhus, kräver de här småttingarna minimal tillsyn, bara en skvätt vatten var tredje dag eller så, och 16 timmars belysning från ritbordslampan.

Det stora problemet - utrymme - kommer senare, eftersom jag även har beställt ett antal fröer från Trädgårdsamatörerna, och mitt växthus ju numera inte är uppvärmt. Men åtminstone första omgången av frösådden får nog plats i andra halvan av fönstret och ytterligare en lampa ska väl inte vara helt omöjlig att fixa...

Moderplantan, och ett par av hennes systrar

Det blev plusgrader igen på måndagen, så jag återgick till lövräfsningen, som jag gärna vill ha avklarad innan vårlökarna börjar sticka upp. I stort sett hela veckan har det sedan varit gråmulet och knappast ens dagsljus mitt på dagen. Och temperaturen har pendlat kring 0 grader, vilket gör räfsningen tyngre, eftersom lövlagren kan vara frusna på vissa platser. Men jag lyckades i alla fall avsluta den stora ängen, och nu återstår bara den yttre gräsremsan mot Ferievägen.

Våren tycks inte heller ha gjort några framsteg trots mildvädret, inte ens i Guns trädgård har några vårlökar tittat upp ännu, och hon brukar ändå alltid ligga ett par veckor före mig.

Nu ska det tydligen bli oväder i veckan, enligt SMHI, storm och snöfall, så kanske vintern ändå är på väg.

Dags att definitivt gå i ide?

Det är nästan 50 år sedan min värsta rhododendronperiod kring början på sjuttiotalet. Jag blev tidigt medlem i Rhododendronsällskapet, och perioden varade i ett tiotal år, innan jag slarvade och lät medlemskapet förfalla. Med undantag för ett par mindre återfall kring 1995 och 2005, då jag köpte några storblommiga rhododendron på rea, har mitt trädgårdsintresse huvudsakligen haft andra inriktningar.

Under senare år har det kommit fram massor med nya hybrider, med delvis nya färgställningar, och jag är speciellt intresserad i yakusimanumhybriderna, eftersom de är härdiga och blommar extremt rikligt redan som ganska små plantor. Annars tenderar jag att falla för samma typer som tidigare; d.v.s antingen rosa klockblommor, eller ljusa blommor med mörkare fläckar i svalget.

Det händer ibland att jag ser någon blommande rhododendron i verkligheten eller på bild, och drabbas av den där känslan av "Den där måste jag ha"! Men nuförtiden springer jag inte lika mycket på plantskolor, så det inträffar inte så ofta. Och eftersom rhododendron är så lättskötta, glömmer man nästan bort att man har dem - utom under den korta perioden från april till juni, då de blommar.

Det som triggade igång min gamla rhododendronmani igen var, att jag någon gång i våras råkade få syn på ett antal nyplanterade små rhododendron hos en av grannarna nedanför Svallåsvägen. Det var alldeles uppenbart ovanliga sorter, och delvis väldigt vackra, så jag var tvungen att fråga var de kom från. Det visade sig att den lilla samlingen hade importerats från Glendoick i Skottland, via Rhododendronsällskapet.

Och när nu rhododendronintresset hade vaknat igen, blev min första åtgärd att förnya medlemskapet.

Med medlemskapet följde förstås medlemstidningen, Rhododendronbladet, och med den en artikel om nya möjligheter att beställa rhododendron från Glendoick, för leverans 2018. Mitt behov av fler rhododendron just då var egentligen minimalt; det fanns åtminstone ett halvdussin andra projekt i mitt woodland, som jag behövde ta tag i. Men jag kunde förstås inte motstå impulsen att gå in på Glendoicks hemsida och kolla vad de hade att erbjuda.

Sedan var det klippt. Jag tillbringade två veckor vid datorn, bläddrande i de förföriska färgbilderna på hemsidan. Min första lista på vad jag skulle vilja ha, baserat enbart på utseende, hade mer än 40 namn, vilket uppenbarligen inte var vettigt. Så nästa steg blev att sätta upp en rad kriterier, som storlek, härdighet, blomningstid, doft, bladverk etc. för att sortera bort så många som möjligt.

Den slutliga listan hade 18 namn, vilket naturligtvis fortfarande var alldeles för många. Men det här är möjligen sista chansen att importera från Glendoick via Rhododendronsällskapet, så det verkade bäst att passa på. Buskarna levereras i mars, och sedan återstår det lilla problemet var jag ska placera dem. Utrymme finns det i och för sig gott om, men 18 planteringsgropar tar ju ett tag att göra i ordning.

Jag får väl hoppas på en mild vinter...

https://www.glendoick.com/shop/rhododendron.html
Men kom ihåg att jag varnade er!

En av karaktärsväxterna både i min egen trädgård och mitt woodland är förstås rhododendron, de flesta av dem från början av sjuttiottalet, och alltså kring 50 år gamla.

Men det finns förstås ännu äldre rhododendron i närområdet där vi bor, bl.a några fantastiska gamla buskar vid uppfarten kring Bryngenäs slott, som bör vara från förra sekelskiftet. På den tiden handlade det nästan uteslutande om de storväxta lila Rhod. catawbiense, Parkrhododendron.

1970 bildades Rhododendronsällskapet, med det uttalade syftet att öka kunskapen om olika sorters rhodedendron. Mor och far var med ända från början, och det blev en sorts våg av intresse under de åren; rhododendron var "inne" på sjuttiotalet. Det var flera i trakten som tidigt blev medlemmar av Rhododendronsällskapet, bl.a finns det några trädgårdar borta vid Scoutstugan, som har stor variation i sortimentet.

Far hade 182 olika rhododendron i sin trädgård vid sin död, både arter och hybrider. Min egen lista från sjuttiotalet uppvisar 118 namn. Många av dessa har förstås gått ut under åren, men andra har tillkommit. Bl.a hade jag en kortvarig ny rhododendronperiod under mitten på nittiotalet, då jag framför allt köpte ett antal av de nya yakusimanumhybriderna, som var både härdiga och blomvilliga.

Det finns rhododendron av alla storlekar, från träd på 3-4 meter, ner till de så kallade "alpina" typerna, som ofta är i samma storlek som blåbärsris, men blommar extremt rikligt. Det råder alltså ingen brist på valfrihet för rhododendronälskaren.

De flesta färger är också representerade bland blommorna, med övervikt av lila, rött, rosa och vitt. Gult och rent blått är mera sällsynt, och blir därmed ofta speciellt eftertraktat, och många av experimenten med hybrider går ut på att få fram dessa färger. De bladfällande azaleorna har en annan färgskala; här är gult och orange dominerande, medan blått i stort sett helt saknas.

Rhododendron är extremt lättodlade och kräver i stort sett ingen skötsel, om man kan erbjuda dem rätt växtförhållanden. Men en del saker bör man hålla i minnet.

Det första är att de är surjordsväxter och ogillar kalk. Om PH-värdet är för högt gulnar bladen och plantorna tjurar. Så de flesta som odlar rhododendron på kalkgrund, gör det i upphöjda odlingsbäddar, med tillförd torvjord och plastfolie i botten. Det här är dock inte något problem i våra trakter, där det generellt är lågt PH.

Det andra är jorden i planteringsgropen, som ska vara lätt och mullrik. Själv brukar jag använda ungefär en tredjedel matjord, en tredjedel grov torvmull, och en tredjedel nerbruten lövkompost. Gropen bör också vara ganska vid, även om den inte behöver vara jättedjup, eftersom rhododendron har ett kompakt och ytligt rotsystem. (Detta gör det för övrigt lätt att flytta även ganska stora rhododendron).

Det tredje är ljustillgång och placering. Rhododendron vill stå ljust, men helst i vandrande skugga, Gassande sol hela dagen bör undvikas, liksom djup skugga, (eftersom blomningen i det senare fallet kan utebli helt). Rhododendron vill också ha ganska hög markfuktighet, men absolut inte stående vatten kring rötterna. Så sluttande skogsmark är nästintill idealisk.

Det fjärde är härdighet, och den varierar ganska starkt inom släktet. Det finns mindre nogräknade Gardencenters som säljer rhododendron som knappt klarar att övervintra på friland ens i Skåne. I våra trakter, runt Alingsås, bör härdigheten vara minst zon 3, gärna högre, om läget är blåsigt och utsatt. Att knoppar och blommor ibland fryser på tidigblommande sorter kan man leva med. men om hela plantan dör, har man definitivt gjort en dålig affär.

Den sista och kanske viktigaste faktorn är utrymmet: De flesta rhododendron blommar rikligt även som unga, men många av dem växer sig jättestora med tiden, både på bredden och höjden. Därför bör man kolla upp vilken storlek busken kommer att få som fullvuxen, och om det inte framgår av informationen på plantskolan är det bäst att kolla på nätet. Är det en nyare hybrid, får man kolla båda föräldrarna. Med tredje och fjärde generationens hybrider av hybrider kan detta bli problematiskt, vilket är en av anledningarna till att jag tycker hybridiseringen nuförtiden har gått lite för långt. 

Det finns mycket få fornlämningar i Lövekulle. En av dem, ett inristat "solkors", finns dock på en berghäll intill mitt eget hus. Folk från Kulturnämnden har varit och tittat på hällristningen, och den finns faktiskt med i fornminnesregistret, trots att varken jag eller killen som var ute och inspekterade det egentligen tror på att den är från stenåldern. Han blev faktiskt direkt misstänksam, när jag berättade att husets tidigare ägare, som var den som upptäckt solkorset, också var arkeolog till yrket.

Men att mors bästa kompis "Bippa", som visserligen var arkeolog, men också ganska pimpinett, och f.ö sällan vistades i sommarhuset, skulle ha roat sig med att hacka ut solkors i berget med hammare och mejsel, verkar åtminstone för mig, som kände henne, fullkomligt otroligt. Ägaren före henne, "Fröken Melin", som bott i huset sedan det byggdes, var en riktigt gammal dam, ännu mindre sannolik som amatörstenhuggare på fritiden.

Jag har däremot en annan teori, som möjligen också förklarar ytterligare ett mysterium i mitt woodland. Det gäller en grupp av jättestora, kantiga sprängstenar, som ligger i nederkanten av sluttningen väster om bäcken. Att döma av de vassa kanterna är de alldeles uppenbarligen inte naturliga. Men när och varför har någon bestämt sig för att bryta sten mitt ute i vad som fram till 1940-talet var en ganska omfattande skogsområde? Det finns inga synliga spår efter själva stenbrottet, men det kan ju ha begravts under många års avlagringar av förmultnade löv och kvistar, medan några av sprängstenarna lämnats kvar. Liknande rester av små stenbrott finns för övrigt också här och var uppe i Stadsskogen och Svärds skog.

Min teori är att stenbrotten kan ha haft att göra med den nya järnvägen, som kom till runt sekelskiftet, och de stora träslott som då byggdes som sommarvisten åt rika Göteborgare utmed den. De flesta, största och dyraste husen hamnade i Västra Bodarna och Bryngenäs, men ett fåtal även i Lövekulle. Sprängstenarna kan ha används antingen som fylle för järnvägen, eller till stenmurar och terrasser kring de stora husen, vilket verkar ha varit rätt vanligt.

Min nästa teori är att "solkorset" vid mitt eget hus kan ha gjorts av samma stenhuggare, som ett slags tidsfördriv på lediga stunder. Sysslolösa stenhuggare vid sekelskiftet är kanske inte någon trolig teori heller, men hur skulle solkorset annars ha kommit till?

Numera har de fula sprängstenarna integrerats i de senaste stödmuren nedanför Niklas och Katrins hus, och är inte längre lika iögonfallande. Och solkorset på min berghäll är oftast övervuxet av mossa. Så det här blir kanske sista gången som någon uppmärksammar mitt lilla mysterium.